nolikhet, at detta golf af början blifvit så djupt lagt, så sluter han, at antingen golfvet måste hafva sunkit, eller hafsbrynet blifvit uphögdt. Det förra håller han för orimligt, och faller altså på det senare, hvartil ock Zendrius uti Venedig berättar sig hafva funnit tecken och känningar.
Sådant tror Auctor skäligen kunna hänledas af den jord, som floderne ständigt föra med sig i Hafvet, och der sjunker til botnen. Han vederlägger dervid kårteligen deras mening, som deraf, at Hafvet någorstäds viker från strand-orter, sluta, at det blifver lägre och aftager; och visar deremot, at stränderne genom sands tilflödande ständigt något höjas, och vatnet för den orsaken skul allena synes hafva tagit af.
Manfredi stannar icke härvid, utan företager sig ock, at uträkna myckenheten af den jord, som ständigt med vatnet följer i Hafvet, at deraf må synas, i hvad mon den genom Hafvets uphögning bör visa sig. Han sätter, efter det minsta mått, som i de säkraste Rön angifves, at årligen 18 tum vatten genom rägn falla; hvaraf han allenast räknar, at tredjedelen, eller sex pariser, som göra fem Bologneser-tum, genom floder komma uti Hafvet. Sedan berättar han sig hafva funnit, at jorden, i medelmåttigt grumligt flod-Vatten, har sig emot Vatnet, som 1. til 174. Hvadan, som Hafvets superficies är nästan
