jag glömt nämna, att vi emellan Chède och Servoz foro öfver ett ställe, där för ungefär trettio år tillbaka en intill liggande bergstopp nedstörtade, hvarvid några hus samt herdar och betande boskap begrofvos under det nya berg, som genom fallet formerades. Det nedfallna var kalk; det mesta hade rasat till fint grus, blott få större stenmassor syntes i ytan, som redan var betäckt med en ny vegetation, för det mesta af tall och gran. Vår guide berättade oss, att vid detta jordfall bildats en rök, som för omliggande byar bortskymde solen i en hel vecka och som, sedan den lagt sig, hade tumshögt betäckt trakten med ett fint kalkdamm.
Vi inkommo i Chamouny-dalen omkring kl. ½ 3, och oaktadt vägen nu ledde oss på sista sluttningen af Montblancs fot, så var dock detta majestätiska berg för vår åsyn fullkomligt fördoldt. Det enda, som förkunnade oss, att vi verkligen voro på foten däraf, var dess glacierer Taconnaz och Bossons, som genom det omgifvande molnet nedträngde ända ned i dalen i form af ofantliga, sammanvräkta, mer och mindre orena isklumpar. Vi hade redan förut förundrat oss att se vinrankan frodas på sidan af ett berg, hvars efter ett bedrägligt utseende föga däröfver upphöjda topp ännu hade alla håligheter fyllda af snö, men att i full sommarvärme se isen i en så ofantlig massa nedstigen i själfva dalen, omedelbarligen hvilande på den nyss inbärgade ängen några hundrade steg från husen, det var oss en ännu mera oväntad syn. Innan jag sett detta besynnerliga fenomen, hade jag ingen riktig idé, om hvad man förstår med en glacier, och jag kunde icke begripa, hvarföre isen skulle finnas äfven i dalarna. Dessa glacierer äro icke annat än isaflopp från bergens toppar, dar snön och isen småningom glider uppifrån nedåt, och som snön ömsom under loppet halfsmältes och ömsom fryser, så förvandlas den, innan han hinner ned, i täta ismassor, hvilka af rörelsen sönderbrytas i flersidiga stycken, som rada sig på hvarandra och se ut på långt håll, som om massan
