Sida:Beskrifning öfver the i Öster-Götland befintelige städer.djvu/19

Hwad jämmer Barbari månd' dölja,
Man ändtli'n börjad' at förstå,
Hwar tyckte bättre wara då,
Naturens lagar fredsamt följa,
Och hållla hus i eget land;
Man börjad' handla, sköta jorden,
Man bragte granlåt in i Norden,
Och skönsta ört ur mager sand.

Ett Folk, som lust för wapen ägde,
Had' änn' mång kistlig fiend's blod
Ej glömt utösa som en flod:
Thes många segrar snart upwägde
Them Rom had' skördat fordna år:
Thes wälde want sin största styrka,
Och man fick tå på Thronen dyrka
En Carl, som främst bland Printsar står.

Then tiden börjad' man hushålla;
Monarchen for och öfwer alt
At gjöra mången god anstalt:
En Martis härfärd månd dock wålla,
At alt, hwar Far och Far-Far gjort
Til Manhems flor, i mörkret gömdes,
Och här med klagan sökrast dömdes
At rådlöst krig ej duger stort.

När enwålds-tiden gått til ända,
Och frihet blänkt ur töknig sky,
Tå glädes man få hjernan bry
Med hwad til Thules winst kan lända;
NU har ock Muser flyttat bo,
Från utländsk strand, til Norra polen,
At låta, under midnats solen,
All ädel frägd och sällhet gro.

Här gjör's Canal i högsta bergen,
Hit samlas Indiens ståt och prål,
Och Florae pracht har här sitt mål;
Här siker man, i rätta färgen,