den förfalla, och som det öfriga af den föreslagna vägen ej blef fullbordadt, så repareras den ej på annat sätt, än att man lägger på vägfyllning, där gropar formeras. Ännu är den likväl i fullt brukbart stånd, och fyrspända vagnar kunna mötas därpå utan olägenhet.
Vi hade i dag ridit 6 svenska mil och suttit 14½ timmar på hästryggen. Man må då icke undra på, om vi sofvo godt hos mor i Mayrès.
Den 30 juni. Vår nötaktige ledsagare, hvars fäaktighet begynte allt mer och mer förarga oss, hade låtit hästarna stå sadlade öfver natten men hade låtit gifva dem hafre för 15 francs och hade själf frukosterat, så att han befanns något tankspridd. Han började med att glömma en jaktväska, som han bar öfver axeln och som innehöll vår matsäck och några af våra samlade stenar. Vi körde honom att vända om och hämta den, under det vi sakta tågade vägen framåt i dalen långs åt den lilla brusande floden. Vädret var behagligt, morgonen sval och landskapets skönhet ojämförlig. Vi skulle först se berget vid Thueyts, om hvars läge ledsvennen ej tycktes vara rätt säker. Vi stannade därföre ej långt från byn af detta namn vid en carrière af vulkanisk aska och grus för att se, om detta möjligen kunde vara det berg vi sökte, och som den lilla mannen ansåg för det rätta. Det befanns icke så vara, vi förebrådde mannen hans lättja att ej fråga, ty själfva kunde vi ej fråga, emedan folket ända från Clermont talar en patois, som är mer italiensk än fransk, och kan ganska sällan fransyska. Inblandningen af italienska ord hjälpte mig väl någon gång att förstå något af hvad som sades (vaccia t. ex. heter ko, gauzo vänster, dritto rätt fram, morido död etc.). De bannor vi nu samfälldt gåfvo den lilla mannen, gjorde honom yr i hufvudet, och då han skulle stiga upp på den stora hästen, hvilket alltid gaf oss ett lustigt spektakel, så fick hufvudet öfvervikt åt andra sidan, och ryttaren damp ned i marken. Jag tyckte
