Den 11 juli. Söndag. Arfvedson och jag hyrde ett litet åkdon, kalladt char som drages af en häst och har plats för fyra personer, hvarmed vi reste till Malagny, ett litet landställe på nordvästra sidan om Genèversjön, som öfver sommaren bebos af min intime vän dr Marcet från London med hans familj. Marcet hade kort före vår ankomst gått till sjöstranden; vi emottogos mycket väl af hans fru, som följde oss ett stycke å väg för att få rätt på hennes man. Vi träffade honom och hans son,156 i beredskap att bada. Återseendet var ganska glädjefullt. Under det vi ännu uppehöllo oss på sjöstranden, hörde vi hvinandet af en kula, som slog i vattnet ett par hundra steg ifrån oss; kort därefter kom ännu den andra och den tredje. Bakom oss var nämligen en målskjutning på något afstånd, hvarifrån dessa kulor kommo. Det hade varit ganska möjligt, att de kunnat träffa oss. Vi blefvo ej heller länge kvar, som man lätt kan föreställa sig. På återvägen till Malagny mötte vi Marcets svåger, den bekante professor Prevost, och fingo tillfälle att göra hans bekantskap. Marcet och hans fru öfvertalade oss att ej allenast äta middag hos dem utan att stanna kvar öfver natten samt skicka vårt åkdon tillbaka, helst de ville följande morgon föra oss till staden. Vi antogo anbudet. Efter middagen, som serverades kl. 3, foro vi med sällskapet, som bestod af Prevost och hans fru (ett ganska artigt fruntimmer, Marcets syster), Marcet och hans fru, son och tvenne döttrar samt tvenne unga hrr Prevost, att bese den omtalta målskjutningen. Det var ett slags militärfest; ett artilleriregemente sköt här till mål på runda pappersskifvor af 4 tums diameter på 100 steg med kula ur handgevär. Skjutningen hade för det mesta slutat vid vår ankomst, soldater och officerare åto i det gröna, och folket rundtomkring åt, drack och dansade. Efter maten tilldeltes af öfversten den högsta belöningen, som var en guldmedalj, åt en soldat, som träffat målet midt i centrum. Smärre belöningar hade förut blifvit utdelta, bestående af teskedar, matskedar,
