Sida:Beskrifning öfver Upsala län.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Upland, och ej minst den del deraf, som nu utgör Upsala län, är ostridigt bland det egentliga Sveriges först bebygda orter. Framför allt gäller detta om trakten utefter Mälarens norra strand, och kring dess nordliga fjärdar, samt den utfallande åar, Fyris och Örsunds. Det är ett bland grafhögarnes, runstenarnes[1] och sagominnenas rätta hemländer. Äldst kanske af alla är Håbo härad — i dess fordna vidd, omfattande äfven Sankt Pehrs, Wassunda och Haga socknar öster om Skofjärden, och troligen det nuvarande Bro härad — såsom det ock i äldre jordeböcker innehar första rummet, och genom sitt läge mellan vatten, fordom sannolikt på alla sidor, har egnat sig väl för tidig kultur och tidigt vikingalif. Håtuna (Hatunir, de höga gårdarne) synes ha varit dess rätta konungagård, i hvars nejd, vid det ännu i jordaboken så kallade, För Sigtuna (de gamla sjögårdarne)[2], sednare Signildsberg, Oden eller den bosättning, som hans namn företräder, kanske först slagit sig ned, ofvanför det yngre, sedermera ryktbara Sigtuna. Vid det förra vilja ock flera söka det Birka, eller den köpstad, der christendomen först blifvit för Svear predikad; och några söka på sjelfva Håtuna sätet för Konung Björn »at Haugi». Det vissa är, att hela denna bygds minnen gå långt bortom all säker historia. Likaledes det längre upp belägna Upsalas, der sagan låter Odens närmaste efterföljare slå sig ned, utan tvifvel vid det nu s. k.

  1. Liljegren beräknar de ”jordfasta runmonumenternas” antal i Upland till 822, i det öfriga Svealand till 270, i Norrland till 47, i Göta rike och Gottland till 595, i Skåne m. m. till 71, i Norge till 90, i Danmark med dess öar till 143, i England m. m. till 9. Men vid allt detta måste anmärkas, att L:s uppgifter äro hemtade ur källor, som om de ock för sin tid voro temligen pålitliga, likasom de utgått ur ett nit, i vår tid ej att återfinna, de dock numera ej kunna ega fullt vittnesbörd, i det mycket, kanske hälften af hvad fordom funnits af runmonumenter, redan är förstördt. Detsamma gäller om grafhögar och andra fornminnen; hvarföre önskligt vore, att allt dylikt snart, och innan det blir försent, finge undergå en sammanhängande revision, å statens sida föranstaltad.
  2. Sictonia antiqua förekommer uttryckligen år 1315, se Diplom. Suec. N:o 2032.