Aprikoser hade vi redan fått för 8 dagar sedan. På sidorna om vägen hade man hela dagen begynt att skära rågen.
Efter maten gjorde jag med Almroth en tur ner i Alignon-dalen för att ännu närmare undersöka couléen från Jaujac. Det är knappt 1000 alnar från kratern, som den spruckit längs efter hela sin längd, och på sina ställen står det afspruckna kvar, på andra är det bortfördt, Gud vet hvart. Här funno vi nu ett ställe, där lavan flutit på rena granitberget och där det senare blifvit klufvet på samma gång som den förra. Här låg basalten utan synbar slagg omedelbart på graniten, men denna var hvitbränd och så skör, att den smulades under fingrarna två tum under basalten, på tredje tummen var den hvit och mindre skör, och fyra tum under massan syntes ingen af lavans hetta uppkommen förändring mera hafva ägt rum. Vi utslogo några stuffer af detta lager, men såväl den hastigt afkylda basalten som den hastigt uppglödgade graniten hade blifvit ganska sköra, så att vi endast kunde förvara bitar af stuffer. Det hade lyckats mig att få ut en ganska vacker och någorlunda sammanhängande stuff, där granitens alla förändringar syntes, men den krossades af Almroths jättefot, och alla svettbad vi togo för att få en annan blefvo fåfänga.
Arfvedson hade stannat vid värdshuset för att låta laga en sadel, som blifvit söndersliten af hingsten, då han lade sig för att taga en liten lur på maten. Vi funno den vid vår återkomst lagad, och då vi ställde oss att lägga in våra stenar i papper, samlades hela Jaujacs barn- och kvinnoskara omkring oss för att se något så besynnerligt. De begynte slutligen tro, att någonting särdeles rart skulle finnas i dessa stenar. En karl kom springande med en dålig stuff af bergkristall, hvilken han böd oss att köpa, och fann sig högst förvånad, att vi kunde taga så allmänna stenar och förakta hans vackra kristaller.
Vi hade nu nått vårt mål och begåfvo oss på återvägen. Vår itinerär innehöll väl, att vi skulle bli kvar i
