Berzelius Reseanteckningar/Anmärkningar

←  Resan i Tyskland

Reseanteckningar av Jöns Jacob Berzelius Anmärkningar

Personregister  →

Anmärkningar.

1. Alien office var ett i the Treasury i London beläget ämbetsverk, ett slags kansli, där anlända resandes pass granskades och nya meddelades. Från detta kansli utskickade ämbetsmän voro posterade vid alla mera betydande hamnplatser »för att examinera främlingars både personer och papper». Jfr Broling, G. Anteckningar under en resa i England åren 1797, 1798 och 1799. Stockholm 1811, I, s. 30.

2. Den af Berzelius åsyftade staden, som är belägen ungefär 12 engelska mil O. N. O. om London, skrifves, åtminstone numera, allmänt Romford. Sambandet emellan densamma och grefve Rumfords namn förefaller tvifvelaktigt och är i hvarje fall icke af den direkta natur, som Berzelius synes hafva föreställt sig. Då nämligen Benjamin Thompson år 1790 af kurfursten af Bayern upphöjdes till greflig värdighet, skall han hafva valt sitt namn efter Rumford, den stad i New-Hampshire, där han tillbragt en del af sin ungdom och där han ingick sitt första äktenskap. Hans födelseort var enligt amerikanska källor Woburn i Massachusetts, icke Rumford, såsom flera europeiska biografer uppgifvit.

3. Sannolikt statsministern för utrikes ärendena, den jämväl som vän af vetenskaplig forskning kände Lars von Engeström.

4. Namnet på det här åsyftade ämbetsverket är utelämnadt i handskriften, vare sig att det fallit förf. ur minnet eller af honom icke uppfattats.

5. Brunmark var sedan 1805 gift med Anna Margareta Hall från Västmanland, född 1783. Han skildras af samtida som en synnerligen begåfvad, älskvärd och oegennyttig man. Han har af trycket utgifvit flera arbeten, bl. a. en öfversättning till engelskan af Berzelii afhandling om djurkemiens framsteg. Kort tid efter Berzelii vistelse i London utnämndes Brunmark till kyrkoherde i Munktorps församling af Västerås stift, en befattning som han dock aldrig hann tillträda, enär han redan 1814 afled under ett besök i hemlandet.

6. Möjligen Johan Elias von Langenberg, sedermera konsul och notarius publicus i Stockholm, f. 1792, d. 1849, eller hans yngre broder Robert, f. 1796, d. 1825. Dessa bröder voro kusiner till sedermera chefen för handelshuset Tottie & Arfwedson i Stockholm, Karl Ahraham Arfwedson, och det är därför mycket väl tänkbart, att någon af dem vid denna tid kan ha vistats på Totties kontor i London.

7. Utan tvifvel den Per Göran Burén (af östgötasläkten B.), om hvilken det uppgifves, att han under början af 1800-talet vistades i London och idkade grosshandel; son af Johan Daniel Burén på Broby i Strå socken af Östergötlands län och Margareta Zetterling; afled ogift i Stockholm 1856.

8. Miss Linwoods Exhibition hade vid denna tidpunkt existerat i fjorton år; den öppnades nämligen 1798. Ännu 1841 fanns den i London tillgänglig för allmänheten och betraktades enligt samtida uppgifter såsom en af stadens största sevärdheter. Ett prof af miss Linwoods konst, Napoleon I:s porträtt, förvaras ännu på South Kensington museum.

9. Man erinre sig, att detta skrefs före myntrealisationen. Kursen var under dessa år underkastad stora förändringar. Så gällde enligt Berzelii här lämnade uppgifter 1 engelsk shilling år 1812 24 sk. rgds men år 1818 omkring 32 sk. Jfr s. 113 m. fl. ställen.

10. Med den »namnkunnige opticus» afses John Dollond, f. 1706, d. 1761; denne, som härstammade från en fransk hugenottfamilj, idkade ursprungligen sidenväfveri i London till omkr. 1752, då han i förening med sin här omtalade son Peter D. grundade en optisk verkstad; han lyckades därefter inom kort förvärfva ett ansedt namn på optikens område genom flera viktiga uppfinningar och förbättringar, bl. a. af akromatiska kikare o. s. v.

11. Enligt Leslie Stephens Dictionary of national biography var lady Davy enda dotter af Charles Kerr, en köpman på Antigua, död 1796. Hennes giftermål med Apreece ägde rum 1799, med Davy den 11 april 1812. Lady Davy räknade madame Staël bland sina väninnor och ansågs hafva tjänat denna till modell för hennes »Corinne». Antagligen var det denna vänskap, som föranledde madame Staëls ifver att mäkla fred i den kort efter Berzelii besök i London utbrutna oenigheten mellan honom och Davy. Se Själfbiogr., s. 66.

12. Kort förut (1810) hade Davy framträdt med den uppfattningen, att kloren, som man dittills efter Lavoisiers föredöme betraktat som syrsatt saltsyra (acide muriatique oxygéné), i själfva verket vore att enkelt grundämne, för hvilket han föreslog namnet chlorine. Som bekant uppträdde Berzelius länge som en ifrig motståndare till denna åsikt.

13. Elements of chemical philosophy, som utkom i London 1812. Berzelii exemplar af detta verk, försedt med Davys egenhändiga tillägnan: »From the author», finnes på Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm.

14. Den omtalade analysen af antimonoxiderna är offentliggjord i Berzelii afhandling »Försök till ett rättfärdigande af de teoretiskt kemiska åsikter, på hvilka den systematiska uppställningen i mitt försök till en förbättring af den kemiska nomenklaturen grundar sig», K. V. A. handl. 1812, s. 187. Närmare detaljer öfver den vid detta tillfälle mellan Berzelius och Davy förda diskussionen finnas i Själfbiogr., s. 59.

15. Den af Clément och Desormes 1806 uppställda förklaringen öfver svafvelsyrans bildning skiljer sig från den nutida företrädesvis däruti, att vattenångans roll vid processen i fråga icke finner något klart uttryck. Däremot hafva de nämnda forskarne uttryckligen betonat kväfoxidens betydelse såsom syreöfverförare mellan den atmosfäriska luften å ena sidan och svafvelsyrligheten å den andra. De hafva äfven framhållit vattnets förmåga att frigöra kväfoxiden (le gaz nitreux) ur dess »förening med den bildade svafvelsyran». — Af Berzelii skildring kan man lätt erhålla den föreställningen, att de sedermera s. k. blykammarkristallerna (eller, som han uttrycker sig, »föreningen af de båda syrligheterna») nu för första gången framställdes och iakttogos af Davy. Detta är emellertid så långt ifrån händelsen, att fastmera Clément och Desormes redan 1806 i sin af Davy klandrade »Théorie de la fabrication de l'acide sulfurique» uttryckligen och med en tydlighet, som icke kan missförstås, beskrifvit just samma »artiga försök», med hvilket Davy år 1812 sökte underhålla sin svenske gäst. De yttra nämligen i den citerade afhandlingen ordagrant följande: »En mélangeant dans une vase transparent des différentes substances… du gaz acide sulfureux, de l'air et du gaz oxide nitreux… on voit l'oxide rougir, s'étendre dans tout l'espace, puis des fumées, blanches comme des nuages, roulent au travers du ballon, et se déposent sur les parois en cristaux brillans et étoilés… et si a ce moment on ajoute un peu d'eau, les cristaux d'acide se fondent avec grande chaleur, et le gaz oxide nitreux, redevenant libre, se change de nouveau en acide rutilant» etc. Annales de chimie LIX, 1806, s. 329.

16. Wollaston har sedermera beskrifvit detta experiment i uppsatsen »On a method of freezing at a distance», Philos. Transactions, 1813, s. 71.

17. Den här omnämnde Jacgues eller Jacob de Ron tillhörde utan tvifvel den ursprungligen holländska släkt, som på 1770-talet inkom till Sverige med en Jacob de Ron, grundläggaren af ett på sin tid bekant handelshus i Stockholm. Familjen uppgifves tidtals hafva varit bosatt i England. — Uhr var grosshandlare och yngre broder till den framstående bergsmannen Karl David af Uhr.

18. Sannolikt afses här den af Cimarosa komponerade operan Gli Orazi e Curiazi, uppförd första gången 1796 i Venedig på Fenice-teatern, där Catalani året förut gjort sin debut. Operan i fråga synes just vid denna tidpunkt ha stått på repertoaren i västra Europas metropoler; så uppgifves den hafva blifvit spelad i Paris 1813. För öfrigt finnas icke mindre än tre andra operor med samma eller liknande namn, nämligen af Bertoni (1746), af Zingarelli (1794) och af Mercadante (1830).

19. Berzelius hade tydligen i uppdrag från Vetenskapsakademien i Stockholm att för dess räkning anskaffa ett antal felande årgångar af Philosophical Transactions of the Royal Society of London, ett uppdrag, som han äfven med framgång synes hafva utfört.

20. Cystic oxide är den ursprungliga benämningen på cystin, som år 1810 af Wollaston upptäcktes såsom beståndsdel i vissa sällsynta blåsstenar från människor (On Cystic Oxide, a new species of urinary calculus, Philos. Transactions 1810, s. 223).

21. Utan tvifvel samme Domeyer, som i Neue Schriften der Gesellschaft naturforschender Freunde zu Berlin, IV (1803), s. 79—110, publicerat afhandlingen »Nachricht von einem in Nord-America gefundenen vollständigen Gerippe eines Vierfüsslers, bisher häufig Mammoth oder Mammut genannt». Författaren till denna skrift titulerar sig »dr Wilhelm Domeier, königl, Hofmedicus in London». Får man döma af namnet, synes han hafva varit af tysk börd. Antagligen har han vid något tillfälle besökt Sverige och där kommit i beröring med Berzelius.

22. Nibelius, sedermera (1822) lektor vid Västerås gymnasium och slutligen (1839) biskop i Västerås stift, hade år 1812 mottagit befattningen som lärare för envoyéen Rehausens barn i London, där han i denna egenskap vistades till 1817.

23. Fru Marcets Conversations on chemistry upplefde icke mindre än ett tjugutal upplagor, af hvilka den första utkom i London 1806. Det af Marcet till Berzelius skänkta exemplaret (tredje upplagan, London 1809), som numera tillhör K. Vetenskapsakademiens bibliotek, är försedt med följande egenhändiga tillägnan: For Prof. Berzelius with Dr M‘s compliments.

24. Ehuru kolsvaflan eller, som den i början vanligen kallades, svafvelalkoholen redan 1796 hade upptäckts af Lampadius, var kännedomen om densamma vid tiden for Berzelii besök i London alltjämt ganska osäker, så osäker till och med, att Davy i sin 1812 utkomna Elements of chemical philosophy kunde beteckna föreningen såsom sammansatt uteslutande af svafvel och väte. Resultatet af Berzelii och Marcets gemensamma undersökning, hvarigenom kolsvaflans såväl kvalitativa som kvantitativa sammansättning till fullo utreddes, offentliggjordes på engelska ett år senare (Experiments on the alcohol of sulphur, Philos. Transactions 1813, s. 171) samt på svenska år 1818 i 5:e delen af Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi.

25. Af de tvenne bidrag till det dåvarande engelska konungahusets cronique scandaleuse, som Berzelius här, uppenbarligen efter hörsägner, anför, är åtminstone det senare till sina hufvuddrag fullt »historiskt». Processen rörande hertigens af York förhållande till den vackra äfventyrerskan Mary Anne Clarke (f. 1776, d. 1852) och därmed i samband stående oegentligheter i det militära befordringsväsendet ägde rum i början af 1809 och hade, som Berzelius riktigt uppger, till följd, att hertigen måste nedlägga sin befattning såsom commander-in-chief, hvilken han emellertid redan i maj 1811 återfick. Den uppseendeväckande rättegången gaf på sin tid upphof till en hel litteratur, hvars kanhända märkligaste alster är den af mrs Clarke själf författade boken The rival princes.

26. Med den omtalade Marlboroughska forläningen torde afses det i närheten af Oxford belägna Woodstock Manor, sedermera benämndt Blenheim Park, hvilket Marlborough erhöll som belöning för sina talrika segrar, på samma gång parlamentet åt honom anslog en summa af 500,000 pund st. till uppförande af ett palats därsammastädes. —

Det åsyftade Hellefors bruk var ursprungligen en för statens räkning bearbetad silfvermalmsfyndighet med ett kringliggande ganska vidsträckt område af staten tillhörig mark. Då silfververket under Karl XI:s tid började gå med förlust, öfverläts grufdriften af denne konung till ett bolag, som 1731 i sin ordning efterträddes af ett annat. Genom ständig minskning af bolagsmännens antal öfvergick bruket slutligen till en enda person, bergsrådet D. Heijkensköld, och efter dennes död (1824) till hans arfvingar.

27. Med »den sista kometen» afses utan tvifvel 1811 års stora komet, utmärkt därigenom, att kärnan framtill syntes omgifven af en lysande båge, från hvilken den var skild genom ett mörkare mellanrum. Kometen är beskrifven af Herschel i afhandlingen »Observations of a comet with remarks on the construction of its different parts». (Philos. Transactions 1812, s. 115).

28. Herschel utförde sitt försök så, att han placerade mycket känsliga termometrar i hvar och en af Newtons sju färgafdelningar af spektrum. Han iakttog härvid, icke blott att temperaturen i rödt var högre än i alla de öfriga synliga färgerna utan äfven att temperaturmaximum uppnåddes i ultrarödt. Hans skrifter öfver detta ämne publicerades 1800 i Philos, Transactions och föranledde en hetsig polemik från J. Leslies sida, hvarom se sid. 104.

29. Möjligen afses här Alexander Lindsay, 6:th earl of Balcarres and earl of Crawford, f. 1752, d. 1825.

30. Generalkonsul Grill hade i sitt äktenskap med Maria Elisabet Hackson döttrarna Maria, f 1778, och Carolina, f. 1780, bägge födda och uppfostrade i England.

31. Denna afhandling utgjorde en något tillökad bearbetning af Berzelii »Försök till en allmän öfverblick af varmblodiga djurvätskors sammansättning» (Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi III, Stockholm 1810). Den utkom på engelska i 3:e volymen af det nämnda sällskapets Medico-chirurgical transactions under titeln »General views of the composition of animal fluids», 79 s. 8:o, London 1812.

32. Beskrifningen hänför sig tydligen till den i närheten af Uffington belägna s. k. White horse hill, så benämnd efter en i gräsvallen på angifvet sätt åstadkommen afbildning af en häst. Bilden, som är af betydande dimensioner (längden uppgifves till 370 eng. fot), säges ursprungligen hafva tillkommit på Alfred den stores tillskyndas såsom ett slags minnesmärke efter dennes seger öfver danskarne vid Ashdown år 871.

33. Wavellitens halt af fosforsyra var vid denna tid ännu obekant. Först efter sitt andra besök i England 1818 fick Berzelius tillfälle att underkasta detta mineral en närmare analys och beriktiga den äldre, felaktiga uppfattningen af dess sammansättning. Jfr s. 109.

34. Bör möjligen vara Pulteney street

35. De beståndsdelar, som hufvudsakligen förekomma upplösta i Bathkällornas vatten, äro gips, klornatrium och magnesiumsulfat. Enligt en af Merck 1848 utförd bestämning innehöllo 10,000 delar af detta vatten 11,38 d. gips, 4,06 d. klornatrium, 2,40 d. magnesiumsulfat och 1,31 d. kalciumkarbonat. Totala halten af upplösta ämnen är visserligen ganska låg, dock icke afsevärdt lägre än i vissa af kontinentens mineralvatten t. ex. Emser-, Pyrmont- och Wildunger-vatten. Jfr Lersch, Einleitung in die Mineralquellenlehre II, s. 1243 (Erlangen 1857).

36. Vattnet i Clifton hotwells är enligt Lersch (anf. st. s. 1275) utan lukt och smak och innehåller på 10,000 delar 2,65 d. kalciumkarbonat, 1,26 d. gips, 1,19 d. klornatrium o. s. v. Det är väsentligen fattigare på upplösta beståndsdelar än Bath-vattnet.

37. Sir Francis Burdett, bekant engelsk whig-politiker, hade vid denna tid hufvudsakligen gjort sig känd såsom ifrig oppositionsman och bekämpare af Pitts politik. År 1810 hade han under några veckor hållits fängslad i Towern. Verkade sedermera kraftigt för katolikernas emancipation och parlamentsreformen samt öfvergick mot slutet af sin lefnad till tories. Berzelii omdöme om honom är antagligen starkt påverkadt af hans politiska motståndare.

38. Den i synnerhet på Pearsons sida ganska ordrika polemiken mellan honom och Marcet återfinnes dels i Nicholsons journal, bd 31—33, dels i Fhilosophical Magazine, bd 39 och 40.

39. Ekeby församling af Linköpings stift, där Berzelii styfader Anders Ekmarck var kyrkoherde.

40. Berzelius använder ofta skämtsamma öknamn på sina närmare umgängesvänner. Sålunda kallas Pontin omväxlande »Stina-Lisa» och »Ponte Corvo», Hochschild får heta »Trissotin», Mosander »pater Moses» o. s. v. Äfven det här förekommande »Jekus» hör uppenbarligen till samma kategori. Hvem därmed åsyftas är osäkert; möjligen promotionskamraten J. I. Ekström, med hvilken Berzelius under sin vistelse i London bevisligen stod i brefväxling.

41. Trots Voltas och Berthollets utredande undersökningar öfver sumpgasen synes denna ännu i början af 180-talet ofta ha förväxlats med vätgas, en kvarlefva från äldre tiders uppfattning, då alla brännbara gaser betraktades såsom en enda »luftart».

42. Gay-Lussacs åsyftade analys af salpetersyran återfinnes i Mémoires de physique et de chimie de la société d'Arcueil, II (1809) s. 253; den hade gifvit till resultat 69,488 % syre mot 30,519 % kväfve. Berzelius fann sedermera i ganska noggrann överensstämmelse med Wollastons beräkningar 73,575 % syre och 26,425 % kväfve. Att här talas om »kväfvets sammansättning», står i samband med den omständigheten, att Berzelius vid denna tid betraktade kväfvet, icke som ett enkelt grundämne, utan som en högre syrsättningsgrad af en i fritt tillstånd obekant radikal, det s. k. ammonium. Jfr anm. 225.

43. I ett af Berzelii preparatskåp, nu förvaradt i Vetenskapsakademiens Berzeliusmuseum, finnas ännu två stycken metalliskt rhodium, vägande tillsammans 10,2 gram. Att de äro identiska med det här i dagboken omtalade preparatet, är så mycket sannolikare, som de äro åtföljda af Wollastons visitkort. I samma låda finnes äfven ett glasrör innehållande ett rhodiumsalt och försedt med påskrift: 3NaCla⁴ + 2RCl³, dock utan anteckning om preparatets ursprung. — Wollaston var som bekant rhodiums upptäckare (1804).

44. De här omtalade arbetena äro, närmare angifvet: 1. A dictionary of Chemistry and mineralogy … By A. & C. R. Atkins. Vol. I, II. London 1807. 2. History of the progress and present state of animal chemistry by W. B. Johnson. In three volumes. London 1803. 3. The elements of experimental chemistry by William Henry. Vol. I, II. Sixth ed. London 1810. De af Berzelius inköpta exemplaren förvaras nu på Vetenskapsakademiens bibliotek.

45. Framställningen af drufsocker ur stärkelse genom inverkan af svafvelsyra hade vid denna tid nyss upptäckts af G. S. C. Kirchhoff (1811).

46. Slaget vid Salamanca, där engelsmän och spanjorer under Wellington besegrade fransmännen under Marmont, hade utkämpats redan den 22 juli (1812).

47. Berzelii »Försök till en kemisk nomenklatur» offentliggjordes första gången på franska i Journal de physique, de chimie et d'histoire naturelle, band 73 (1811), under titeln »Essai sur la nomenclature chimique». Först följande år (1812) utkom afhandlingen på svenska och tyska.

48. Året 1812 inleder ett viktigt skede i lysgasens eller, som det då ännu hette, termolampans historia. Man såg nämligen då, i London, lysgasen för första gången använd till gatubelysning. Att Berzelius lifligt skulle intressera sig för den nya uppfinningen, var naturligt. Han har också ägnat densamma en utförlig beskrifning i anteckningarna från sin andra engelska resa. Se sid. 164.

49. De tidigare af Berzelii afhandlingar om bestämda proportioner voro vid denna tid publicerade på tyska i Gilberts Annalen der Physik och i Schweiggers Journal fur Chemie und Physik. På engelska utkommo de 1813 i Philosophical magazine, utgifvet af den här omtalade Tilloch, och senare (1813—1820) i Thomsons Annals of philosophy.

50. Brefvet till Pontin af den 21 augusti 1812 finnes ännu i behåll (Vetenskapsakademiens bibliotek) och är af särskildt intresse på grund af de — delvis ganska drastiska — uttalanden det innehåller rörande såväl Berzelii egen som hans engelska kollegers ställning till den vid denna tidpunkt blomstrande tyska naturfilosofien.

51. Edmund Davy blef redan följande år (1813) professor i kemi vid Royal Cork Institution och efterträdde senare W. Higgins i samma egenskap vid Royal Dublin Society. Hans vetenskapliga produktion nådde emellertid aldrig någon synnerlig betydenhet.

51. Genom en vid arbete med knallguld begången oförsiktighet hade Berzelius några år tidigare ådragit sig en temporär nedsättning af synförmågan på högra ögat. Jfr Själfbiogr. s. 51.

53. Vinolja kallades af dåtida kemister den vätska, som vid framställning af eter ur alkohol och svafvelsyra öfverdestillerar mot operationens slut och som enligt senare undersökningar utgör en blandning af flera olika föreningar, företrädesvis svafvelsyredietyleter och kolväten tillhörande etylenserien. Oljbildande gas (gaz oléfiant) är det gamla, af Fourcroy införda namnet på etylen.

54. Théodore de Saussure hade år 1807 i Journal de physique (64, s. 316) offentliggjort analyser af alkohol och eter, enligt hvilka eterns kolhalt uppgår till 59 %, men alkoholens endast till 43 %. Med »Fourcroys förklaring» afses utan tvifvel den uppfattning af eterbildningen, som år 1797 uttalades af Fourcroy och Vauquelin i deras gemensamma afhandling: »De l'action de l'acide sulfurique sur l'alcool et de la formation de 1'éther» (Annales de chimie 23, s. 203).

Denna eterteori torde ännu omkring 1812 hafva varit den allmänt antagna, om man ock där och hvar i likhet med Berzelius började komma till insikt om, att den ej var fullt »nöjaktig». En riktigare uppfattning möjliggjordes först genom Gay-Lussacs noggrannare analyser af hithörande ämnen (1815).

55. Bullock, ursprungligen guldsmed i Liverpool, flyttade omkring 1812 med sina samlingar af konstverk och naturföremål till London, där han i den nybyggda Egyptian hall, Piccadilly, anordnade sitt museum, som under de närmast följande åren alltmera tillökades. Under namn af the London museum fortfor det att existera till 1819, då det såldes på auktion. — I anteckningarna från sin andra engelska resa har Berzelius lämnat en liflig skildring af museets zoologiska afdelning. Se sid. 132.

56. Med »phrenites» (phrenitis) betecknade äldre medicinska författare flera olika sjukdomar: än hjärnhinneinflammation, än af yrsel åtföljd feber i allmänhet, än vissa former af sinnesrubbning. — Den ifrågavarande afhandlingen om s. k. tremophrenitis synes ej hafva blifvit befordrad till trycket; åtminstone återfinnes den icke i den årgång (vol. III, 1812) af Medico-chirurgical transactions, där Berzelii samtidigt inlämnade afhandling om djurvätskor är intagen.

57. Den här åsyftade mr Wollaston var äldre broder till den i Berzelii reseanteckningar så ofta omnämnde kemisten William Hyde Wollaston. Efter att år 1792 hafva blifvit utnämnd till Jacksonian professor vid universitetet i Cambridge föreläste han i början omväxlande kemi och »experimental philosophy», men efter 1796 blott kemi. Han afgick från professuren 1813 och synes under sin återstående lefnad hafva ägnat sig åt det prästerliga kallet.

58. Statyn i fråga är utförd af Roubillac och skänktes till Trinity College år 1750. Det säges hafva varit detta konstverk, som föresväfvade Wordsworth, då han i sitt »Prelude» nedskref de på Newton syftande verserna:

The marble index of a mind for ever
Voyaging through strange seas of thought alone.

59. Namnet är i manuskriptet utelämnadt. Möjligen åsyftas Charles Seymour, duke of Somerset, hvars af Rysbrack modellerade staty ännu i dag finnes uppställd bland de i Senate House förvarade skulpturverken.

60. Här sluta dagboksanteckningarna helt tvärt. För kännedomen om Berzelii förehafvanden under den återstående delen af hans vistelse i England år 1812 är man så godt som uteslutande hänvisad till de kortfattade upplysningar han därom lämnar i sina självbiografiska anteckningar (s. 62—64). Af dessa inhämtas, att den ifrågasatta utfärden till Worthing i Youngs sällskap verkligen kom till stånd samt att det var på denna resa, som grunden lades till de kommande förvecklingarna med Young och Humphry Davy i anledning af den senares nyss utkomna Elements of Chemical philosophy. Sista tiden af sitt vistande i London synes Berzelius företrädesvis hafva ägnat åt litterära göromål, särskildt åt utgifvandet af den engelska upplagan af afhandlingen om djurkemiens framsteg, som före hans hemresa hade blifvit öfversatt af Brunmark. — Med kännedom om Berzelii vanor förefaller det rätt troligt, att han äfven under denna tid aflåtit utförliga skrifvelser till sina hemmavarande vänner. Om så varit händelsen, har emellertid intet af dessa bref veterligen blifvit bevaradt till vår tid. 1 den Pontinska brefsamlingen finnes för 1812 intet bref från London senare än det ofvan omtalade af den 21 augusti, och brefväxlingen med Gahn, som under våren och försommaren nämnda år var synnerligen liflig, tyckes under Berzelii vistelse i England hafva alldeles afstannat för att först efter hemkomsten ånyo upptagas. Ett bref till Pontin, dateradt Göteborg den 28 oktober 1812, innehåller några detaljer angående hemresan, hvilka här må anföras:

»Jag är nu ändtligen efter tre dagars sjöresa i Sverige, men jag kommer visst icke ännu på en vecka till Stockholm, emedan jag tager en omväg på Vetterns nedra sida för att se mina anhöriga i Ekeby.» … Efter att hafva gifvit Pontin utförliga förhållningsorder rörande vissa åt honom i London anskaffade klädespersedlar och sättet för dessas likvidering fortsätter brefskrifvaren: »Den andra kommissionen är värre, den är nämligen att hafva i beredskap för mig omkring 140 rdr rgds, som är nära ikring hvad dina kläder, som jag nu medför, kosta. Orsaken, hvarföre jag beder dig hafva dem i beredskap, är den, att jag på paketen blef nödsakad att låna 13 livres sterling af en engelsman, som kommer med mig till Stockholm och genast reser som kurir till Petersburg; jag har lofvat att i Stockholm likvidera mitt debet och ville gärna vara punctual.»

Berzelii återkomst till Stockholm inträffade enligt själfbiografien i november 1812.

61. »Lorentska portern» kallades så efter porterbryggaren i Göteborg A. R. Lorent, omtalad i Själfbiogr. s. 89.

62. Den här omtalade dr J. J. Ekman hade enligt Sacklén, Sveriges läkarehistoria (II, 2) studerat mineralogi i Jena år 1798 under Batsch och i Paris åren 1801—1803 under Hauy. Han hade »under sitt utrikes vistande och äfven sedermera samlat sig ett betydligt och utvaldt mineralkabinett». Mineralsamlingen »med de böcker, som angick detta ämne» inköpte enligt samma källa Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle för egen räkning, hvaremot Ekmans elektricitetsapparat med tillbehör af sterbhuset skänktes till nämnda lärda sällskap. Äfven i Vetenskaps- och Vitterhetssamhällets år 1902 utgifna matrikel anföres med stöd af samhällets protokoll, att mineralsamlingen blifvit inköpt. Berzelii uppgift, att den blifvit skänkt af kommerserådet Ekman, torde följaktligen bero på något missförstånd.

63. Martello-torn är benämningen på ett slags tornliknande befästningsverk, som vid 1800-talets början uppfördes i England såsom kustförsvar under de Napoleonska krigen och som sedermera i fredstid användes för tullbevakningen. Namnet skall härröra af martellos, ett slags liknande torn, som på Karl V:s tid anlades på kusterna af Korsika och Sardinien till skydd mot sjöröfvare.

64. Bör vara den 31 juli, som år 1818 inföll på en fredag.

65. »Geddas inkylare» var en af kammarrevisionsrådet von Gedda uppfunnen, till bruk vid destillering afsedd kondensationsapparat, bestående af en upp- och nedvänd, stympad kon med dubbla väggar af kopparbleck. Apparaten finnes beskrifven och afbildad i Berzelii Lärbok i kemien, III, Stockholm 1818.

66. En karats diamantvikt motsvarar 0,2 gram eller något däröfver, i det att valören växlar något i olika länder. Till jämförelse kan erinras, att den berömda Kohinoor, sedan den blifvit slipad i briljantform, väger 106 karat.

67. Löwenhjelm hade nämligen under sex års tid, från den 1 juli 1812 till den 26 juli 1818 varit chef för Kungl. teatern i Stockholm, hvilken befattning han således frånträdt endast några dagar före utresan till England.

68. Kontraktsprosten Leonhard Kinman var gift med Berzelii faster Gertrud Helena Berzelia och efterträdde sin svärfader Jöns Berzelius som kyrkoherde i Rök och Heda församlingar af Linköpings stift.

69. Leslies polemik mot Herschel är publicerad i Nicholsons journal vol. IV, nov. 1800. Leslie förfäktar här, att begreppen brytbarhet och synlighet äro oupplösligt förenade med hvarandra; uttrycket osynliga värmestrålar innebure följaktligen en contradictio in adjecto.

70. Georg III:s dotter Charlotte hade 1797 blifvit förmäld med sedermera konungen af Württemberg, Friedrich I, i dennes andra gifte.

71. Här afses förmodligen icke hustrun till dåvarande generalguvernören öfver Ostindien, Francis Rawdon, marquis of Hastings, som beklädde detta ämbete 1813—1823, utan fastmera mrs Hastings, förut baronessa Imhoff, gift 1777 med Ostindiens förste generalguvernör, Warren Hastings. Efter sin återkomst från Indien (1785) bodde denne någon tid i Windsor.

72. Brookes blåsrör finnes i sin ursprungliga form afbildadt och beskrifvet i Thomsons Annals of philosophy, VII (1816), Den af Berzelius ofta omtalade instrumentmakaren Newman i London vidtog sedermera den förändringen, att gasbehållaren, som i Brookes apparat var afsedd att innehålla komprimerad luft eller syrgas, i stället fylldes med knallgas, som antändes i utströmningsöppningen. Detta medförde emellertid explosionsfara, och Berzelius omtalar senare, i sina bref från Paris (s. 190), en anordning afsedd att förebygga denna. En afbildning af Newmans blåsror eller blaster, som apparaten i det följande vanligen benämndes, finnes bl. a. i Berzelii Lehrbuch der Chemie IV, 2, Dresden 1831 (Taf. III, fig. 3).

73. Rogets uppsats »On the kaleidoscope», daterad den 3 april 1818, finnes införd i Thomsons Annals of philosophy XI (1818). Den omtalade kopian däraf finnes icke längre kvar i Berzelii manuskript.

74. Samma mineral, som numera ofta kallas berzelianit. Då Berzelius år 1818 offentliggjorde upptäckten af den året förut i slam från svafvelsyrefabriken i Gripsholm anträffade metalloiden selen, kunde han samtidigt meddela, att det nya grundämnet af honom påvisats såsom väsentlig beståndsdel i tvenne mineral, nämligen dels eukairiten, förut betraktad som en tellurmalm, dels den dittills obekanta selenbundna kopparn, båda från Skrikerum i Småland. Det prof af det sistnämnda mineralet, som Berzelius nu medförde till London, härstammade med all säkerhet från samma fyndort.

75. Denna förhoppning gick äfven i uppfyllelse. Under sin vistelse i Arcueil hos Berthollet lyckades Berzelius att på ett slutgiltigt sätt utreda wavellitens sammansättning, rörande hvilken man förut hyst mycket oklara föreställningar. Mineralet i fråga anträffades först af en dr Wavell i ett skifferbrott vid Barnstaple i Devonshire och kallades sedermera af Babington wavellit efter upptäckaren. Det analyserades för första gången af Humphry Davy, som fann det bestå af lerjordshydrat med en obetydlig mängd kalk som tillfällig beståndsdel (Philos. Transactions 1805). På Davys auktoritet hölls denna uppfattning för god under mer än ett årtionde. Af teoretiska skäl uttalade emellertid Berzelius 1815 den förmodan, att wavelliten innehölle lerjorden förenad antingen med »flusspatsyra» (fluorväte) eller med någon annan syra, hvilket bekräftades dels genom hans här skildrade blåsrörsprof, dels och i ännu högre grad, genom hans i Arcueil utförda fullständiga analys, som utvisade, att mineralet såsom väsentlig beståndsdel innehöll fosforsyra till icke mindre än 33 procent af totala vikten. Att Fuchs kort förut (1818) likaledes påvisat mineralets fosforsyrehalt, hade vid denna tid uppenbarligen ännu icke hunnit till Berzelii kännedom. En af de wavellit-stuffer, som Berzelius vid här omtalade tillfälle erhöll till skänks af Leach, förvaras ännu i Stockholms naturhistoriska riksmuseum under n:r 6044.

76. Barnhuskällaren och Barnhusgården benämndes ett på Berzelii tid välbekant värdshus och förlustelseställe vid Drottninggatan i Stockholm. Värdshuset, som nedbrann 1844, var beläget på samma tomt som det nuvarande Hotell Fenix.

77. Mac Michael var en af Berzelii första utländska lärjungar; han vistades i Stockholm 1813—1813. Jfr Själfbiogr. s. 66.

78. Då Prout i kemiens historia företrädesvis är känd som upphofsman till den efter honom uppkallade och icke minst af Berzelius ifrigt bekämpade hypotesen, att alla grundämnens atomvikter vore att anse som jämna multipler af vätets, kan det väcka förvåning, att Berzelius icke här i samband med Prouts namn omtalar denna hypotes, som dock redan 1815— 1816 sett dagen uti tvenne i Thomsons Annals of philosophy publicerade uppsatser. Detta finner sin förklaring däri, att dessa uppsatser voro anonyma och an anonymiteten antagligen ännu icke blifvit röjd. Prouts »undersökningar på animaliska ämnen», som Berzelius här omnämner, hade dittills för det mesta behandlat mycket speciella föremål, såsom exkrement af boa constrictor, amniosvätskan fiån en ko, bläckfiskens bläckvätska o. s. v.

79. Att man ännu så sent som nära ett fjärdedels sekel efter Lavoisiers död på allvar kunde sätta i fråga, att oorganiska ämnen, såsom alkalier och jordarter, skulle kunna nybildas genom lifsprocessen, är onekligen ganska märkligt och visar måhända bättre än något annat, hvilka högt uppdrifna föreställningar man ännu vid denna tid gjorde sig om den s. k. lifskraftens förmåga såsom kemiskt agens.

80. Ett i slutet af adertonde och början af nittonde århundradet, efter hvad det vill synas, rätt allmänt användt arcanum emot gikt. Det kallas efter sin upphofsman äfven eau médicinale de Husson. Den franske läkaren Henri Marie Husson (f. 1772) har i Annales de la Société de médecine de Montpellier, tome 37, lämnat ett recept till detta artanum, som, ifall hvad N. J. Berlin i sin svenska farmakopé (Lund 1849) därom anför är riktigt, verkligen tyckes hafva innehållit ett extrakt af colchicum såsom verksam beståndsdel.

81. Den här åsyftade grosshandlaren Herman Teodor Philipson (namnet skrifves äfven Philipsén), som inlagt stora förtjänster om skolväsendet och fattigvården i Stockholm, hade bl. a. år 1811 inrättat den ännu existerande, efter honom benämnda fattigskolan vid Adolf Fredriks torg på Södermalm. Denna skola blef en af de första, om icke den allra första inom Sverige, som tillämpade den s. k. Bell-Lancasterska metoden eller växelundervisningen, af hvilken Berzelius längre fram (sid. 149) lämnar en utförlig skildring. Skolans lärare, en magister P. R. Svensson, införde nämligen efter 1819 detta undervisningssystem, om hvilket han nyss förut inhämtat närmare kännedom under en studieresa i Storbritannien. Möjligen är denna hans resa att anse som en frukt af Allens sammanträffande med Philipson. — Den sistnämnde fick, redan innan Berzelius hunnit återvända till fäderneslandet, ett sorgligt slut, i det han under ett anfall af sinnesförvirring själf förkortade sitt lif. För de närmare omständigheterna vid detta tillfälle redogör Palmstedt utförligt i sitt bref till Berzelius af den 16 juli 1819.

82. Hvilket arbete af Brande som här åsyftas, är icke fullt tydligt. Brandes uppfattning af gångarnas natur framgår i hvarje fall af hans sedermera utgifna »Outlines of geology», London 1829, hvari han på det skarpaste polemiserar mot den Wernerska teorien. Ur modern synpunkt var denna polemik delvis berättigad, alldenstund Werner icke gjorde någon bestämd skillnad emellan mineralgångar och bergartsgångar. (Jämför Sir Archibald Geikie, The founders of geology, s. 128, Baltimore 1901.)

Berzelius själf synes vid denna tid snarast hafva lutat åt neptunismen, ehuru han å andra sidan ingalunda var blind för denna skolas öfverdrifter. Jämför anm. 148.

83. Hatfields mordförsök mot Georg III ägde rum 1800; då Berzelius här uppger, att det skulle skett »för fyrtio år sedan», beror detta antagligen på en förväxling med ett annat af de många attentat, för hvilka nämnde monark under sin långvariga regeringstid var utsatt. Den 25 juli 1777 (således 41 år före resejournalens affattande) hade nämligen konungen, likaledes under ett teaterbesök — den gången på vägen till Haymarket theatre — blifvit anfallen af en vansinnig kvinna (en annan än den sedermera omnämnda mrs Nicholson). —

Davis var ursprungligen officer; han hade den 8 april 1818 vid ingången till krigsministeriet aflossat ett skott mot Palmerston, som däraf sårades i höften.

84. Mrs Nicholsons mordförsök mot Georg III föröfvades den 2 augusti 1786 i porten till S:t James‘ palats.

85. Beskrifningen öfver gasverken återfinnes i form af en särskild bilaga till den engelska resan, sid. 164, motsvarande dess plats i manuskriptet.

86. Kemisten Pepys var son till W. H. Pepys, en knifsmed och kirurgisk instrumentmakare i London, hvars affär han sedermera öfvertog. Han var en af de första styresmännen för den här åsyftade London Institution. I likhet med sin vän och medarbetare Allen tillhörde äfven Pepys kväkarnes sekt.

87. Antagligen på grund af sin själsfrändskap med de tyska naturfilosoferna (jfr anm. 50) voro fosforisterna skäligen illa anskrifna hos Berzelius, och han försummar sällan något tillfälle att göra dem till skottafla för mer eller mindre sarkastiska anmärkningar (jfr s. 308). Samma förhållande har, närmast med afseende på Atterboms af Berzelius länge motarbetade inval i Svenska akademien, vidrörts af C. D. af Wjrsén i hans lefnadsteckning öfver Bernhard von Beskow (Levnadsteckningar, Stockholm 1901, s. 368).

88. Lord Cochrane hade 1814 blifvit anklagad för att hafva deltagit i utspridandet af falska politiska rykten i syfte att åstadkomma en börsspekulation. Ehuru anklagelsen icke kunde ledas i bevis, dömdes han till 1,000 punds böter och ett års fängelse, hvarjämte han förlorade sin rang i flottan och sin plats i parlamentet samt uteslöts ur Bath-orden. Till parlamentsledamot återvaldes han visserligen omedelbart af sina valmän i Westminster, som voro öfvertygade om hans oskuld. Full upprättelse erhöll han dock först efter William IV:s tronbestigning 1831, då han återinsattes i sin forna rang vid engelska flottan.

89. Syftar på den beskjutning af staden Algier, som en af lord Exmouth anförd engelsk eskader företog i slutet af augusti 1816 i ändamål att framtvinga upprättelse för våldshandlingar, begångna emot kristna.

90. Sannolikt bör årtalet vara 1814, då de allierade monarkerna efter första Parisfredens afslutande på inbjudning af prinsen-regenten gästade England från den 7 till den 24 juni.

91. Det här omtalade palatset är den numera s. k. Royal Pavilion, som år 1850 inköptes af staden Brighton och sedermera funnit användning som offentlig konsert- och solennitetslokal. Det skildras ännu i dag som »en vidsträckt och smaklös byggnad i orientalisk stil» (Baedeker).

92. Beckford var lordmayor i London 1762 och 1769 och gjorde sig därunder bemärkt genom sitt frimodiga och vältaliga uppträdande gentemot konungen.

93. Smedgården eller vanligare Smedjegården benämndes på Berzelii tid det på Allmänna barnhusets tomt å Norrmalm i Stockholm belägna krono- och länshäktet.

94. Berzelius synes först efteråt hafva upptecknat denna inskription ur minnet. I verkligheten lyder den: »Subtus conditur hujus ecclesiæ et urbis conditor, Christophorus Wren, qui vixit annos ultra nonaginta non sibi sed bono publico. Lector, si monumentum requiris, circumspice!»

95. Ett slags brandraketer för krigsbruk, benämnda efter uppfinnaren, artilleriingeniören sir William Congreve. De användes för första gången vid Boulogne 1806 och gjorde bl. a. äfven tjänst vid engelsmännens bombardering af Köpenhamn 1807.

96. Af de bref Berzelius denna dag afsände till hemlandet, finnes ännu åtminstone ett i behåll, nämligen det till Palmstedt. Häri omnämnes bl. a., att den första sändningen af resejournalen expedierats, med tillägg, att densamma endast omfanar en tredjedel af den tid Berzelius denna gång vistats i London eller med andra ord till och med den 7 augusti.

97. Den bekante kemisten, assessorn i bergskollegium J. G. Gahn. En egenhet hos denne var, att han sällan utarbetade sina vetenskapliga rön med den fullständighet, att de kunde publiceras. Han hade däremot, för att begagna Berzelii egna ord, »massor af anteckningar öfver halfgjorda arbeten, hvilka han afbrutit, när han kommit så långt, att han fått den kunskap han för ögonblicket sökte». (Själfbiogr. s. 69). Det är uppenbart detta Berzelius här haft i tankarna, då han om Hady strax efteråt anför, »att han slutar hvad han börjar».

98. Hvilka dessa af handlingar voro, uppgifves i det följande sid. 181.

99. Berzelii trotjänarinna Anna Sundström. Till de upplysningar, som om henne lämnats i Själfbiogr., kan här ytterligare läggas följande. Hennes ursprungliga namn var Anna Christina Persdotter. Hon var dotter till bonden Per Jansson och föddes i Kymlinge i Spånga socken af Stockholms län den 26 februari 1785. I likhet med sin äldre syster Maria (född den 16 mars 1778) antog hon sedermera namnet Sundström. Inflyttad till Stockholm, tjänade hon en längre tid hos kommissarien Gallin på dåvarande Ladugårdslandet, hos hvilken Berzelius flera år synes hafva bott, och ombesörjde därvid äfven dennes uppassning. När Berzelius under sin vistelse i Paris mot slutet af 1818 utnämndes till Vetenskapsakademiens sekreterare och följaktligen erhöll fri bostad i akademiens hus, uppdrog han åt sin vän Palmstedt att städja Anna i hans tjänst och att med hennes bistånd ombesörja flyttningen af hans tillhörigheter. Han omtalar henne vid detta tillfälle i följande ordalag: »Anna, som nu tjänar hos Callins, har passat mig upp snart i tio år; hon är den bästa piga jag vet, hon är ordentlig, ärlig, rask och ful, egenskaper som alla böra finnas hos en ungkarls piga.» I den dubbla egenskapen af hushållerska och laboratoriibiträde kvarstannade Anna sedermera hos Berzelius ända till hans giftermål 1835. Hon omtalas denna tid vanligen under namnet Anna Blank, hvilket utan tvifvel sammanhänger därmed, att hennes ofvan omtalade syster ingått giftermål med en sprutlagare F. Blank. I detta äktenskap föddes — i förbigående sagdt — sonen Fredrik Vilhelm, den sedermera af Berzelius i synnerligen berömmande ordalag omtalade konservatorn vid Riksmuseum, Bengt Fries‘ skicklige och nitiske medhjälpare vid det zoologiska museets nydaning. — Anna öfverlefde länge sin husbonde och synes på sin ålderdom hafva åtnjutit något understöd af vissa bland dennes lärjungar. De sista åren af sin lefnad bodde hon i huset nr 25 Saltmätaregatan, Adolf Fredriks församling, och lifnärde sig torftigt med att »mala gryn», enligt hvad det berättas. Hon afled den 27 juni 1871.

100. Detta mineral — numera vanligen benämndt fluocerit — hade kort förut upptäckts vid den af Berzelius och J. G. Gahn 1814—1816 företagna mineralogiska undersökningen af den bekanta kvartsskärpningen vid Finbo nära Falun, hvarefter det analyserades af Berzelius och af honom beskrefs i Afhandlingar i fysik, kemi etc. V, s. 56 (1818).

101. Pasch vikarierade under Berzelii frånvaro för ordinarie adjunkten vid Karolinska institutet N. G. Sefström, som då skötte Berzelii tjänst.

I Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm mineralogiska samlingar finnes under n:r 7554 en stuff manganit försedd med en af Berzelius egenhändigt skrifven etikett så lydande: »Manganoxidhydrat från Undenäs. Pasch». Stuffen bär på ena sidan tydliga spår att ha blifvit afsågad på längden och är således uppenbarligen identisk med den i brefvet omtalade. I sitt svar anför Palmstedt också mycket riktigt, att han icke kunnat af Pasch erhålla mineralet i fråga, hvarför han i överensstämmelse med Berzelii begäran låtit söndersåga dennes stuff. Uppgiften, att manganiten år 1818 skulle varit »alldeles obekant» för pariser-mineralogerna, förefaller något tvifvelaktig, då de Lisle beskrifvit detta mineral redan 1772 under namn af »manganaise cristallisé». Äfven Hauy anför i sin Traité de mméralogie IV (1801) en vattenhaltig »manganése oxydé métalloide», hvilken af senare mineraloger (Dana) uppfattats såsom identisk med manganiten.

102. Berzelius afser härmed antagligen den nyssnämnda Traité de minéralogie, hvaraf en posthum 2:a upplaga utkom 1822—23, omedelbart efter Hauys död.

103. Berzelius var sedan 1816 jämte Gahn och geschwornern Eggertz m. fl. delägare i en vid Gripsholm belägen fabrik för tillverkning af svafvelsyra, blyhvitt, ättika och andra kemiskt-tekniska produkter. Palmstedt var disponent vid denna fabrik, jfr Själfbiogr. s. 69, 196.

104. Alicante-sodan framställdes i Spanien ur askan efter strandväxter och exporterades ännu vid 1800-talets början i stora massor till Frankrike och England. Anmärkningsvärdt är, att teorien för den här af Berzelius beskrifna Leblanc‘ska sodaprocessen, som alltsedan 1790-talet praktiskt tillämpats i Frankrike, ännu så sent som 1818 tyckes hafva varit tämligen främmande för de ledande pariserkemister, med hvilka Berzelius umgicks. Att metoden i Sverige äfven till namnet måtte hafva varit så godt som alldeles okänd vid denna tid, framgår af de uttryck, med hvilka den i brefvet omtalas.

105. Drottning Desideria af Sverige och Norge vistades som bekant i den franska hufvudstaden från 1811 till 1823, hvilket sistnämnda år hon i sällskap med den nyförmälda kronprinsessan Josefina återvände till Sverige.

106. Med »de båda kurirerna» åsyftas norrmännen Due och Mansbach, äfven omtalade i Själfbiogr. s. 81.

107. Ifrågavarande skrift, som öfversattes af f. d. pastorn Catteau-Calleville och efter dennes under arbetet inträffade död öfversågs af professorn vid École des mines, Brochant de Villiers, utkom samma år (1819) hos förläggaren Mequignon-Marvis, Paris, under titeln »Nouveau Systéme de Minéralogie». Den bär följande tillägnan: »À monsieur Réné-Juste Hauy, dont le génie a élevé la minéralogie au rang des sciences.»

108. Denna afhandling, som öfversattes af d'Ohsson, utkom 1819 under titeln »Essai sur la théorie des proportions chimiques» etc. hos samme förläggare som den franska upplagan af »mineralsystemet» och är tillägnad Berthollet.

Jfr Själfbiogr. s. 75, 199.

109. Möjligen afses här dåvarande överstelöjtnanten i arméen Gustaf Fredrik Åkerhjelm (f. 1776, d. 1853) och hans maka i första giftet Helena Charlotta af Ugglas (f. 1786, d. 1828). Å. var vid denna tidpunkt »direktör för K. M:ts bofkapell och spektaklen och torde alltså hafva varit bosatt i Stockholm. Blef sedermera generaltulldirektör (1827) och statsråd (1831).

110. Detta arbete, hvars titel rätteligen är »De l'industrie françoise par M. le comte Chaptal», utkom i Paris 1819. Det utgör närmast hvad man nu skulle kalla en teknisk-statistisk handbok, men innehåller därjämte en redogörelse för Frankrikes jordbruk och näringslagstiftning.

111. Rothoff, som åren 1809 och 1810 arbetade hos Berzelius, hade därvid under dennes ledning utfört den analys af »koboltoxid» (numera benämnd »koboltoxidul», hvilken Berzelius sedermera lade till grund för sin beräkning af kobolts atomvikt. Analysen var i själfva verket så noggrann, att dess resultat endast på andra decimalen skiljer sig från de värden, som beräknas ur nu gällande atomvikter for kobolt och syre. Denna Rothoffs undersökning synes icke hafva blifvit särskildt offentliggjord. Jfr Berzelius, Lärbok i kemien, II (1812), s. 297 och III (1818), s. 122.

112. Om ursprunget till denna skämtsamma beteckning upplyser följande ställe ur ett bref från Palmstedt till Berzelius af den 21 dec. 1818: Pasch samt jag nyttja nu ett af Sefström inventeradt ord att almrotha sig (s'almrother), då man bär sig fumligt åt, hvarom likväl ordspråkets patron ej har någon aning.» På Almroths otymplighet hänsyftar Berzelius äfven i det följande, t. ex. s. 247.

113. Enligt öfverenskommelse skrefvo Berzelius och Palmstedt hvarandra till i regel hvar tredje vecka.

114. Under åren 1813—1816 besökte Berzelius upprepade gånger sin gamle vän J. G. Gahn i Falun, hos hvilken han särskildt 1814 uppehöll sig en längre tid, nära tre månader. Dessa falubesök, som hos honom synas hafva kvarlämnat de angenämaste minnen, omtalas flerstädes i hans bref och anteckningar.

115. Mineralogisk formel, som på det kemiska teckenspråket motsvarar BeO. SiO₂ + 2Al₂O₃. SiO₂. — Det på grund af euklasens sällsynthet svåråtkomliga materialet till denna analys hade Berzelius erhållit af portugisen Souza.

116. D. v. s. 2Zno. SiO₂ + aq. Jfr föregående anmärkning.

117. Dimorfien var ett dittills okändt begrepp, och isynnerhet sedan Stromever påvisat närvaron af strontiumkarbonat i aragoniten (1813), tviflade man icke längre på riktigheten af Hauys sats, att olika kristallform betingar olika kemisk sammansättning. Vanligen tillskrifver man Mitscherlich upptäckten af de första ovedersägliga fallen af dimorfi (surt natriumfosfat 1821, svafvel 1823). I själfva verket var Berzelius på detta område hans föregångare.

118. Detta mineral kallas äfven plumbogummit och utgöres väsentligen af ett vattenhaltigt bly-aluminiumfosfat. Anmärknigsvärdt nog synes Berzelius hafva förbisett fosforsyrehalten. Det af honom analyserade materialet härstammade från Huelgoat i Bretagne och hade blifvit ställdt till hans förfogande af Gillet de Laumont. En del däraf, åtföljd af Berzelii egenhändigt skrifna originaletikett, finnes ännu kvar på Naturhistoriska riksmuseum i Stockholm.

119. Det här åsyftade mineralet är kalkuranit, äfven kallad uranglimmer eller — efter fyndorten Autun i Frankrike — autunit; det utgöres väsentligen af ett vattenhaltigt kalcium-uranylfosfat.

120. Biot och Arago hade 1806 bestämt vattnets sammansättning genom vägning af dess komponenter i gasform och funnit förhållandet väte : syre = 11.7:88.3. Till ett härmed ganska nära öfverensstämmande resultat (11.75 : 88.25) kom Berzelius själf 1811 genom att lösa ren zink i svafvelsyra och bestämma den genom vätgasens bortgång inträffade viktförlusten. Det af Berzelius och Dulong funna förhållandet 11.06:88.94, som på sin tid innebar ett väsentligt framsteg i noggrannhet, har genom senare undersökningar korrigerats till det nu gällande 11.99:88.81.

121. Journalen i fråga var »Edinburgh pbilosophical journal», utgifven af Brewster och Jameson. Första bandet, som utkom 1819, innehåller sid. 243 en afhandling af Berzelius, kallad »Examination of some compounds which depend upon very weak affinities».

122. Antagligen syftar Berzelius här på strofen:

»Sverige, säger jag till slut,
År det bästa Gud har skapat,
Jag ej andra land begapat.
Om jag vetat det förut.»

hvilken förekommer såväl i Wallenbergs »Min son på galejan» som — med en ringa förändring — i slutet af samme författares »Strödda anmärkningar under en utländsk resa». Jfr sid. 176.

123. Sannolikt Karl Abraham Arfwedson, grosshandlare i Stockholm och bolagsman i den kända firman Tottie & Arfwedson, hvars nominelle chef var den då 84-årige Karl Kristofer A., far till Karl Abraham och farbror till Berzelii reskamrat, kemisten Johan August Arfvedson. Berzelius synes hos nämnda firma hafva haft ett kreditiv.

124. Trafvenfelt var Vetenskapsakademiens præses från 12 aug. 1818 till 24 febr. 1819 samt fungerade sedermera under loppet af år 1819 tidtals såsom propræeses. Af akademiens protokoll för den 20 januari 1819 framgår, att inspectores ærarii på Berzelii förslag tillstyrkt inköpet af ett polarisationsinstrument och att akademien därtill beviljat nödiga medel. Likaså finnas i akademiens räkenskaper för 1819 utgifterna för anskaffandet af nämnda instrument bokförda med ett sammanlagdt belopp af 291 rdr 21 sk. och 9 rst.

125. I brefvet står genom en hos Berzelius icke alldeles ovanlig feldatering 1818 i stället för 1819.

126. Den bristande öfverensstämmelsen mellan de ur Dulongs lag beräknade atomvikterna och de af Berzelius antagna framträdde företrädesvis i fråga om vissa tunga metaller, såsom bly, järn, kvicksilfver och koppar, hvilkas atomer enligt Berzelii tabell af 1818 voro dubbelt så tunga, som lagen om det konstanta atomvärmet fordrade. Berzelii äldre atomvikter för alkalimetallerna och silfver måste t. o. m. divideras med 4 för att bringas till överensstämmelse med denna lag. Så mycket anmärkningsvärdare är den beredvillighet, med hvilken Berzelius genast från början erkänner den omfattande betydelsen af Dulongs upptäckt.

127. Grefvinnan Tawast, en äldre syster till den bekante mineralogen Vilhelm Hisinger, synes hafva varit ägarinna till det hus på dåvarande Ladugårdslandet, där Berzelius under en längre följd af år bodde, innan han 1818 valdes till Vetenskapsakademiens sekreterare och i denna egenskap erhöll boställsvåning i akademiens hus vid Stora nygatan. Den omtalade skrifvelsen handlar om en del ifrågasatta reparationer i de rum, från hvilka Berzelius nu stod i begrepp att afflytta.

128. Meningen är antagligen den, att Robiquet — måhända genom Berzelii förmedling — med Arosin träffat aftal om ett köp af molybdenglans och betalat köpesumman genom att på Arosin öfverlåta sin fordran hos Berzelius för dennes i Paris verkställda inköp af kemikalier.

129. Konsten att genom torrdestillering af trä framställa ättiksyra, äfven användbar som matättika, var redan vid denna tid känd och bedrefs isynnerhet i Frankrike uti ganska stor skala och enligt flera olika metoder, som dock delvis hemlighöllos. Järnkontorets annaler för 1820 innehålla (s. 130—134) en uppsats af Berzelii hand, signerad B. och daterar! Paris den 10 juni 1819, hvari lämnas en utförlig redogörelse för »Herr de la Chabossieres metod att kola i ugnar», åtföljd af en ritning öfver den därtill erforderliga apparaten.

130. Man erinre sig, hurusom det officiella ändamålet med Berzelii resa var just att taga kännedom om de nyaste metoderna för en förbättrad kruttillverkning, således äfven för framställning och framför allt rening af salpeter. En redogörelse för den i Frankrike brukliga metoden för salpeterraffinering finnes bl. a. i Berzelii Lehrbuch der Chemie II, s. 463 (Dresden 1826). Man tyckes i hufvudsak hafva betjänat sig af en slags deckningsprocess, åtföljd af omkristallisering under störd kristallisation.

131. Breguet hade kort förut (1817) uppfunnit och beskrifvit sin bekanta metalltermometer. Jfr Annales de chimie et de physique, tome V, s. 312.

132. De s. k. Fontainebleau-kristallerna (Chaux carbonatée quarzifère, Haüy): kalkspatkristaller inneslutande en stor myckenhet sandpartiklar. stundom ända till 60 % och därutöfver. I Riksmusei samlingar i Stockholm finnes en låda innehållande dylika »sandstenskristaller», hvilka enligt vidfogad etikett blifvit insamlade af Arfvedson under den här skildrade utflykten.

133. Att döma af framställningen i Själfbiografien (s. 57) skulle denne Fonchal (eller Funchal, som namnet äfven skrifves) varit identisk med den markis de Souza, som på 1790-talet i egenskap af portugisisk minister vistades i Sverige. Hans fullständiga namn var i sådant fall José Maria de Souza-Botelho. Född 1758 i Oporto, utnämndes denne 1791 till ministre plénipotentiaire i Stockholm, där han kvarstannade till 1795, då han i samma egenskap förflyttades till Danmark. Återvänd till Lissabon 1799, befordrades han 1802 till ministerposten i Paris, hvilken han emellertid på grund af iråkade misshälligheter med brittiska kabinettet redan följande år måste lämna. Han fortfor dock att bo i Paris, där han allt mera ägnade sig åt litterära sysselsättningar och där han 1825 afled.

134. Ordet är i manuskriptet på grund af ändringar och öfverskrifning nästan oläsligt, men torde med säkerhet böra tolkas såsom här skett, då det tydligen är fråga om en lätt i ögonen fallande åkomma och då struma i dessa bergstrakter är endemisk.

135. Barnbördshuset i Stockholm var, innan det 1858 flyttades till sin nuvarande plats på Kungsholmen, beläget invid Rödbodtorget i öfre delen af kvarteret Rosenbad (Fredsgatan 19).

136. Denna itinéraire finnes ännu kvar i original. Då den i hufvudsak varit bestämmande för Berzelii och hans följeslagares marschruta genom Frankrike, torde dess återgifvande här icke sakna sitt intresse:

De Clermont.

1:ère journée. Prendre des chevaux à Clermont et un guide. 1:o. Monter au Puy de Dôme par la grande route. Dans ce trajet examiner le sol granitique et voir surtout la petite montagne de Prudelles qui forme un des caps qui bordent le plateau granitique. Le basalte qui constitue cette montagne est un lambeau de courant, reposant sur ses propres scories et sur les cailloux roulés d'un ancien lit de riviére. — Au Puy de Dôme, masse de porphyre volcanique, dont on ne peut assigner la structure. 2:o. Du Puy de Dôme au Puy de Pariou. — Exemple d'un superbe cratère. 3:o. Retour à Clermont en suivant la lave de Pariou jusqu'à Chancelière dans la plaine; cette lave sort au pied du cratère du côté du N. E.

2:ème, grande journée, De Clermont au village des bains du Mont Dore. — 1:o. Fontaines de Royat sous le courant basaltique moderne de Gravenoire. 2:o, Cratère de Gravenoire. 3:o. Prendre le chemain de traverse qui vient aboutir à la Croix Morand. On est dans le centre de la chaîne des cratères modernes pendant plusieurs heures. La Croix Morand est un point dominant: du grand système démantelé du Mont Dore. 4:o. De la Croix Morand au village des bains, beaux exemples de la confusion des couches qui composent les terrains volcaniques démantelés.

3:ème [journée]. Courses dans la vallée des bains. 1:o. À la cascade de Queureil (ou de l'écureuil, comme on dit dans le pays) anciens basaltes sous le tuf blanc feldspathique. … 2:o. À la Cascade du Mont Dore, à ½ lieue du village des bains. Grande assise de porphyre feldspathique, revêtu de ses scories inférieures et supérieures reposant sur des bréches. Si on a du temps de reste ou si on se décide à rester un jour de plus, il faudra aller voir les escarpements du val d'Enfer et du Vallon de la Cour. Ils sont en brèches et tufs, traversés par de beaux filons de lave feldspathique porphirique et surmontés des mêmes laves en assises horizontales. 3:o. Examen des sources thermales. (Voir le docteur Bertrand de ma part.)

4:ème journée. Des bains à Murol. — 1:o. Monter au Puy de Sancv, remarquer en passant les escarpements de Cacadogne et l'alternation des grandes assises de laves anciennes avec les brèches et les tufs (ces laves accompagnées partout de leurs scories inférieures et supérieures). 2:o. Descendre au lac Chambon qui est une stagnation occasionnée par 1'éruption qui a produit au fond de la vallée de Murol les beaux cratères du Tartaret. 3:0. Monter sur le Tartaret.

5:éme journée. De Murol aux Martres. — 1:o. Examiner dans toute la longueur de la vallée de Murol … les beaux accidents du courant de lave qui est basaltique et prismatique; sa superposition au granite. 2:o. Arrivé aux Martres, monter sur la montagne nommée le Puy Corceit. (?) On y a une belle vue de toute la plaine de la Limagne et des puys dont elle est parsemée. Ce puy offre un bel exemple d'un couronnement volcanique sur le calcaire marne-bitumineux et les argilles gypseuses. Deux couches de basalte y sont recouvertes d'une assise de scories rouges. (Renvoyer les chevaux à Clermont).

6:éme journée. — Des Martres à Brioude et à Fix. — Prendre les petites voitures du pays jusqu'au Puy en Velai. — La grande route offre à l'observateur des objets variés, savoir 1:o avant d'arriver à Issoire des coulées de porphyre primitif chargé de pinite; 2:o avant Brioude du terrain houilleux à gauche et des couronnements volcaniques anciens sur la droite; 3:o de beaux courants de lave modernes à S:t George et à la Chaumette, avant Fix. — Si on peut, on ira ce jour même jusqu'à Coupladour.

7:ème journée. — De Fix ou de Coupladour au Puy en Velai, toujours grande route. 1:o. Recouvrements volcaniques des deux âges sur le terrain primitif. 2:o. A 1 lieue avant la ville du Puy on mettra pied à terre et on quittera la grande route à droite pour achever de monter sur le mont Anis (ou Denise), masse peu élevée qui fait partie des plateaux qui bordent le bassin du Puy et qu'on descendra du côté de l'Est d'abord, pour tourner ensuite au midi et arriver au fond de la vallée de la borne au village d'Expailly où se trouvent les hyacinthes. Le mont Anis présente une confusion curieuse de produits volcaniques démantelés. 3:o. Avant d'entrer au Puy, voir l'obélisque de bréche volcanique appellée Mont S:t Michel et monter dessus; elle a 240 pieds de hauteur.

8:ème journée. — Prendre des chevaux au Puy pour plusieurs jours et un guide. Du Puy en Velai à Pradelles — grande route. 1:o. À moitié chemin environ quitter la route (pour la reprendre ensuite) et aller voir le lac du Bouchet qui occupe une ancienne bouche de cratère; on y jouit d'une belle vue; on est placé au centre de la chaîne volcanique des monts Velais. À l'Est on aperçoit le Mézin, grand systéme démantelé dont on est séparé par la vallée de la Loire; à l'Ouest on aperçoit la longue chaîne granitique de la Margéride dont on est séparé par l'Allier. 2:o. Jusqu'a Pradelles anciennes matières volcaniques recouvertes par de plus récentes. 3:o. Si on a le temps aprés être arrivé à Pradelles, on ira se promener jusqu'au delà de Langogne, autre petite ville voisine, située sur le terrain granitique au fond de la vallée d'Allier et à l'Ouest de laquelle il y a un petit volcan tout a fait isolé sur le sol primitif.

9:éme journée. — De Pradelles au pont de la Baume par la côté de Mayrès. — 1:o. S'arrêter à Thueyts pour y observer le cratère et le beau courant de ce nom, qui est prismatique. 2:o. Au pont de la Baume on verra l'intérieur des beaux courants prismatiques sortis des cratères de Souliol et de la coupe de Jaujac.

10:ème journée. — Aller à la coupe de Jaujac, visiter l'intérieur du courant qui est sillonné par la rivière (il y a du terrain houiller près de Jaujac), revenir au pont de la Baume. Couchcr à Montpezat et voir les environs.

11:ème journée. — De Montpezat au village des Estables, qui est lui-même à ¾ heure du sommet du Mézin. — Monter le même jour sur ce sommet — Le Mézin est un grand et beau système d'anciennes matières volcaniques. Si on peut, on passera un jour entier aux Estables et on examinera le revers oriental du Mézin jusqu'au delà de Violaret.

12:ème journée. — Retour au Puy en Velai. — Cette route présentera différents objets curieux qui s'offriront d'eux mémes. — Laisser les chevaux au Puy.

13:ème journée. — Prendre la voiture publique. — Du Puy à S:t Êtienne — grande route. 1:o. On traverse une chaîne de vieilles montagnes volcaniques dites les Pertuis. 2:o. Au delà d'Issengeaux on quitte le sol volcanique. 3:o. En descendant à Firminy, on arrive sur le terrain houiller du bassin de S:t Êtienne.

137. Tillverkningen och försäljningen af artificiella försteningar vid S:t Allyre tyckes bedrifvas äfven i våra dagar att döma af ett ställe i É. Reclus Nouvelle Géographie universelle, II La France, s. 442 (Paris 1885), där det heter:

»Ainsi dans la ville même de Clermont, la fontaine de S:t Allyre, devenue pour son propriétaire une grande source de revenus par la vente des menus objets pétrifiés, s'est construit à elle même un aqueduc de 75 mètres de longueur que termine une superbe arcade, jetée au dessas du ruisseau de Tiretaine.»

138. Pascal lät den 19 september 1648 sin svåger Perier bestämma barometerståndet på toppen af Puy de Dôme och bevisade därigenom lufttryckets aftagande med stigande höjd öfver hafvet. Ramonds barometriska höjdbestämningar i Auvergne hade vid tidpunkten för Berzelii franska resa helt nyligen (år 1818) blifvit publicerade i Mémoires de 1'Institut de France.

139. Domit: ett slags kvartstrakyt med en ytterst finkornig, gråhvit grundmassa, hvari glasglänsande oligoklas- och sanidinkristaller äfvensom glimmerfjäll och hornblendekristaller ligga inbäddade (Credner).

140. Med anderstuga — eller enligt Svenska akademiens ordbok annerstuga — betecknas ett rum i äldre bondgårdar i mellersta Sverige. På hvar sin sida om förstugan finnes här ett större rum, det ena, »hvardagsstugam, afsedt för dagligt bruk, det andra, »nystugan» eller >anderstugan», bestämdt till förvaring af åtskilligt husgeråd, till härbärgering af gäster o. s. v.

141. I manuskriptet står genom feldatering den 17 juni i stället för den 18 o. s. v. ända till och med den 21 juni i stället för den 22, hvaremot sistnämnda datum helt och hållet saknas. Denna felskrifning har vid redigeringen rättats.

142. Den geologiska forskningen har sedermera besvarat det spörsmål Berzelius har framkastar. En del af den franska centralplatåns vulkaner, exempelvis Mont Dore, leder visserligen sitt ursprung från tertiärtiden; dessa berg utgöra i allmänhet större eruptionscentra, som genom erosion förlorat sina kratrar och öfriga yttre vulkaniska kännetecken. Men det stora flertalet af de mindre, kraterformiga, mer eller mindre isolerade eruptionskäglorna äro utan tvifvel af eftertertiär ålder, och man har till och med säkra bevis, att människan varit vittne till deras vulkaniska verksamhet. Man har nämligen vid Mont Denise i Vivarais under ett lager af yngre slagg funnit en vulkanisk breccia, innehållande människoben tillsammans med lämningar af elefanter, noshörningar och hyenor (Neumayr). Berzelii iakttagelse rörande lavans och de sedimentära aflagringarnas inbördes läge är således häraf att döma fullkomligt riktig.

143. Bains de Mont Dore har under loppet af 1800-talet från en ringa början nått en ganska hög grad af utveckling utan att dock i frekvens kunna täfla med kontinentens mest besökta badorter. Årliga antalet badgäster uppgifves (1897) vara omkring 6,000. Höjden öfver hafvet är 1,046 m., hvilket ganska nära öfverensstämmer med Bertrands uppgift.

144. Den gamla, från 12:te århundradet härstammande kyrkan i Orcival innesluter en Mariabild, som af ålder varit föremål för ifrig dyrkan.

145. Efter den originelle rimmaren och »aritmetices magistern» Hans Jakob Seseman (f. 1751, d 1819), som ännu på Berzelii tid var en af »gatans ryktbarheter» i Stockholm. 1111 hans dräkt — afbildad t ex. i Lundins och Strindbergs »Gamla Stockholm», s. 236 — hörde bl. a. en bredskyggig hatt af betydande dimensioner.

146. Med detta namn, som på skilda tider tillagts flera olika mineral såsom korund, granat och vesuvian, betecknas här en brunröd varietet af zirkon. Berzelius har några år senare i K. V. A. handl. 1824 (s. 306) publicerat en af honom själf utförd analys af hyacint från Expailly.

147. Lieue de pays: vägmått, som afviker från den vanliga franska milen och hvars längd växlar i olika landsdelar.

148. Man erinre sig, att »trapp» enligt Werners terminologi betecknade en genom utfällning på våta vägen uppkommen bergart. Berzelius anspelar upprepade gånger på striden mellan plutonister och neptunister, som under hans tidigare mannaår i så hög grad ådrog sig den lärda världens uppmärksamhet och som tog sitt måhända mest pregnanta uttryck i debatten om basaltens eruptiva eller sedimentära natur. Af reseanteckningarna får man det intryck, att han ursprungligen och ännu under sin senare vistelse i London lutade åt den Wernerska skolan (jfr t. ex. sid. 120) men att han genom sitt umgänge med de franska geologerna i Paris och kanske framför allt genom egna iakttagelser i Auvergnes vulkantrakter, som redan före honom hade omvändt en d'Aubuisson och en Leopold von Buch, så småningom kom att gå öfver till det motsatta lägret utan att dock gilla dess öfverdrifter. Sina åsikter i denna fråga har han ett par år senare utförligt framlagt i sin årsberättelse af 1821, s. 161, där han söker medla mellan ytterligheterna.

149. Berg af vulkaniskt ursprung på gränsen mellan departementen Ardéche och Haute-Loire; utgör högsta toppen af Cevennerna (1754 m). Jfr Cordiers itinerär (s. 391), där namnet skrifves Mézin.

150. Antagligen härrör den omtalade taflan från Pietro Perugino (f. 1446, d. 1524), en af de förnämsta målsmännen för den genom sin egenartade, skematiska uppställning af figurerna utmärkta umbriska målarskolan. I Palais des arts i Lyon finnes nämligen af honom en Kristi himmelsfärd, som ursprungligen utgjort mellersta delen af en större altarmålning från S. Pietro maggiore i Perugia och som enligt uppgift är en skänk af Pius VII. Att Berzelius här nämner Pius VI såsom gifvaren, skulle i sådant fall bero på misstag eller felskrifning.

151. Enligt en numera nästan utplånad blyertsanteckning i manuskriptets brädd syftar detta uttryck på »gamle generalkonsuln Brandel». Härmed afses utan tvifvel Henrik Gottfrid B., f. 1739, d. 1828, generalkonsul i Algier och fader till Berzelii intime vän, diplomaten Genserik Brandel.

152. Ännu i sin 1830 afgifna årsberättelse (s. 97) omtalar Berzelius med uttryck af ogillande detta Tessiers arsenikprof.

153. Konsten att färga med turkiskt rödt infördes redan omkring midten af 1700-talet till Frankrike från Orienten öfver Adrianopel. Här är uppenbarligen endast fråga om någon förbättring af den äldre s. k. emulsionsmetoden, som vid den tid, hvarom här är fråga, uteslutande användes.

154. Den billigare metod för framställning af antimonsmör (antimontriklorid), på hvilken Berzelius här ger anvisning, är förmodligen densamma, som han några år förut i sin lärobok anför såsom »ett mindre dyrt sätt». Den bestod uti att destillera en blandning af koksalt, koncentrerad svafvelsyra och crocus antimonii d. v. s. den produkt, som fås genom upphettning af svafvelantimon tillsammans med salpeter. Se Lärbok i kemien II, s. 167 (Stockholm 1813).

155. Ett hôtel Balance finnes ännu kvar i Genève, beläget vid Rue du Rhône, nära intill floden. Förhållandet är f. ö. icke enastående: åtskilliga af de hotell eller värdshus, som Berzelius omnämner i sina dagböcker, återfinnas ännu i dag, åtminstone under samma benämningar, så t. ex. Three cups i Harwich, Falken i Bern, Traube i Tübingen o. s. v.

156. Denne, hvars namn var François, var född 1803 och således vid detta tillfälle sexton år gammal. Han blef sedermera professor i fysik vid akademien i Genève.

157. Se s. 59 och 60.

158. Théodorede Saussures fader var den berömde geologen Horace Benédict de S. (f. 1740, d. 1799).

159. Eisspath kallades af Werner en vattenklar, kristalliserad fältspatvarietet (ortoklas), anträffad i silikatblock på Monte Somma, i Albanerbergen o. a. vulkaniska trakter. Synonym: rhyakolit (G. Rose).

160. Radix ratanhiæ, roten af en i Peru inhemsk buske, Krameria triandra, var vid denna tid en för Europa tämligen ny drog; den upptogs i franska farmakopén 1818. Peschiers kramersyra eller ratanhiasyra, som den äfven kallas, omtalas ännu i 5:e upplagan af Berzelii Lehrbuch der Chemie (1847), där sju olika salter af densamma beskrifvas. Den synes sedermera hafva blifvit utmönstrad ur den kemiska handbokslitteraturen, såvida den icke får anses identisk med ratanhin, en kväfvehaltig substans af sammansättningen C₁₀H₁₃NO₃ med såväl basiska som sura egenskaper.

161. Den här åsyftade afhandlingen, hvars titel lyder »Sur la décomposition de 1'amidon à la température atmosphérique par l'action de 1'air et de l'eau», återfinnes i Annales de chimie et de physique XI, 379 (1819). — Bergoljan från Amiano i dåvarande hertigdömet Parma användes vid denna tid som gatubelysningsmedel i Genève. Den hade kort före Berzelii besök likaledes varit föremål för en undersökning af Saussure, som utrönt dess procentiska sammansättning och dess förhållande till åtskilliga kemiska reaktionsmedel. Bibiiotèque universelle IV, 116 (1817).

162. Den farhåga Berzelius här för egen del uttalar, skulle några år senare mycket riktigt gå i fullbordan: man erinre sig missödet med den s. k. äldre torjorden, som B. alltsedan 1815 trott sig finna i åtskilliga svenska mineral men som han 1824 själf visade bestå af basisk fosforsyrad ytterjord. I olikhet med »den stackars Peschier» lyckades emellertid Berzelius inom kort på ett glänsande sätt godtgöra sitt misstag genom upptäckten af den verkliga, s. k. nyare torjorden (1828).

163. 1 gran = 0,062 gram.

164. Konsten att sammankoppla glasrör o. d. medels kautschukligaturer var före Berzelius okänd. — De la Roche är antagligen felskrifning för de la Rive.

165. En afbildning af en dylik »himlavagn» återfinnes verkligen på en af de längre fram (s. 282) omtalade karrikatyrteckningarna. Som den emellertid icke är af Berzelii egen hand, har den icke här återgifvits.

166. Reichard, den tidens Baedeker, var författare till ett antal allmänt använda resehandböcker, t. ex. Handbuch für Reisende aus allen Ständen, Guide des voyageurs en Europé, Passagier auf der Reise in Deutschland und einigen angrenzenden Ländern, Itinéraire de poche de l'Allemagne et de la Suisse o. s. v.

167. I manuskriptet finnas på särskilda blad uppklistrade tre stycken af de här omtalade, af Almroth afkopierade karrikatyrerna, samtliga föreställande resande engelsmän i mer eller mindre löjeväckande situationer.

168. Här afses tydligen Glacier du Trient, som ger upphof åt floden le Trient, ett tillflöde till Rhône.

169. Antagligen Col de la Forclaz, som här skiljer Trients och Rhônes dalgångar.

170. Den här skildrade öfversvämningen inträffade den 16 juni 1818.

171. Syftar uppenbarligen på den för sin vilda naturskönhet berömda erosionsklyftan Gorges du Trient emellan Martigny och Vernayaz.

172. Härmed afses icke, såsom man skulle kunna tro, den under namn af Porte du Sex kända klipporten i närheten af Port Valais; denna har visserligen af ålder betecknats som »nyckeln» till kanton Wallis, men ligger betydligt närmare Geneversjön än den här beskrifna platsen, som fastmera måste vara det trånga dalpasset omedelbart nedanför S:t Maurice, där järnvägen numera är framdragen genom en krökt tunnel

173. Krämpning är en från salpetersjuderierna lånad term, som användes om »salpeterlutens anskjutning i kristaller» (Berzelius).

174. Grimsel är som bekant namnet på ett bergpass, icke på ett berg. Möjligen menas här det strax SV om Grimsel belägna Finsteraarhorn, som är en af de mest i ögonen fallande topparna i det från Bern synliga alp-panoramat.

175. Den tyske läkaren J. G. Ebel var författare till en resehandbok öfver Schweiz (Anleitung, die Schweiz zu bereisen), som utkom i trenne upplagor; 1793, 1804 och 1810.

176. Det badetablissement, hvars tvetydiga natur Berzelius här i försiktiga ordalag antyder, är säkerligen detsamma, af hvilket Casanova några årtionden förut på tal om sin vistelse i Bern lämnat en skäligen detaljerad och långt mera obeslöjad skildring. Den orienterande lokalbeskrifning, med hvilken denna inledes, lämnar knappast något tvifvel öfrigt rörande identiteten. Jfr Mémoires de Jacques Casanova de Seingalt, écrits par luimême. Tome III, s. 158. Paris 1843.

177. Denne diktare torde på den tid, hvarom här är fråga, icke varit någon främling för Sveriges litterärt intresserade allmänhet: en samling af hans idyller hade nämligen 1794 utgifvits i svensk öfversättning af P. U. Enbom, och äfven flera af hans större diktverk t. ex. Daphnis, der Tod Abels m. fl. utkommo mot slutet af 1700-talet i svensk dräkt.

178. Val d'Entremont: alpdal i södra delen af kanton Wallis, vid norra foten af Stora S:t Bernhard och strax öster om Montblanc-kedjan.

179. Horneman, ett namn tämligen okändt i de exakta vetenskapernas annaler, är antagligen misskrifning i stället för Horner. Denne, som sedermera blef professor i matematik i Zürich, medföljde nämligen i egenskap af astronom den ryske amiralen Krusenstern på hans resa omkring jorden 1803— 1806.

180. Hvad Berzelius här omtalar under namn af Waldstättersjön, är uppenbarligen Walen- eller Walenstadter-See. Den åsyftade kanalanläggningen består egentligen af tvenne skilda kanaler: en kortare, Escherkanalen (6,17 km), färdig 1811, som leder Linth (Limmats öfre lopp) in i Walen-See, och en längre, Linthkanalen (20,15 km.), färdig 1822, som förenar Walen-See med Züricher See. Hela kostnaden för kanalarbetet uppgick slutligen till 1,400,000 frcs. För de stora förtjänster Escher genom detta verk inlagt, erhöll han för sig och sina efterkommande tillnamnet »von der Linth».

181. Denne öfverstelöjtnant Fischer hade i sin ungdom besökt Sverige och Danmark och utgaf sedermera en beskrifning öfver denna färd: Tagebuch einer Reise von Kopenhagen nach Stockholm, Anno 1794. Schaffhausen 184$, 1846.

182. Jäslera, väslera och äfven vesa äro olika benämningar på en lera, som är starkt uppblandad med stoftfina sandpartiklar och utmärkes för sin stora förmåga att kvarhålla vatten.

183. Schlösschen Wörth, hvilket, likasom på Berzelii tid, ännu i dag har sin camera obscura.

184. Fabian Ulfsparre, som åren 1806—1815 var landshöfding i Nyköpings län.

185. I Själfbiogr. säges (sid. 171), att Gmelin arbetade på Berzelii laboratorium 1814—15. Den här lämnade uppgiften, enligt hvilken hans vistelse i Sverige inföll 1816—1817, förefaller dock sannolikare. I hvarje fall inträffade Gmelins längre fram (s. 307) omtalade besök i Falun under år 1816, såsom framgår af ett den 10 juni sistnämnda år dateradt bref från Berzelius till Gahn, hvari det heter: »Om Gud vill, kommer jag i sällskap med Gmelin till Falun kring den 8 juli eller så där omkring.»

186. Härmed åsyftas tydligen den i Falun bosatte Johan Gottlieb Gahn, som under Berzelii vistelse utomlands hade aflidit den 8 dec. 1818.

187. Detta mineral, upptäckt af Selb 1788 och sedermera efter upptäckaren benämndt Selbit, anföres af Berzelius i hans »Versuch, ein rein wissenschaftliches System der Mineralogie zu begrunden» enligt Selbs analys (hämtad ur Aikins Dictionary T. 2, s. 295) såsom stibio-carbonas argenticus, Berzelius framhåller dock redan här, att han icke anser Selbs resultat synnerligen tillförlitligt. Se Schweiggers journ. XII, 1814, s. 24.

188. Bohnenbergers elektrometer finnes beskrifven i Gilberts Annalen der Physik 51, 1815, s. 190.

189. Autenrieth hade två år förut utgifvit en broschyr med titel: »Gründliche Anweisung zur Brotbereitung aus Holz», Stuttgart 1817. Hans »uppfinning» refereras sedermera i Berzelii årsberättelse af 1821 på följande sätt: Autenrieth, anat. prof. i Tübingen, trodde sig hafva funnit en kemisk överensstämmelse emellan stärkelsen och veden hos växterna, försökte därföre att mala mjöl af trädarter att däraf bereda ett slags bröd och uppgaf, att han därmed gödt svin.

190. Förmodligen Gmelins äldre styfsyster Johanna Veronika, född i Tübingen den 22 september 1775, död i Calw den 22 april 1836; gift 1792 med en köpman Georg Jakob Zahn i Calw. Hennes föräldrar voro dr Christian Gottlob Gmelin, apotekare i Tübingen, och Christina Veronika, född Gmelin.

191. Wildbadervattnet innehåller i själfva verket på 10,000 delar endast omkr. 5,6 delar fasta beståndsdelar (företrädesvis klornatrium och natriumkarbonat), medan t ex. karlsbader- och vichyvatten innehålla 10 gånger så mycket. Gmelins jämförelse med regnvatten är dock tämligen öfverdrifven, enär dettas halt af fasta ämnen på sin höjd plägar uppgå till något öfver 0,1 på 10,000.

192. Förväxlingar mellan koloxid och gasformiga kolväten hörde ännu vid denna tid på grund af gasanalysens outvecklade ståndpunkt icke till ovanligheterna. Boeckmanns ifrågavarande afhandling är tryckt på holländska i Haarlemer akademiens forhandlingar VIII, 1817, s. 161—226.

193. Så vidt utgifvaren kunnat finna, har Boeckmann aldrig publicerat något arbete i två tomer. Antagligen menas här hans »Versuche über die Erwärmung verschiedener Körper durch die Sonnenstrahlen, Karlsruhe 1811», och »Versuche über die Wärmeleitung verschiedener Körper. Karlsruhe 1812». Titlarnas snarlika ordalydelse gör det lätt förklarligt, att Berzelius i hastigheten uppfattat dessa båda skilda arbeten som delar af ett och samma.

194. Bohnenbergers »Astronomie» (som innehåller en beskrifning af reversionspendeln) är tryckt i Tübingen 1811, hans »Anfangsgründe der höheren Analysis» likaså.

195. Friedrich I, som tre år förut aflidit.

196. Il torso di Belvedere, den berömda, från Apollonios härrörande Herakles-torson i Vatikanen.

197. Se anmärkning 204.

198. Journal für Chemie und Physik, utgiften af dåvarande professorn i Erlangen J. S. C. Schweigger, och Repertorium der Pharmacie, utgifvet af professorn i München J. A. Buchner.

199. Handbuch der Mineralogie von Dr G. H. Schubert, Nürnberg 1816.

200. Under trettioåriga kriget belägrades Freiberg tvenne gånger af svenska trupper: 1639 under Banér och 1643 under Torstensson; båda gångerna utan resultat

201. I Vetenskapsakademiens Berzelianska brefsamling finnas af Pfaffs hand tvenne bref äldre än 1819: det ena dateradt 31⁄5 1813, det andra 28⁄6 1814.

202. Det arbete af Hisinger, som här åsyftas, är »Samlingar till en mineralogisk geografi öfver Sverige», Stockholm 1808. H. använder här uppenbarligen termen granit för den bergart, som af senare och nutida geologer kallas gneis. Så läses t. ex. i redogörelsen för Kinnekulles lagrade bergarter: »Röd granit är basis för desse hvarf. Den visar sig i låga, flata kullar af vågskifrig granit». Vidare talas om »en i tunna och räta lager fördelad granit» o. s. v.

203. Stosshärd: ett numera föråldradt metallurgiskt redskap, bestående af en emellan fyra stolpar i kedjor upphängd vaskbänk, på hvilken godset utbreddes och öfvergöts med vatten. Genom täta stötar med en s. k. hjulstock försattes härden i skakande rörelse, hvarigenom det lättare godset så småningom afskildes från det tyngre.

204. Det förmenta nya grundämne, för hvilket Lampadius föreslog namnet wodanium, befanns sedermera enligt Stromeyers undersökning utgöras af oren nickel.

205. Jfr anm. 129. — Den här omtalade direktor Kühn var en på sitt område särdeles framstående man. Efter att i sin ungdom hafva såsom löjtnant deltagit i Tysklands frihetskamp mot Frankrike 1813 och 1814, hvarunder han sårades vid Courtray, lämnade han sistnämnda år arméen för att ägna sig åt industrien. Redan år 1817 trädde han i spetsen för k. sachsiska porslinsmanufakturen i Meissen och bibehöll sedermera ledningen af denna fabrik ända till sin vid 82 års ålder timade död. Hans namn är knutet vid åtskilliga förbättringar inom porslinsindustrien, bland hvilka må framhållas uppfinningen af glansguld samt senare af de s. k. lustre- och skillerfärgerna (enskildt meddelande från geheimerådet E. v. Meyer i Dresden).

206. Med »berlinska luftpressen» menas antagligen den af Romershausen kort förut (181S) upptäckta och patenterade s. k, aerostatiska pressen, i hvilken lösningsmedlet med tillhjälp af en luftpump pressas eller suges igenom det ämne, som skall extraheras. Äfven Réals press tyckes f. ö. icke i längden hafva motsvarat de förväntningar man till en början ställde på densamma. Så yttrar Berzelius själf i 3:e upplagan af sin tyska lärobok på tal om denna apparat: »Man erwartete viele Wirkung von dem Druck bei dieser Art von Maceration, aber es hat sich gezeigt, dass er hierbei wenig wirkt». Lehrbuch der Chemie X, s. 464. Dresden 1841.

207. Härmed torde åsyftas det förhållandet, att Kungsträdgården, som under den gustavianska tiden utgjorde ett omtyckt förlustelseställe för allmänheten, under Karl XIII:s och de första åren af Karl XIV Johans regering genom trädens nedhuggande och gräsmattornas undanrödjande allt mera antog karaktären af ett sandigt torg. Karl XIII:s torg blef ock från 1822 dess officiella benämning.

208. Friedrich August I (III), som 1S07 erhöll konungatitel, blef redan 1763 kurfurste och kunde således 1813 fira sitt 50-års jubileum som Sachsens regent.

209. Af Blödes öfversättning utkom första delen 1820. Ofversättarens samma år timade frånfälle hindrade emellertid verkets fortsättande.

210. Nollets »Leçons de physique expérimentale», 6 vol. och »L'art d'expériences», 3 vol., hvilken senare utkom i flera upplagor, voro ännu i början af 1800-talet allmänt kända och använda.

211. Den Blumhofska öfversättningen af Berzelii lärobok utkom 1816 på Barths förlag under titeln »Elemente der Chemie der unorganischen Natur» men befanns vara så felaktig, att Berzelius bos förläggaren påyrkade dess makulerande, som ock sedermera verkställdes. Barths mellanhafvande med Broling torde hafva varit af liknande art. Möjligen gällde det här en tysk upplaga af den senares »Resa i England»; en sådan utkom i alla händelser några år senare (1825) i Giessen på Ferbers förlag, öfversatt af samme Blumhof under titeln »Bemerkungen auf einer Reise durch England».

212. Karpholiten, ett vatten- och manganhaltigt alumosilikat, hade 1817 för första gången beskrifvits under detta af Werner gifna namn. Paulit kallades, likaledes af Werner, ett slags hypersten på grund af förekomsten på ön S:t Paul utanför Labrador. Gänsekothig-erz, äfven kallad goose-dung ore, chenokoprolit och ganomatit, är en arsenik-, antimon- och kobolthaltig järnsinter.

213. Då Berzelius här anger den nyblifna spanska drottningen såsom dotter till konungen af Sachsen, måste detta bero på ett misstag. Den sachsiska prinsessan Maria Josepha, hvars bröllop med Ferdinand VII mycket riktigt firades den 28 augusti 1819, var nämligen dotter till konung Friedrich Augusts yngre broder, den s. 328 omtalade prins Maximilian.

214. Den företrädesvis som miniatyr-, emalj- och pastellmålare kände konstnären Jean Étienne Liotard från Genève vistades flera år i Konntantinopel och bar sedermera orientalisk dräkt, hvaraf han erhöll binamnet le peintre turc. Bland Liotards arbeten torde just hans vanligen s. k. Chokoladenmädchen i Dresdenergalleriet vara ett af de mest bekanta. Hans själfporträtt finnes i Galleria degli Uffizi i Firenze.

215. En fullständig analys af Haarkies (numera vanligen benämnd millerit) utfördes ett par år senare af Arfvedson på material, som af Berzelius ställdes till hans förfogande. Den finnes publicerad i K. V. A. handl. 1822, s. 443—446.

216. Just de år, under hvilka Berzelii resa infaller, kunna sägas bilda epok inom myntningstekniken genom uppfinningen af Uhlhorns enligt knähäftygsprincipen konstruerade präglingsmaskin (1817), som under den närmast följande tiden vann insteg vid flera af de mest betydande myntverken i Europa.

217. Ett bref från Palmstedt till Berzelius, dateradt den 16 juli 1819, hvilket ännu finnes i behåll, låter förmoda, att de här åsyftade, med döden afgångna personerna voro en fabrikör Bergman i Stockholm och hans dotter, för hvilken senare Almroth säges hafva hyst en synnerlig tillgifvenhet.

218. Det 1816 stiftade Gesellschaft für Mineralogie zu Dresden, af hvilket Berzelius 1818 hade blifvit ledamot, utgaf 1818—1826 tre volymer handlingar under titeln: »Auswahl aus den Schriften der unter Werners‘ Mitwirkung gestifteten Gesellschaft für Mineralogie zu Dresden», I — III.

219. I sin beryktade, år 1809 utgifna skrift »Newtons erster Beweis etc … widerlegt» (Gehlens journal VIII), hade Oken förnekat ljusstrålarnas olika brytbarhet, förklarat allt, som står i Newtons Optics, för oriktigt och bannlyst denna bok ur biblioteken, emedan den, som han säger, retarderat fysiken halftannat århundrade. Goetbes »Zur Farbenlehre» utkom år 1810.

220. Hauy, som till förklaring af parameterlagen tänkte sig kristallerna uppbyggda af sinsemellan lika småpartiklar med bestämd form, lagrade på hvarandra i skikt ungefär som tegelstenarna i en mur, införde uttrycket dekrescens för det förhållande, att dylika skikt på vissa bestämda ställen aftaga i bredd och längd på ett regelmässigt sätt och därigenom ge upphof till andra ytor än kristallens ursprungliga grundform.

221. Helvig, som var född 1765 i Wolgast i dåvarande Svenska Pommern, erhöll 1815 afsked ur svenska arméen och ingick sedermera i den preussiska. Svenska vetenskapsakademien, som han tillhört alltsedan 1804, öfverflyttade honom då bland sina utländska ledamöter, där han allt framgent synes hafva fått kvarstå. Hans uttalade afsikt att sluta sin lefnad i sitt gamla hemland gick icke i fullbordan, han afled nämligen 1844 i Berlin.

222. Schraders »Untersuchung der Morchel» finnes publicerad i Schweiggers journal, 33, s. 389—413 (1821).

223. Schweiggers journal upphörde i själfva verket ej förr än 1833. Berzelii uppgift står antagligen i samband med den omständigheten, att Schweigger 1819 antog en medredaktör, J. L. G. Meinecke, professor i Halle.

224. Denne generalkonsul Dehn omtalas på flera ställen i Crusenstolpes »Karl Johan och svenskarne» där han skildras såsom en hemlig agent åt dåvarande svenske konungen. Se t. ex. den i Stockholm 1881 tryckta upplagan, II s. 32, 84, III s. 20.

225. Berzelius uppfattade vid denna tid kväfvet såsom en (sub)oxid af en obekant radikal, det s. k. nitricum.

226. Kungl. biblioteket i Berlin, som här åsyftas, har aldrig »tillhört» eller på annat sätt stått i direkt beröring med universitetet. Men Berzelius har det oaktadt på sätt och vis rätt, ty när år 1810 Berliner-universitetet stiftades, ansågs till en början ett särskildt bibliotek för detsamma obehöfligt just på grund af k. bibliotekets tillvaro. Universitetsbiblioteket i Berlin stiftades först 10 år efter Berzelii besök eller 1829. Den här åsyftade byggnaden kallas antingen »die Kommode» eller »die Bücherkommode». Uttrycket nattkommod är däremot i Tyskland okändt och har antagligen uppkommit genom den dubbelbetydelse ordet kommod har i svenskan, nämligen dels af byrå (likasom i tyskan), dels af tvätt- m. m. inrättning, i hvilken senare bemärkelse det åter icke användes i tyskan.

227. Den år 1818 aflidne professorn J. G. Walter hade i Berlin grundat ett betydande anatomiskt museum, som 1803 blifvit inköpt af preussiska staten för 100,000 thaler.

228. Se Själfbiogr. s. 70. Den officiella skrifvelse, hvarigenom Berzelius anmodades att öfvertaga den ledigblifna lärostolen i kemi vid Berlins universitet, är daterad den 7 februari 1817, således föga mer än en månad efter Klaproths död. Den finnes ännu kvar i original på Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm.

229. Denne Osann var en äldre broder till kemisten Gottfried Wilhelm O., som 1826—27 arbetade på Berzelii laboratorium och sedermera blef professor i Wurzburg.

230. Mesmerismen, som i Berzelius icke synes hafva haft någon beundrare, stod ännu vid denna tid högt i kurs inom inflytelserika kretsar i Tyskland. I Preussen tillsattes 1812 en kommitté for att pröfva dess värde som läkemedel, och Wolfart, som redan förut visat intresse for denna riktning, afsändes till Frauenfeld i Schweiz för att hos Mesmer själf göra sig förtrogen med den animala magnetismens praktiska handhafvande. Han återvände som en ifrig anhängare af Mesmers läror, hvilka han sedermera förblef trogen under hela sin lefnad. Trots medicinska fakultetens i Berlin motstånd blef han 1817 genom en kabinettsorder utnämnd till »Ordentlicher Professor für Heilmagnetismus» och inrättade i den preussiska hufvudstaden en mesmerisk fattigklinik, antagligen densamma som Berzelius här skildrar.

231. Kluge, som var kirurgie professor vid Berlineruniversitetet, hade 1811 utgifvit »Versuch einer Darstellung des animalen Magnetismus als Heilmittel». Detta arbete utkom i flera upplagor och öfversattes till holländska, svenska, danska och ryska.

232. Dessa areometrar hade till upphofsman den berömde kemisten Jeremias Benjamin Richter, kallad stöchiometriens fader. Deras beskrifning återfinnes i Neue Schriften der Gesellschaft naturforschender Freunde in Berlin, III, s. 329 (1801).

---

Förkortningar.

K. V. A. handl. = Kungl. svenska vetenskapsakademiens handlingar.

Philos. Transactions = Philosophical Transactions of the Royal Society of London.

Själfbiogr. = Jac. Berzelius, Själfbiografiska anteckningar, Stockholm 1901.

---