Sida:Bibelen eller den Heliga Skrift (1828).djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
Cap. 19.17
1. Mose Bok.

7. Och sade: Ack, käre bröder, görer icke så illa.

8. Si, jag hafwer twå döttrar; the hafwa ännu ingen man känt; them wil jag få ut til eder, och farer med them som eder täckes, at I ju intet ondt gören thessa männerna; ty therföre äro the ingångne under mitt taks skugga.

9. Men the sade: Kom hit. Tå sade the: Äst icke tu allena en främling här inne, och wil nu regera? Nu wäl, wi wilje göra tig mera ondt än them. Och the trängde sig hårdeligen med wåld in på mannen Lot, och the lupo til, och wille slå upp dören.

10. Men männerne räckte handen ut, och togo Lot in til sig i huset, och smällde dören til.

11. Och männerne, som för dören woro af huset, slogo the med blindhet, både små och stora, så at the icke kunde finna dören.

12. Och männerne sade til Lot: Hafwer tu ock här inne några mågar, eller söner, eller döttrar? Alla the som tig tilhöra i staden, them haf här utu thetta rummet;

13. Ty wi skole förgöra thetta rummet, therföre at theras rop är stort för HERranom; och HERren hafwer utsändt oss til at förgöra them.

14. Tå gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafwa hans döttrar, och sade: Görer redo, och går utu thetta rum; förty HERren skal förgöra thenna stad. Men them syntes thet wara begabberi.

15. När nu morgonrodnan upgick, skyndade Änglarne på Lot, at han skulle hasta, och sade: Gör tig redo; tag tin hustru och tina twå döttrar som tu hafwer, at tu ock icke förgås uti thenna stadens missgerningar.

16. Som han ännu fördröjde, togo männerne honom wid handen, och hans hustru och hans twå döttrar, efter HERren wille skona them, och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.

17. Och som the hade haft honom ut, sade the: Förwara tin själ, och se icke tilbaka, och statt icke i hela thenna ängd; men på berget undsätt tig, at tu icke förgås.

18. Tå sade Lot til them: Ack nej, min Herre.

19. Si, efter tin tjenare hafwer funnit nåd för tina ögon, så gör dock tin barmhertighet stor, som tu på mig bewist hafwer, at tu skulle behålla min själ wid lif. Jag kan icke förwara mig på berget: mig måtte något ondt wederkomma, at jag blefwe död.

20. Si, ther är en stad icke långt hädan, ther jag infly må, och han är liten; ther wil jag förwara mig: är han dock liten, at min själ må ther blifwa wid lif.

21. Tå sade han til honom: Si, i thetta stycke hafwer jag ock sett til tig, at jag icke wil omstörta then staden, ther tu om talade.

22. Skynda tig, och förwara tig ther; ty jag kan intet göra, til thes tu kommer ther in. Ther af är then staden nämnd Zoar.

23. Och solen war upgången på jorden, tå Lot kom in uti Zoar.

24. Tå lät HERren regna swafwel och eld ifrå HERranom af himmelen öfwer Sodom och Gomorra;

25. Och omstörtade the städer i hela then ängden, och alla them som i städerna bodde, och alt thet på landet wäxt war.

26. Och hans hustru såg tilbaka, och wardt en saltstod.

27. Men Abraham stod up om morgonen bittida, på thet rummet ther han förr hade stått för HERranom;

28. Och såg ut emot Sodom och Gomorra, och hela landet i then ängden, och fick se at ther upgick et damm af landet, lika som en rök af en ugn.

29. Ty tå Gud omstörtade the städer i then ängden, tänkte han på Abraham, och frälste Lot utu the städer som han omstörtade, ther Lot uti bodde.

30. Och Lot for utu Zoar, och blef på berget med båda sina döttrar, ty han fruktade at blifwa i Zoar; och låg uti en bergskrefwa, han och båda hans döttrar.

31. Tå sade then äldsta til then yngsta: Wår fader är gammal, och ingen man

C