sina söner, och med sin hustru, och med tre sina söners hustrur.
14. Ther til allahanda djur efter sitt slag, allahanda fänad efter sitt slag, och alt thet på jorden kräker efter sitt slag, och allahanda foglar efter sitt slag, alt thet flyga kunde, och alt thet wingar hade:
15. Thet gick alt til Noah in uti arken, parom af alt kött, ther en lefwande ande uti war.
16. Och thet war mankön och qwinkön, utaf allahanda kött, och gingo ther in, såsom Gud honom budit hade; och HERren lät igen efter honom.
17. Tå kom floden fyratio dagar på jorden, och watnet wäxte, och lyfte arken up, och förde honom högt up öfwer jorden.
18. Så fick tå watnet öfwermagt, och wäxte storligen på jorden, så at arken dref på watnet.
19. Och watnet fick öfwerhand, och wäxte så mägta på jorden, at alla höga berg under hela himmelen wordo öfwertäckte.
20. Femton alnar högt gick watnet öfwer bergen, som öfwertäckte wordo.
21. Tå förgicks alt kött, som på jorden kräker, foglar, fänad, wildjur, och alt thet som sig rörer på jorden, och alla menniskor.
22. Alt thet som en lefwande anda hade på thet torra, det blef dödt.
23. Så wardt tå förgjordt alt thet på jorden war, frå menniskan alt in til fänaden, in til kräkande djur, och in til foglarna under himmelen, alt wardt förgjordt utaf jorden. Allena Noah blef behållen, och hwad med honom war i arken.
24. Och watnet stod på jorden hundrade och femtio dagar.
8. Capitel.
Tå tänkte Gud på Noah, och på alla djur, och på all fänad, som med honom i arken war, och lät komma wäder på jorden, och watnet minskades.
2. Och djupsens källor förstoppades, så ock himmelens fenster, och regnet af himmelen wardt stilladt.
3. Och watnet förlopp utaf jorden mer och mer, och wardt mindre, efter hundrade och femtio dagar.
4. På sjuttonde dagen i then sjunde månaden blef arken ståndande på the berg Ararat.
5. Men watnet förlopp framgent af, och wardt ju mindre, alt in til tionde månaden. På första dagen i tionde månaden syntes thet öfwersta på bergen.
6. Efter fyratio dagar lät Noah fenstret up på arken, som han gjordt hade.
7. Och lät flyga en korp ut; och han flög bort åter och fram, til thes at watnet aftorkades af jorden.
8. Sedan lät han en dufwa utflyga ifrå sig, på thet han skulle försöka, om watnet på jorden war affallit.
9. Tå dufwan fann icke hwar hon kunde hwila sin fot uppå, kom hon igen til honom i arken; ty watnet war ännu på hela jorden. Så räckte han handen ut, och tog henne til sig in i arken.
10. Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufwan af arken.
11. Hon kom til honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun et afbrutit oliwelöf. Så förnam Noah at watnet war affallit på jorden.
12. Men han töfwade ännu andra sju dagar, och lät så en dufwa flyga ut, hwilken intet igen kom til honom.
13. På första och sjettehundrade året af Noahs ålder, på första dagen i första månaden, förtorkades watnet på jorden. Tå lät Noah taket up på arken, och såg, at jorden war torr.
14. Så wardt tå jorden aldeles torr på sjunde och tjugonde dagen, i then andra månaden.
15. Tå talade Gud till Noah, och sade:
16. Gack utu arken, tu och tin hustru, tine söner och tina söners hustrur med tig.
17. Allahanda djur, som när tig äro, utaf hwart och et kött, både i foglar och fänad och thet som på jorden kräker, thet gånge ut med tig. Och förkofrer eder uppå jorden, och warer fruktsamme, och föröker eder på jorden.
18. Så gick Noah ut med sina söner,
