med kolsyregas, erhållen genom förbränning. Upplösningen göres af destillerad träättika (eller hvad annan destillerad ättika) i stora kar, där man förut inlagt glete, och massan omröres med en egen maskin, som här gick med ångmaskin. Om 4 till 5 timmar är lösningen mättad; aftappas då i en ståndare att klarna, gjutes därpå i ett långt parallellepipediskt träkärl med väl slutande lock, i hvilket en mängd af blyrör inledas från ett gemensamt större rör, som tillförer gasen. Gasen bildas af träkol i en liten ugn, som i stället för skorsten har en sugpump, som drar luften ut ur ugnen och fortskaffar den in i rören till fällningskärlet. Denna sugpump var här en Archimedes-snäcka, men synes mig kunna göras mycket enklare. Den del af gasen, som ej absorberas, ledes genom ett blyrör ut ur ståndaren och genom taket ut. Sedan liquidum är utfälldt, aftappas det och föres åter i de kar, där det skall ånyo öfvermättas med blyoxid, och tjänar således ganska länge oupphörligt, ehuru litet hvar gång förloras och måste ersättas med ny ättika. Det fällda kolsyrade blyet aftappas i ett kar, där det utröres med mycket vatten för att tvättas. Det klarnade vattnet afhälles, och blyhvitten uppöses i lerdeglar, som äro ganska porösa, så att de suga vattnet åt sig, och massan torkar oupphörligt från degelns yta. Sedan blyhvitten fått en viss stadga, males den på ett slags kvarn, ej för att bli finare, ty den är förut så fin den kan bli, utan för att pressa ihop den, hvarefter massan åter inlägges i andra smärre lerdeglar och torkas i en egen torkstuga, upphettad med kakelugn. Hela denna malningsprocess kan i min tanke alldeles undvikas, om man i stället underkastar den våta blyhvitten en stark pressning, hvarigenom partiklarna närmas hvarandra tillräckligt för att göra färgen tung och täckande, och den pressade massan behåller sig efteråt ganska väl med det sammanhang delarna i pressen fått. Sedan man länge fortfarit med denna preparation, får man i lösningskaren en grå jordmassa, som innehåller ganska mycket kopparoxid samt
