Vatnets hallt i Mälaren är olika. Beskaffenheten härrörer, til en stor del af det vatnets egenskaper, som tilgångarne afbörda. Sjelfva botnen är ock mycket bidragande, när derpå sådane ämnen finnas, som med vatnet kunna inblandas. Vid åtskillige af öarne, består sjöbotnen af en ganska blöt ljusgrå Lera, der störar til okändt djup med lätthet kunna nedföras. Den har våt, någon lukt, lik den af Nors, men torr, hårdnar den ansenligen, til consistence af lös kalksten. Efter vatnets utfall vid stranderne, får Leran djupa, orediga sprickor; gäser då starkt med skedvatten, blir uti lindrig eld, blekröd, men smälter snart i stark eld, til svartaktig slagg. Detta bör af Herrar Chemister fullkomligare utrönas. — Det är denna Lera, som under blåsväder gör sjövatnet hvitt som mjölk, och sätter sig i lugn långsamt til bottnen. Kanske torde den vara en af de orsaker som bidraga til de häromkring gängse fråssor af alla slag. Luften kan upfyllas med skadeliga ångor, så väl häraf, som af den tjocka Vass, Knapp-Säf,
