Algier i Leicester square och är alldeles för mycket tafla för att vara en panorama. Därifrån foro vi till arsenalen i Woolwich, dit gref Löwenhjelm hade fått introduktionsbref från London. Vi besågo en del af de ofantliga förråderna, särdeles af kanoner och belägringsanstalter, Congreveska raketer95 o. s. v., hvarefter vi på Themsen foro uppåt strömmen till East-India docks. På flodens strand hade vi spektaklet af några galgar med däri hängande upptorkade lurendrejare och några matroser, som gjort myteri om skeppsbord; somliga hade redan hängt där i 11 år. Ostindiska dockan är en stor vattenbassin, som med en slussport kan tillstängas, så att hon behåller sig full, när floden rinner ut. I denna bassin låg nu ett stort antal aftacklade, kopparbeslagna ostindiefarare. Från East-India docks gingo vi till fots till West-India docks, som är en dylik men långt större reservoar för västindiska kompaniets skepp, omgifven med en stad af ofantliga magasiner.
Efter att hafva vankat ganska mycket omkring hoppades vi att möta gref Löwenhjelms ekipage, som borde vänta oss vid entréen till de sista dockorna och som skulle gå oss till mötes från Woolwich. Men vi funno oss narrade därpå. Klockan var sju, baron Stjerneld hade bjudit oss till middagen, och vi hade åtminstone ¼ svensk mil till någon hyrvagn och en hel mil till baron Stjernelds hus. I denna vår bedröfvelse kom en hyrkusk och satte af sitt förande herrskap för att vända om. Vi uppstego i hans vagn med Hagars känsla, då hon fann vatten i öknen, och prisade vår ofantliga lycka; men knappt hade vi kommit i vagnen och låtit hyrkusken börja att köra, förrän gref L:s vagn anlände och vi genast förflyttade oss dit. Hyrkusken förtjänte sin shilling på mindre än en minut, och den stora lyckan att hafva funnit honom var förbi.
Jag erinrar mig nu, då jag efteråt skrifver detta, hvad jag då ej kom att tänka på, att jag denna dag för jämnt 39 år sedan kom bredmunt och skrikande till världen, och detta var den andra födelsedagen jag i England passerat.
