Sida:Berzelius Reseanteckningar 1903.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
129
8 AUGUSTI.

kurser jag gjort i London. De förträffliga broarna göra från sjösidan en otrolig effekt. Den nyss färdigbyggda Waterloo bridge är ett mästerstycke. Den är hel och hållen af granit, hämtad från Skottland. Southwark bridge är en ännu ej färdig bro, som göres af tackjärn och ligger emellan Blackfriars bridge och London bridge, hvilken senare snart skall rifvas, emedan dess små och ojämna hvalf ej lämna tillräckligt utlopp för vattnet och strömmen därigenom blir så häftig, att man alltid måste gå antingen med ebben eller med floden för att komma därigenom. Under passagen hade vi ett samtal med vår roddare, som var en ganska hygglig karl af några och trettio år. Han berättade, att denna båt utgör hans enda näringsfång, att han därigenom vinner sin jämna bärgning, men att kronoutskylderna voro ganska tryckande. Jag kommer numer icke ihåg de särskilda delarna af uppgiften, men summan af hans utlagor till kronan och till de fattiga utgjorde 31 pund sterling, det är så nära 300 rdr b:ko.

Vi hade stämt möte med Arfvedson att råkas till middagen på den i London märkvärdiga Crown and Anker tavern i Strand för att där bese de stora salar, i hvilka man ger public dinners. Vi funno Arfvedson, men man ger där ej mat, om det ej förut beställes. Vi besågo således de stora rummen med tom mage. Där äro i synnerhet tre salar af betydlig storlek. Den största stod nu under reparation. Den är icke så lång som Börssalen [i Stockholm], men den är bredare, högre och mer ornerad. Värden hade under promenaden igenkänt, att Arfvedson och jag ätit där med ledamöterna af Royal Society, och af gref Löwenhjelms hyrlakej fått veta, hvem gref L. var. Detta hade den följd, att vi knappt hade kommit hem, förrän gref L. fick en biljett från värden, som beklagade, att han ej fått servera vår middag, men anhöll på det högsta att någon dag få göra det.

På aftonen sågo vi engelska operan, af själfva hufvudpjäsen blott slutet. Den var en operett. Därefter gafs

Berzelius, Reseanteckningar.17