basalt. Att hos wernerianerna väcka ens misstanke» att de kunde vara vulkaniska, var omöjligt. Bergskommissionsrådet Kühn erböd sig att beledsaga oss till grufvan på morgon förmiddag i god tid.
Den 20 augusti. Kühn hämtade oss kl. 6. Vi hade dagen förut hos bergmästaren begärt och fått ett skriftligt tillstånd att se grufvan. Detta kallas Fahrschein, och utan ett sådant får man ej gå ned däri. Detta Fahrschein kostar för hvar person 8 groschen. Vi begåfvo oss till Pfaffs logis, dar vi hade en vagn, i hvilken vi med denne och hans dotter reste till grufvan. Kühn red på en präktig häst. Vi behöfde ungefar ¾ timme för att hinna dit. Vagnen var utan fjädrar, vägen knagglig och åkningen ett slags bollkastning från ett säte till ett annat. Efter ankomsten klädde vi oss i grufkittlar, lika dem man har i Falun, mössor af hattfilt och fingo därtill hvad man kallar arsläder, en väsentlig del af bergsmansuniformen, som tjänar, då man i grufvan behöfver sätta sig. Mamsell Pfaff blef lika utstyrd som vi och var ej särdeles nöjd med sin prydnad. Vi stego ned på stegar i en lutande ställning, 140 famnar, och besågo under vägen flera vattenverk såsom pumpar, uppfordringsverk o. d., hvilka drefvos af en i grufvan inledd ström, som där passerar nära en tysk mil och drifver 7 hjul, innan den kommer ut. Man sade oss, att genom kommunikationerna grufvorna emellan kan man har gå nära tolf tyska mil under jorden. Då vi kommit till det omtalade djupet, följde vi en stoll och kommo slutligen efter en tämmeligt lång promenad till det ställe, där man arbetade. Hela vägen var murad, därföre att man fyller igen efter sig med bergmassan, så snart man tagit bort malmen, på det intet ras måtte uppkomma genom för stora ihåligheter och för att ej behöfva uppfordra bergart onödigtvis. Den metallförande gång vi här funno, var först sedan 10 år funnen; i början gaf den föga, nu åter hade den blifvit så rik, att den gaf 15 till 20 procent
