30. Och medan du ju wille fara, och åstundande så mycket efter dins faders hus, hwarföre hafwer du då stulit mig mina gudar?
31. Jacob swarade, och sade till Laban: Jag fruktade, att du skulle hafwa tagit dina döttrar ifrå mig.
32. Men när hwilkom du finner dina gudar, han må dö här för wåra bröder. Sök efter ditt när mig, och tag det. Men han wißte icke, att Rachel hade stulit dem.
33. Då gick Laban in i Jacobs tjäll och Leas, och båda tjensteqwinnornas, och fann intet; och gick ut af Leas tjäll i Rachels tjäll.
34. Då tog Rachel beläten, och lade dem under camelahalmen, och satte sig derpå. Men Laban ransakade öfwer hela tjället, och fann intet.
35. Då sade hon till sin fader. Min herre, war icke wred; förty jag kan icke stå upp emot dig förty det går med mig efter qwinnosätt. Så sökte han, och fann intet beläten.
36. Och Jacob wadt wred, och kifwade med Laban, och sade till honom: Hwad hafwer jag mißhandlat eller syndat, att du äst så heter på mig?
37. Du hafwer ransakat all min boting, hwad hafwer du finnit af din boting? Lägg det der för mina och dina bröder, att de döma emellan oß båda.
38. Tjugu år hafwer jag warit när dig; din får och getter hafwa icke warit ofruktsamma, wädrarna af din hjord hafwer jag icke ätit.
39. Det af djuren rifwet war, hade jag icke till dig, jag måste det betala, du äskade det af mine hand, ehwad det war dag eller natt mig ifråstulet.
40. Om dagen war jag wanmägtig för hettas skull, om nattena för köld; och min sömn wek ifrå min ögon.
41. Så hafwer jag i tjugu år tjent i ditt hus; fjorton för dina döttrar, och sex för din hjord; och du hafwer tio resor förwandlat min lön.
42. Hwar mins faders Abrahams Gud och Isaacs fruktan icke hade warit på mina sido, du hade låtit mig gå blottan ifrå dig. Men Gud hafwer ansett min förtryckelse och arbete, och straffade dig i går.
43. Laban swarade, och sade till Jacob: Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mine hjordar, och allt det du ser är mitt: Hwad kan jag i dag göra minom döttrom, eller deras barnom, som de födt hafwa?
44. Så kom nu och låt oß göra ett förbund jag och du, som skall wara ett wittnesbörd emellan mig och dig.
45. Då tog Jacob en sten, och reste honom upp till en wård;
46. Och sade till sina bröder: Hemter upp stenar; och de togo stenar, och gjorde ena rösjo, och åto uppå samma rösjo.
47. Och Laban kallade henne Jegar Sahaduta; men Jacob kallade henne Gilead.
48. Då sade Laban: Denna stenrösjan ware i dag wittnesbörd emellan mig och dig; deraf kallar man henne Gilead;
49. Och ware en wård; ty han sade: HERren se härtill emellan mig och dig, då wi komme ifrå hwarannan.
50. Hwar du beswärar mina döttrar, eller tager andra hustrur deröfwer; här är ingen menniska med oß; men si, Gud är wittne emellan mig och dig.
51. Och Laban sade ytterligare till Jacob: Si, detta är stenrösjan, och detta är wården, som jag upprest hafwer emellan mig och dig.
52. Samma rösjan ware wittne, och wården ware deßlikes wittne, om jag far häröfwer till dig, eller du far öfwer denna rösjan och wården till mig, till att göra skada.
53. Abrahams Gud, och Nahors Gud, och deras fäders Gud, ware domare emellan oß. Och Jacob swor honom, wid Isaacs sins faders fruktan.
54. Och Jacob offrade offer på bergena, och böd sina bröder att de skulle äta bröd. Och då de hade ätit, blefwo de på bergena öfwer nattena.
55. Men om morgonen stod Laban bittida upp, kyßte sin barn och döttrar; wälsignade dem, och for sina färde, och kom hem till sitt igen.
Capitel 32.
Mahanaim. Jacobs bådskap, bäfwan, bön, skänker, brottande.
1. Men Jacob for sin wäg, och Guds Änglar mötte honom.
2. Och då han såg dem, sade han: Detta äro Guds härar; och kallade det rummet Mahanaim.
3. Men Jacob sände båd framför sig till sin broder Esau in uti Geirs land, i Edoms ängd.
4. Och befallde dem, och sade: Så säger minom herra Esau: Den tjenare Jacob låter säga dig, jag hafwer warit ute när Laban, och hafwer allt härtill warit ibland främmande;
5. Och hafwer fä och åsnor, får, tjenare och tjenarinnor; och hafwer utsändt, och låtit dig minom herra det bebåda, på det jag måtte finna nåd för din ögon.
6. Båden kommo igen till Jacob, och sade: Wi kommom till din broder Esau, och han reser emot dig med fyrahundrade män.
7. Då fruktade Jacob storliga, och war förfärad; och skifte folket, som war när honom, och får, och fä, och camelar, i twå skarar.
8. Och sade: Om Esau kommer på den ena skaran, och slår honom, så må den andre undkomma.
9. Ytterligare sade Jacob: Gud mins faders Abrahams, Gud mins faders Isaacs, HERre, du som till mig sagt hafwer: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag will göra dig godt.
10. Jag är för ringa till all den barmhertighet och all den trohet, som du med dinom tjenare gjort hafwer; förty jag hade icke mer än denna stafwen, då jag gick öfwer denna Jordanen, och nu är jag till twå skarar worden.
11. Hjelp mig utu mins broders hand, utur Esau hand; ty jag fruktar för honom; att han icke kommer, och står mig både mödrar och barn.
12. Du hafwer sagt: Jag will göra dig godt, och göra din säd som sanden i hafwet, den så mycken är, att han ej kan räknas.
13. Och han blef der den nattena, och tog, af thy han för handena hade, skänker till sin broder Esau:
14. Tuhundrade getter, tjugu bockar, tuhundrade får, tjugu wädrar;
15. Och tretio däggande camelar med deras föl; fyratio kor, och tio oxar; tjugu åsninnor, med tio föl;
16. Och fick dem under sina tjenares händer, ju hwar hjorden för sig, och sade till dem: Går framför mig, och låter wara rum emellan den ena hjorden efter den andra;
17. Och böd den första, och sade: När min broder Esau möter dig, och frågar dig: Hwem hörer du till, och hwart will du, och hwem hörer det till, som du drifwer för dig?
18. Skall du säga: Det hörer dinom tjenare Jacob till; han sände sinom herra Esau skänker, och kommer härefter.
19. Så böd han ock den andra, och den tredje, och allom dem som gingo efter hjorden, och sade: Som jag hafwer sagt eder, så säger till Esau, när I finnen honom;
20. Och säger ju det med: Si, Jacob din tjenare är efter oß. Förty han tänkte, jag will blidka honom med den skänken, som går för mig; sedan will jag se honom; kan hända att han undfår mig wäl.
21. Så gingo skänkningarna framför honom; men han blef den nattena i lägret;
22. Och stod upp om nattena, och tog sina twå hustur, och de twå tjensteqwinnorna, och sin ellofwa barn, och for till wadet Jabbok.
23. Tog dem och förde dem öfwer älfwena, så att det han hade kom öfwer.
24. Och han blef på den sidone allena. Då brottade en man med honom tilldeß morgonrodnen uppgick.
25. Och då han såg, att han icke kunde öfwerwinna honom, rörde han hans höftesseno, och straxt förtwinade hans höftessena.
26. Och han sade: Låt mig gå; ty morgonrodnen går upp; men han swarade: Jag släpper dick icke, med mindre du wälsignar mig.
27. Han sade: Huru heter du? Han swarade: Jacob.
28. Han sade: Du skall icke mer heta Jacob, utan Israel; förty du hafwer med Gud och menniskor kämpat, och hafwer fått öfwerhandena.
29. Och Jacob frågade honom, och sade: Huru heter du? Men han sade: Hwi frågar du, huru jag heter? Och han wälsignade honom dersammastäds.
30. Och Jacob kallade det rummet Pnuel; ty jag hafwer sett Gud under ansigtet, och min själ är frälst worden.
31. Och som han kom framom Pnuel, gick honom solen upp, och han haltade i sine höft.
32. Fördenskull äta Israels barn inga höftbeno ännu i dag, derföre, att Jacobs höftsena rörd wardt.
Capitel 33.
Esau möte, kyß, resa. Succoths, Salems boning.
1. Jacob hof upp sin ögon, och såg sin broder Esau komma med fyrahundrade män; och skifte sin barn till Lea, och till Rachel och till båda tjensteqwinnorna;
2. Och skickade tjensteqwinnorna med deras barn främst; och Lea med hennes barn dernäst; och Rachel med Joseph efterst.
3. Och han gick framför dem, och bugade sig sju resor ned på jordena, tilldeß han kom fram till sin broder.
4. Men Esau lopp emot honom, och tog honom i famn, och fick honom om halsen, och kyßte honom; och de greto;
5. Och hof upp sin ögon, och såg qwinnorna med barnen, och sade: Ho äro deße med dig? Han swarade: Det äro barnen, som Gud dinom tjenare beskärt hafwer.
6. Och tjensteqwinnorna gingo fram med deras barn, och bugade sig för honom.
7. Lea gick ock fram med sin barn, och bugade sig för honom. Sedan gick Joseph och Rachel fram, och bugade sig ock för honom.
8. Och han sade: Hwad will du med allan den skaran, som jag hafwer mött? Han swarade: Att jag måtte finna nåd för minom herra.
9. Esau sade: Jag hafwer nog, min broder; behåll det du hafwer.
10. Jacob swarade: Ack nej! hafwer jag funnit nåd för dig, så tag min skänk af mine hand; förty jag såg ditt ansigte, lika som jag hade sett Guds ansigte; och tag det täckeliga af mig.
11. Tag den wälsignelsen, som jag hafwer fört till dig; ty Gud hafwer mig det beskärt, och jag hafwer all ting nog. Så nödgade han honom, tilldeß han anammade det.
12. Och han sade: Låt oß fara framåt, och resa, jag will fara med dig.
13. Men han sade till honom: Min herre, du wetst, att jag hafwer späd barn när mig, dertill får och fä, som än äro unge; när de en dag för hastigt drifne wordo, dödde mig hela hjorden.
14. Min herre fare frame åt för sin tjenare: Jag will sakta följa, efter som boskapen och barnen gå kunna, tilldeß jag kommer till min herra i Seir.
15. Esau sade: Så will jag dock låta blifwa när dig något af folket, som med mig är. Han swarade: Hwad görs det behof? Låt mig man finna nåd för minom herra.
16. Så for Esau den dagen tillbaka sin wäg åt Seir.
17. Och Jacob for till Succoth, och byggde sig ett hus, och gjorde hyddor till sin boskap. Deraf heter det rummet Succoth.
18. Derefter kom Jacob till Salem, till den staden Sichem, som ligger i Canaans lande, sedan han war kommen utaf Mesopotamien, och gjorde sitt lägre för stadenom.
19. Och köpte ett stycke åker af Hemors, Sichems faders, barnom, för hundrade penningar.
20. Der slog han upp sin tjäll och uppreste der ett altare, och åkallade dens starka Israels Guds Namn.
Capitel 34.
Dina skämd. Sichem dräpen.
1. Men Dina, Leas dotter, den hon Jacob födt hade, gick ut till att bese deß landsens döttrar.
2. Då Sichem, Hemors Heweens son, som war deß landsens herre, såg henne, tog han henne, och belägrade henne, och förkränkte henne.
3. Och hon låg honom hårdt på hjertat,
