Sida:Berzelius Reseanteckningar 1903.djvu/330

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
314
RESAN I TYSKLAND 1819.

till Pforzheim i badiska landet. Vägen var ganska behaglig. Vi anlände kl. 7. Vi hade här hoppats finna ett magasin af agatmortlar och agatrifskifvor, som jag hittills ej kunnat skaffa mig. Men magasinet var utgånget af bristande afsättning, och det stensliperi, som nu idkades här, skedde endast för hand och i svarfstol af smärre, finare och dyrbarare pjäser.

Den 8 augusti. Vi afreste från Pforzheim kl. 5 till Karlsruhe (3 svenska mil), dit vi anlände kl. 10. Avenyen dit är, i synnerhet från Durlach, ganska vacker, den utgöres af en rät, med italienska popplar planterad allé, i hvars båda ändar Karlsruhe och Durlach synas. Alléen är en tysk mil (ungefär ¾ svensk mil) lång, och som det var söndag, vimlade den öfverallt af Karlsruhe-bor, som sökte landluften. Karlsruhe är en ganska vacker stad. Likväl svarade han ej mot det öfverdrifna beröm han fått. Som den är mycket ny, är den tämmeligen reguliärt anlagd, och husen hafva ej ännu hunnit få det åldriga och skröpliga utseende som i gamla städer. Vi sökte här flera personer, som vi ej träffade. Slutligen funno vi ändtligen hofrådet Boeckmann (prof. i fysiken vid den härvarande militärakademien). Han är en mycket fin och kruserlig person. Jag ursäktade mig hos honom, för det jag ej förrän nu tackat honom for en bok, som han för länge sedan skickat mig med baron Fredrik Ridderstolpe. Vi pratade en stund. Han erböd sig att skaffa oss rätt på härvarande stenslipare och trodde, att vi af dem skulle kunna erhålla hvad vi åstundade, men saken blef här densamma som i Pforzheim. Sedermera viste mig Boeckmann det fysiska kabinettet, som tillhörer militärakademien. Det var både rikt och väl underhållet. Här såg jag den apparat, hvari B. gjort sina försök öfver beskaffenheten af det ämne, som utgör hvad vi kalla os, då spjället slås för snart igen, och hvilket han funnit vara kolbunden vätgas. (Det stötte mig därvid, att i engelska stenkolsgruvorna, där luften håller 15 af denna gas, innan den kan explodera, har man dock ingen olägenhet