att han wardt en lyckosam man; och war i sins herras dens Egyptiens huse.
3. Och hans herre såg, att HERren war med honom; ty allt det han gjorde, lät HERren gå lyckosamliga till med honom;
4. Så att han fann nåd för sinom herra, och wardt hans tjenare: Han satte honom öfwer sitt hus, och allt det han hade, lät han under hans händer.
5. Och ifrå den tiden, då han hade satt honom öfwer sitt hus och alla sina ägodelar, wälsignade HERren, den Egyptiens hus för Josephs skull; och war alltsammans HERrens wälsignelse i allo thy han hade hemma och på markene.
6. Derföre lät han det allt under Josephs händer, hwad han hade; och hade intet deraf, utan allena brödet, som han åt. Och Joseph war dägelig och fager under ansigtet.
7. Och det begaf sig, då detta war skedt, att hans herras hustru kastade sin ögon på Joseph, och sade: Ligg när mig.
8. Men han wägrade det henne, och sade till henne: Si, min herre wet icke hwad i hans huse är, och allt det han hafwer, hafwer han gifwit under mina händer;
9. Och hafwer intet så godt i sino huse, det han i mitt wåld icke gifwit hafwer, utan dig; ty du äst hans hustru. Hwi skulle jag nu så mycket ondt göra, och synda emot Gud?
10. Men hon hade dagliga sådana ord till Joseph; men han lydde henne intet, att han skulle ligga när henne, eller wara något om henne.
11. Det begaf sig en dag, att Joseph gick in i huset till att göra sina syßlo; och ingen af husfolket war der när.
12. Och hon fick honom i hans mantel, och sade: Ligg när mig. Men han lät blifwa mantelen i hennes hand, och rymde ut af huset.
13. Då hon nu såg, att han lät blifwa mantelen i hennes hand, och rymde ut,
14. Kallade hon husfolket, och sade till dem: Si, han hafwer fört oß härin en Ebreisk man, att han skulle komma oß på skam. Han kom härin till mig, på det han skulle ligga när mig; men jag ropade med höga röst.
15. Och då han hörde, att jag skriade och ropade, då lefde han sin mantel när mig, och flydde, och lopp ut.
16. Och hon lade hans mantel när sig, så länge hennes herre kom hem;
17. Och talade till honom samma orden, och sade: Den Ebreiske tjenare, som du hafwer haft härin, kom härin till mig, att han skulle komma mig på skam.
18. Men då jag skriade och ropade, lefde han sin mantel när mig, och flydde ut.
19. Då hans herre hörde sådana sine hustrus ord, kom hon till honom talade, och sade: Så hafwer mig din Ebreiske tjenare gjort; wardt han ganska wred.
20. Då tog hans herre honom, och lade honom i fängelse, der Konungens fångar inne lågo; och der låg han då i fängelset.
21. Men HERren war med honom, och war honom gunstig, och lät honom finna nåd för befallningsmanenn öfwer fångahuset;
22. Så att han befallde alla fångarna i fängelsena under hans hand, att allt det der skedde, måste ske genom honom.
23. Förty befallningsmannen öfwer fängelset såg, att HERren war med honom i allt det som under hans händer war, och att HERren lät, det han gjorde, lyckosammeliga tillgå.
Capitel 40.
Skänkens, bakarens dröm. Josephs tydning och begär.
1. Och det begaf sig derefter, att Konungens i Egypten höfwitsman öfwer skänkerna, och höfwitsmannen öfwer bakarena, bröto deras herra Konungenom i Egypten emot.
2. Och Pharao wardt wred uppå dem,
3. Och lät sätta dem i hofmästarens hus i fängelse, der Joseph låg fången.
4. Och hofmästaren satte Joseph öfwer dem, att han skulle tjena dem; och de såto några dagar.
5. Och både skänken och bakaren drömde om en natt hwar sin dröm, och hwarsderas dröm hade sin uttydelse.
6. Då nu Joseph kom om morgonen in till dem, och såg dem ångse,
