Stegarna nyttjas att lägga öfver så breda sprickor i isen, att man ej kan hoppa öfver dem. Man nedkommer på tredje dagen med röda ögon, svullet ansikte, sönderspruckna läppar, händer och fötter ömkylta. Och hvad har man gått efter? En utsikt från en sådan höjd, att redan det, som ligger vid foten, är oredigt och att man med kartan i hand kan gissa till, att hvad man där ser såsom en otydlig fläck, kan vara den eller den staden. En sådan promenad kostar, besväret och faran oberäknade, ungefär 500 francs. Af allt detta torde man tydligt finna, att ingendera af oss hade lust att göra det stora tyska språnget (att tala med Kellgren).
Vi hade aftonen förut kring kl. 10 sett Montblanc rent men i ett sådant mörker, att vi ännu ej hade någon rätt idé om dess form. Vi stego upp kl. 6 och hoppades att nu se himmelen klar, men förgäfves. Barometern hade väl ännu stigit, men luften var lika molnhöljd som förut. Det återstod oss nu således endast att bege oss till Ishafvet. Denna promenad sker öfver ett ganska högt berg, kalladt Montanvert, och hälften af vägen kan göras på mulåsnor. Vi stego således till häst på trenne stycken mulåsnor och begåfvo oss på vägen. Den gick tämmeligen brant uppför, ehuru vi ändå gingo endast snedt uppföre berget. Efter en timmes ridt på dessa tröga men i gången säkra djur, som dessutom begagnade sig tätt och ofta af själftagna hvilostunder, anlände vi till det ställe, dar vägen ej mer tillåter att utan fara fortsättas till häst. Vi stego af och öfverlämnade mulåsnorna att nedföras utföre berget tillbaka af tvenne små flickor, som följt oss och burit våra med ispigg försedda käppar, som utgöra herdarnes vanliga stafvar i dessa branta promenader. Vägen fortsatte beständigt uppåt snedt öfver berget och på somliga ställen tämmeligen rakt uppföre. Slutligen kommo vi till det högsta stället, där man vanligen stannar, som likväl icke är dess högsta spets utan en liten lutande, grön plan, där en herdehydda finnes, och sedan några steg högre upp
