Detta eldningssätt besparar således två tredjedelar af stenkolsåtgången, ger en jämn och lagom värme, som efter behof kan höjas och sänkas, och ingen eldstad behöfves i rummen. I några af matsalarna har man vanliga stenkolsspisar, men de järnstaket med igenlåsta luckor man därföre måste hafva, visa hvad olägenhet det vore, om alla rum på detta sätt skulle eldas. —
King‘s Bench ligger icke långt från Bedlam. Det är en gård, innestängd inom en ganska hög och oöfverstiglig mur. Midtuti ligger en rad med hus, hvilka likasom utanför murarna hafva fullt af bodar i nedre våningen. Alla invånare här äro gäldenärer, äfven de, som hålla bodarna. På sidorna om ingången äro ett par kaffehus. Rundtomkring boningshusen ar en rymlig spatserplats, där arrestanterna promenerade, spelte boll och dylikt. Sällskapet var blandadt, mer eller mindre välklädt, men det tunga allvar, som utmärker den på förfallodagen betalande hopen, som stryker fram och tillbaka på trottoarerna i London, har här försvunnit. Här se alla fryntliga ut, prata, skratta, och man skulle med ett hastigt omdöme tro, att det vore en liten lyckligare fläck i det tunga, nedrökta London. Men det är urvalet af sorglösa slösare, hos hvilka omtanken för ett kommande ögonblick aldrig förbittrar njutningen af det närvarandes äfven ganska njuggt uppfyllda behofver. Här finnes ett ännu bättre gäldenärsfängelse, kalladt Fleet, som jag ännu icke kommit att se. Då fängelset ej inrymmer alla gäldenärer, dömas de att bo i grannskapet inom en viss trakt; det säges, att hyrorna där genom hyresmännens mängd kommit att bli dyrare än någon annanstädes i London.
Efter King‘s Bench besågo vi vauxhallns trädgård vid dagsljus. Den skulle utan sina aftonfêter aldrig hafva fått någon särskild uppmärksamhet Därifrån foro vi i båt Themsen utföre till London bridge. Denna promenad tog oss nära tre timmar och var i hänseende till den kännedom, den gaf oss om strandsidorna, en af de intressantaste
