O ciel majestueux! Pavillon de ton maitre!
Qui peut en te vojant ne le pas reconnoitre?
Vid ankomsten til Tynnelsö-fjärden [1], proponerade skepparen i anseende til dagens helgd, om icke en Psalm borde sjungas. Hvem kunde neka at förena sit lof med deras, som ville uphäfva tacksama röster til lifvets Fader? Psalmen Hvarmed skall jag nu lofva - - upstämdes, söngs hel och hållen, vackert, ordenteligen, med en helig andakt, under det at Trompeten hördes vid hvarje slutmening.
Segerön, i Tynnelsö-viken, midt emellan Sela- och Toster-ön, hade en så vacker belägenhet och ett så angenämt utseende, at jag hastade med jullen til den gröna stranden. Vi trugade oss fram genom den veka vassen, som ödmjukt bugade sig för båtens tyngd, men drog sig oskadd ur prässen.
När jag upsteg på denna täcka ön, leddes jag genom öfverväxta gångar upför sluttningen af en backe, der en hop yra Tättingar spelade. Flere slags löfträn hade flätat sina kronor tilsamman,
- ↑ Så kallad af härliggande Tynnelsön.
