At nyttig sanning finna opp:
Man söker up naturens lagar,
Och följer alt, hwad hon behagar:
Man drillar alt i bästa lopp.
Här mätes folks och rikes styrka,
Man Landets widd upteknar nätt
Och häraf finnes bästa sätt,
At ewig sällhet kunna yrka:
Kosteligt, o Drott, i Norden är
Thet land tig täck's mig efterfråga.
Han tysnad tå; jag fick åhäga
At grunda på hwad han här lär.
Jag är hans sanna tal besinner,
At Sweriges ljufwa krigets liott
Har med sig fört otaligt godt;
Ty hwarje ärlig Swensk nu finner
En hemlig drift til Rikets wäl:
Än ser man slägd och handel drifwas,
Än jorden wårdas, Böker skrifwas,
Som röja lärdom, nit och stål.
När Broocman lägget bruten trycka
Och alla krämpor glömmer bortt;
Han aktat på, och innan fortt
Månd' genom Gothska fälten rycka
Han samlar hwar han farit fram
Allminning ur månn' sten och skrifter,
Fört sanning under mörka grifter,
Och giett ok här sitt ädla fram.
Af frukten kan man genast wisa,
Hwad fast som trädet i sig bär.
Thet ordet, som i anden är,
Kan ock sin Auctors snille prisa:
Wi wörde änn' för hushållswett,
Thess Far, en Probst med mig ära:
Hans Son man nu bör tack hembära,
För ämnet Han i ljuset gett.
Ack huru sällt wårt Thule blifwer,
När man har hunnit skaffa bot
För Folks förminskning, gruflig fot!
Och mången slika Böcker skrifwer:
Tå ser wår Kong hwad Folk han har,
Hwad macht och håfwor stå at winna;
Men förr skall dylikt wäl förswinna,
Än Broocmans heder ända ta'r.
Carl Brunckman.
