porfyrlik genom en mängd inblandade förstenade snäckor. På insidan är han beklädd med kakel hos de förnäma, och genom skorstenen gå järnrör, hvari luft upphettas och ledes ut i rummet ett stycke högre upp. Dessa kallas bouches de chaleur och göra ungefär så mycket som en pinne i h—e. Numera finnes i rummen blott en enda plats, nämligen trakten omkring spiseln. Den första höflighet värdinnan säger en inkommande är: »Approchez-vous du feu, monsieur.» Här sitter man nu i en halfcirkel omkring. I spiseln ligga några ofantliga knosar af bok- eller almved, som brinna endast i de kanter, där de ligga tillsamman, med ganska liten låga och till det mesta bara glödande såsom fnöske. Hvarannan timme kommer en lakej in och lägger på en ny. Ehuru således nu brasan är den allmänna medelpunkten, dit allas uppmärksamhet sträfvar, så händer ej sällan, att herrar ställa sig framför den, delande rocken baktill, och pratande steka sin bakre fjärdedel, under det resten af sällskapet åtnöjer sig med den det af brasans strålar, som passerar emellan herrarnes ben. Jag är säker om, att damerna ibland skulle eftertaga herrarnes mod, om det ej ofta händt, att elden kommit i deras kläder, hvilket vanligen plägar kosta dem lifvet och hvaraf exempel inträffat, äfven sedan jag kommit till Paris.
Jag är hittills ej bekant i många hus, då jag undantager mina kollegers, hvilka ej lefva annat än inom sig och därtill sällan se flera på en gång. Det är där jag haft allra roligast. På det sättet har jag tillbragt ganska angenäma aftnar hos Gay-Lussac, Thenard, Arago, Biot och Laugier. De större hus jag haft tillfälle att vara i, äro madame Rumfords (Lavoisiers änka, som kallar sig madame la comtesse Lavoisier-Rumford), Cuviers och Rougemonts. Madame Rumford lefver på en ganska stor fot, ger konsert hvar fjortonde dag och har stor cercle två gånger i veckan. Hennes bekantskaper äro en blandning af lärda och de förnämaste, ministrarne,
