Hoppa till innehållet

Sida:Beskrifning öfver Upsala län.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
147

43. Balingsta socken, vid Låstaviken, mellan Vester-Åker i öster, Ramsta i nordost, Hagby i nordvest, samt Säfva-ån i vester mot Gryta socken, upptager 0,209 qv. mil land; mestadels en skoglös slätt, dock ej utan bergkullar, och sluttande från en något mera bergländig mark i nordost, dels till nämda å, dels till ett dess tillflöde vid gränsen af Hagby, dels till ett annat lika obetydligt vattendrag i sydost. Rådande jordmån är lera; åkerbruk nästan uteslutande näring, utom något fiske. Hemmantalet är 47 34 oförm., 38 38 förm., hvaraf 9 14 skatte, 9 18 krono, 20 frälse. Folkmängden år 1840 var 484 på 87 hushåll, år 1848: 505. — Landsvägen från Upsala till Westerås går genom nordvestra delen till Säfva bro; en mindre väg går söder ut till kyrkan, som ligger 1 34 mil från Upsala, samt delar sig sedan till Åker och Gryta, äfvensom till Wiks gård.

Baldingx- eller Ballingxstadha eller Balnista nämnes 1298, och 1314 såsom hörande till Hagund. Af kyrkoherdar förekommer en 1321, kaplanerne från 1663, dock ej utan afbrott. Socknen utgör för sig ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. Kyrkan är gammal, af gråsten, reparerad i sednare tider, har ett vackert chor, och en graf öfver fru Ramburgs barn till Wik. — Runstenar skola finnas vid kyrkan, prestgården, Wik och andra gårdar nära sjön, en längre i norr. En handling från 1302 talar om häradsting vid Balingsta kyrka, i andra från 1316 nämnas flera gårdar.

Gårdar: Wik, f. d. Wikhus eller Wikmur, s. o. vid Låstaviken, 3 mantal frälse säteri; gammalt herregods, som tillhört o. 1280 lagmannen Israel Andersson (And) och hans fru Ramfrid Folkunge, derpå deras dotter Ramburg, gift med Arvid Gustafson (Sparre); o. 1439 Nils Rönnow, som förklarade krig mot Konungen af England, i anledning af det kaperi, som mot ett hans fartyg var föröfvadt; o. 1521 Knut Rönnow, som i ett års tid försvarade sig mot Gustaf Wasa; sednare frih. slägten Bjelke till slutet af 1600-talet, o. 1700 Horn, o. 1750 Liewen, slutligen v. Essen, hvilken familj ännu eger det, och derpå nedlagt mycken kostnad, äfven hvad park och trädgård beträffar. Den nuvarande hufvudbyggnaden är från 1751; ett äldre