till ägta, att du uppwäcker dinom broder säd.
9. Men då Onan wißte, att säden icke skulle wara hans egen, då han låg när sins broders hustru, lät han det falla uppå jordena, och förderfwade det, att han icke skulle gifwa sinom broder säd.
10. Då mißhagade HERranom det onda han gjorde, och dödade honom ock.
11. Då sade Juda till sina sonahustru Thamar: Blif en enka i dins faders huse, så länge Sela min son warder stor; förty han tänkte, att han tilläfwentyrs måtte också dö såsom hans broder. Så gick Thamar bort, och blef i sins faders huse.
12. Då nu många dagar förledne woro, dödde Sua dotter, Juda hustru. Och sedan Juda utsörjt hade, gick han upp till att klippa sin får i Thimnath, med sin herda Hira af Adullam.
13. Då wardt Thamar sagdt: Si, din swär går upp till Thimnath till att klippa sin får.
14. Då lade hon af sin enkokläder, som hon drog, dokade sig, och förhöljde sig, och satte sig ut för porten på wägen emot Thimnath; förty hon såg, att Sela war stor worden, och hon war icke gifwen honom till hustru.
15. Då nu Juda såg henne, mente han det hade warit en sköka; förty hon hade förhöljt sitt ansigte.
16. Och han wek af wägenom till henne, och sade: Kära, låt mig ligga när dig; ty han wißte icke, att det war hans sonahustru. Hon swarade: Hwad will du gifwa mig, att du ligger när mig?
17. Han sade: Jag will sända dig en bock ifrå hjordenom. Hon swarade: Gif mig en pant, så länge du sänder mig honom.
18. Han sade: Hwad will du jag skall gifwa dig för en pant? Hon swarade: Din ring, och din hufwudbonad, och din staf, som du hafwer i händerna. Det gaf han henne, och låg när henne, och hon wardt hafwandes af honom.
19. Och hon stod upp, och gick dädan, och lade doken af, och tog sin enkokläder uppå igen.
20. Men Juda sände bocken med sin herda af Adullam, att han skulle taga igen panten ifrå qwinnone; och han fann henne intet.
21. Då frågade han folket, som bodde wid det rummet, och sade: Hwarest är den skökan, som satt uti på wägenom? De swarade: Ingen sköka hafwer der warit.
22. Och då kom han åter till Juda, och sade: Jag hafwer intet funnit henne; dertill säger folket, som der bor, att der hafwer ingen sköka warit.
23. Juda sade: Hafwe sig det, att wi icke tilläfwentyrs skulle komma på skam; ty jag hafwer sändt bocken, men du hafwer icke funnit henne.
24. Tre månader derefter wardt det Juda sagdt: Din sonahustru Thamar hafwer bolat; och si, i boleri är hon worden hafwandes. Juda sade: Hafwer henne härfram, att hon skall brännas.
25. Och då hon hades fram, sände hon till sin swär, och sade: Af denna mannen är jag hafwandes, som detta tillhörer. Och sade: Känner du ock hwem denne ringen och hufwundbonaden och stawen tillhörer?
26. Juda kände det, och sade: Hon är rättfärdigare än jag; ty jag hafwer icke gifwit henne min son Sela. Dock belåg han henne intet mer.
27. Och då hon skulle föda, funnos twillingar i hennes lifwe.
28. Och som hon nu födde, gaf sig en hand ut; då tog jordgumman och band der en röda tråd om, och sade: Denne skall först utkomma.
29. Men då han drog sina hand åter in, kom hans broder ut, och hon sade: Hwi är hinnan för dina skull sönderrennad? Och man kallade honom Perez.
30. Derefter kom hans broder ut, som hade den röda tråden om sina hand; och man kallade honom Serah.
Capitel 39.
Josephs tjenst, kyskhet, fängsel.
1. Joseph wardt förd neder i Egypten; och Potiphar, en Egyptisk man, Pharaos hofmästare, köpte honom af de Ismaeliter, som honom hade fört derned.
2. Och HERren war med Joseph, så
