menar, så tror jag ock at detta göromålet torde vara sjelfva Vetenskapen til något gagn; om icke til dess omedelbara förkofring, dock til förebyggande, at de, som kunna dertil bidraga, i synnerhet oförsigtigare Snillen, icke måtte förnöta den ädla tiden uppå villovägar, och falla uti inextricable Labyrinther.
Jag förmenar mig derjämte i synnerhet och tilräckeligen hafva bevist, at Svea rikets Prästestånd i sit ofvanbemälte Betänkande med all grund och skäl förklarat Vattuminskningen för en obevist och pålitelig sats, på hvilken icke något i Historien eller annat mål kunde byggas.
Sådan är min tro och tanka. Men huru vida det lyckats för mig, at fullborda dessa mina skyldigheter emot mina Vänner, emot Naturkunnigheten, emot mina k, Landsmän, emot Riksens Prästestånd samt mit samvete och Religionen; deruti kan jag icke vara domare.
§. 113. En Christelig Naturkunnighet recommenderas til slut.
Men det kan jag med full visshet säga, öfvertygad icke allenast genom den Hel. Skrifts Gudomeliga ljus, utan ock genom förfarenhet i Vetenskapen, at ingen sanskyldig Naturkunnighet någonsin strider emot Uppenbarelsen; u-
