eller Max, som de här kalla honom, hade kommit från Dresden för att vara sin dotter, storhertiginnan af Toscana, till möte, hvilken på förmiddagen skulle inträffa för att sedan i Dresden återse sin familj. Också vrålades hurra ganska förträffligt ur de djupa bergslagshalsarna.
Kl. 1 reste vi och kommo kl. 7 till Dresden. Vägen går öfver ofantliga slätter, som likväl icke äro plana utan mer och mindre kullriga. Ändtligen kommer man till Elbedalen, öfver hvilken dessa slätter ligga ganska mycket upphöjda. Utsikten blir där majestätisk. Dresden presenterar sig på något afstånd, genomskuret af Elbe, och hela trakten rundt omkring ligger som en karta. Vägen går småningom utföre, så att det åtgår en halftimme, innan man kommer till den plana delen af Elbedalens botten. Dresden är en vacker stad. Husen äro i allmänhet byggda som i Paris, men gatorna och husens utsida äro betydligt renare. Åtskilliga kyrkor, i synnerhet Frauenkirche och den katolska eller hofkyrkan bidraga äfven på afstånd att försköna stadens utseende. — Jag bör nämna såsom anmärkningsvärdt, att tullbetjäningen för att ej genera oss vid genomfarten i tullporten följde oss till värdshuset och visiterade våra effekter på våra rum med en höflighet, som aldrig haft något analogt i Horns- eller Norrtull.
Den 25 augusti. Vi läto af en hyrlakej föra oss till Geheimefinanzrath Blöde, till hvilken jag var på det sättet adresserad, att han håller på att öfversätta ett par af mina arbeten, hvarom han redan genom bref till Paris förekommit mig. Blöde var nu i finanskollegium, och hans folk sade, att man bäst träffade honom kl. 3 på e. m. Som vi nu ej hade annat att göra, gingo vi att bese det så kallade Gemäldegalerie, som innehåller en samling af mer än 9,000 taflor och som skall komma i ordning näst till det i Paris. Det utgör öfre våningen af kungl. stallbyggnaden och ar med mycken omsorg och kostnad inredt till sitt ändamål. Vi emottogos genast och fingo en förare, som
