ske lika starka skäl, andra kroppars förvandling i vatten kunde göras trolig; men i synnerhet, at det Vatten, som går in uti fasta kroppars structur, och våra sinnen icke mera som vatten förekommer, derföre icke aldeles förvandlar sin natur och återvänder at vara vatten; utan finnes igen, som verkeligt vatten, vid samma kroppars fulla uplösning. Och tyckas de Herrar, som satt sig före, vattuminskningen til faveur, at stadga en vattuförvandling, icke nogsamt hafva öfvervägat de rön, som hit höra: hvilka, om de på samma sätt skulle brukas, som deras åberopade förfarenheter, torde kunna med lika skäl allegeras, i fall någon ville roa sig med den satsen, at jord, sten och metaller i vatten förvandlas. Jag håller detta för en så bekant sak, som ibland de Lärda blott behöfver erindras, men icke bevisas.
Dock, om jag af detta tilfälle kårteligen yttrar mig om de skälen, som för absolute Vattuminskningen och Vattuförvandlingen pläga andragas; så torde det icke anses, för en aldeles otjenlig digression. Newtons auctoritet plägar härvid sättas i spetsen: anledning til hans yttrade tanka i detta målet har varit å ena sidan Ridd. Boyles försök[1], kanske ock det bekanta von Helmonts, och å andra sidan hogen, at finna någon nytta för oss af Cometerna. Men man skulle ändock göra Newton orätt, om man gåfvo
- ↑ Newt. Opt. p. 378.
