Sida:Berzelius Reseanteckningar 1903.djvu/290

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
274
I CHAMOUNY OCH SCHWEIZ 1819.

dessa utsikter voro endast gäckande. Vi borde hafva hela vägen sett det sköna Montblanc, men i dess ställe sågo vi merendels endast baserna af de berg, bredvid hvilka vägen strök fram. På denna färd visar man vanligen åt resande åtskilliga märkvärdigheter, nämligen först la cascade de Chède, ett vattenfall af en tämmeligen stor vattenmassa, som, sedan den fallit ett godt stycke i en ström, stöter mot en klippa, delar sig och faller i tvenne grenar. Det är rätt vackert på litet afstånd. Sedan le lac de Chède. Denna sjö, om hvilken Reichard i sin itinerär166 berättar, att den är belägen i en sval, romantiskt ödslig trakt, där själen känner en böjelse till svårmodighet, samt att en af landets invånare fått det lyckliga infall att där bygga en båt för resande, hvilken likväl en gång kantrade med ägaren, som drunknade i det outgrundliga djupet (unergründlichen Tiefe), denna sjö är en vattenpuss bredvid vägen af kanhända 60 stegs längd och 25 à 30 stegs bredd, och vid dess från vägen längst bortvända del är den 12 alnar djup. Den bildas af en bäck, som fyllt denna lilla bergsskrefva, tills den funnit aflopp på andra sidan. Det enda, som gör den märkvärdig, är den blå färg vattnet här har likasom i Genèversjön och i alla klara vattensamlingar, som härstamma från Alpernas smälta is.

Vi frukosterade i Servoz, ett värdshus bredvid Arve-floden, just där den kommer ut från Chamouny-dalen, och där vi hvilade våra hästar för den förestående tämmeligen starka uppåtfärden. Man viste oss här grafvården efter den olycklige Eschen, som under en promenad på Montblanc föll genom snön i en ofantligt djup is-crevasse och dödades. Vägen var i allmänhet god, men den var anlagd på sluttningen af ett ganska stupande berg, så att man här och där såg direkte ur vagnen ned i en afgrund, som syntes ligga rakt under fötterna och i hvilken den grumliga Arve-floden brusade. På andra sidan om floden reste sig ett ännu högre och nästan lodrätt berg. Man kan säga, att det var en rysligt skön väg. Så när hade