trakten ännu en dag eller två för att se le Mézenc,149 men vi gåfvo oss icke tid därtill. Vi foro från Jaujac till en annan något större bourg i dessa bergstrakter, kallad Montpezat. Vägen var vacker, vädret behagligt och resan ej tröttande. Nära Montpezat foro vi förbi andra sidan af la Gravenne de Thueyts och funno här den magnifika prismatiska courant‘en genomskuren af en bäck, som vår itinerär förmodligen af misstag bedt oss söka vid Thueyts. Men därtill hade fordrats att gå öfver bergets spets och ned i en ännu djupare dal på andra sidan samt för att komma åter till hästarna att göra samma väg en gång till i omvänd ordning. Vi hade allt tillfälle att från vägen betrakta detta verkligen majestätiska vulkanberg och dess courant och stego ej af hästarna, helst vi så nyss hade studerat samma fenomen vid Souliol och Jaujac. Vi kommo till Montpezat kl. 8 och hade i dag ridit blott två svenska mil. Pradelles är en renlig stad i jämförelse med Montpezat, som i träckighet öfverträffar allt, hvad jag hittills sett. Ledsvennen sade oss, att vi intogo på bästa värdshuset; var detta sant, så må man be Gud bevara sig från att se de andra. Stallet var, som vi öfverallt funnit, nedra våningen, en trappa upp köket, som här tillika var matsal och sängkammare åt pigan, samt på vinden ett par gästrum, där smutsen betäckte så allting, att man knappt kunde upptäcka, om väggarna voro af sten eller trä. Däremot voro alla kvinnor vackra.
En mängd personer voro öfverallt i byarna sysselsatta med att härfva råsilke från den i ugn dödade puppan af silkesmasken. En annan del satt vid knyppeldynor att göra blonder af alla storlekar och färger. Kvinnornas kostym var densamma jag förut omnämnt. — Vi passerade en ganska orolig natt. Under oss och på sidorna pratades ända till sent och ganska högljudt, och öfver våra fattiga kroppar tågade i kittlande marsch dels små svarta, snabbfotade djur, dels breda, bruna, stinkande och snåla insekter, efter hvilka märkena än i dag sitta kvar och förvåna oss genom sin mängd.
