närmast omgåfvo oss, tämmeligen klart; men dalens botten låg svept i mörkret. Nu slog klockan nio i tornet af en kyrka ned i dalen. Vi kunde ej mer se den, och de långsamma, högtidliga klockslagen, som voro ett slags tre-klämt, syntes oss komma ur det inre af berget på dalens andra sida. Vi hade redan en romanstämning, och nu voro vi med själ och kropp hvar och en i utvecklingen af sin roman. Jag bör likväl icke här förbigå ett smärtande intryck, som blandade sig med förtjusningen af vår romantiska sinnesställning, det nämligen som vi fått af sadeln och som ansenligt förlängde den sista halfva timmen af vår vandring. Temperaturen, som vid bergens topp ännu fordrade kapprocken, ökades under nedstigandet, så att denna slutligen blef alldeles öfverflödig. Som månen hade sänkt sig bakom det höga berget i väster och det begynte bli full natt, nedkommo vi på bottnen af Ardèche-dalen och anlände efter några minuter till byn Mayrès, där vi togo in på ett, för att vara beläget i en bondby, tämmeligen godt värdshus. Vår värdinna var en liten tjock och låghalt gumma, som genast gaf sig i mycket språk med oss, under det hon och hennes dotter, som också var gift, bäddade våra sängar. De gåfvo oss många välmenta råd i afseende på vår stenletning följande dag, af hvilka en del kommo oss till pass vid vår ledsvens fullkomliga okunnighet om de ställen vi egentligen ämnade bese.
Den väg vi utföre och längs efter Mayrès-bergen färdats, är ett ofantligt dyrbart arbete och liknar som ett bär de gravyrer jag sett af vägen öfver Simplon. Det är en stor och bred landsväg, som ämnades till att bli stora vägen från Paris till Marseille, och som detta var den svåraste delen däraf, så gjorde man den först. Detta arbete var redan färdigt under Lvdvig XVI; under revolutionen hörde det till uttrycket af detta eftertänksamma folkets nit för friheten att nedbryta sidomurarna vid brådstörtningar och nedstjälpa det kungliga arbetet i afgrunden. Nu begynner
