| Guds trofasthet. | Pauli Andra Bref till Korintierna. | Kap. 1. | 463 |
11 då äfwen I bistån oss med eder förbön, på det att för den nåd, som genom många har oss wederfarits, må för oss af många hembäras tacksägelse. Rom. 15: 30. Fil. 1: 19. Filem. v. 22.
Med nåd förstår aposteln på detta ställe den nådehjelp, som honom wederfarits i och ur den öfwerhängande dödsnöden. Ju större nöd, desto större nådehjelp, och ju fleras bön warit werksam till nödens afwändande, desto flera deltaga i tacksägelsen för den wunna hjelpen såsom en nådegåfwa gifwen till riklig bönhörelse.
12 Ty wår berömmelse är detta, nemligen wårt samwetes wittnesbörd, att wi i Guds enfald och renhet, icke i köttslig wishet, utan i Guds nåd hafwa wandrat i werlden, och i synnerhet bland eder. 2 Kor. 2: 4, 13. 2 Kor. 6: 6 f.
Att wi i Guds enfald och renhet, d. ä. i den enfald eller uppriktighet och den renhet, som Gud allena kan gifwa.
13 Ty wi skrifwa icke till eder något annat än hwad I läsen eller ock kännen; och jag hoppas, att I ända till slutet stolen känna —
14 såsom I ock delwis hafwen känt oss — att wi äro eder berömmelse, likasom ock I wår, på Herren Jesu dag. 2 Kor. 5: 12. Fil. 2: 16. 4: 1. 1 Tess. 2: 19 f.
Orden i första hälften af v. 13 innebära den erinran af aposteln, att han i sin skrifwelse icke åsyftade något annat, än hwad de tydligen och ordagrant läste i hans bref eller ock hwad de för öfrigt kände wara hans tänkesätt. Han uttalar i sammanhang dermed sitt hopp, att denna kännedom om honom skulle allt framgent tillwäxa, så att de skulle hafwa att berömma sig af honom såsom sin trogne lärare, likasom han skulle hafwa att berömma sig af dem såsom sina andeliga barn.
15 Och i denna tillförsigt wille jag först fara till eder, på det att I skullen få ännu ett nådebewis, Rom. 1: 11.
16 och genom eder stad fara till Macedonien och tillbaka från Macedonien till eder och af eder fortskaffas till Judeen. 2 Kor. 16: 5.
Detta war apostelns första reseplan, hwilken han hade redan innan han skref sitt förta bref. Men att den blifwit ändrad, gaf han tillkänna i samma brefs slut (kap. 16: 5). Det första stora wedermälet af gudomlig nåd hade de erfarit wid apostelns första ankomst till och närwaro ibland dem. Hwad de skulle hafwa erfarit wid hans förnyade ankomst till dem, kallar han ”ännu ett nådebewis”, eller egentligen ”en andra nåd”, d, w. s. en förnyad nåd och wälsignelse, ty den wisste han skulle åtfölja hans närwaro.
17 När jag nu tänkte detta, icke har jag wäl då gjort mig skyldig till någon lättsinnighet, eller beslutar jag, hwad jag beslutar, efter köttet, på det att hos mig, må wara ja ja och nej nej? Matt. 5: 37. Jak. 5: 12.
D. ä,: När jag nu tänkte detta, icke har jag wäl då gjort mig skyldig till någon lättsinnighet, den lättsinnighet, hwarmed mången gifwer ett löfte, obekymrad om det uppfylles eller ej? Eller öfwerlägger och beslutar jag, hwad jag beslutar, efter köttet, efter en köttslig wishet (v. 12), efter en köttslig klokhets beräkning, nemligen på det att hos mig må wara ja ja och nej nej tillika? d. ä. att, om jag ock sagt ett eftertryckligt ja ja, och således på det starkaste lofwat en sak, jag ändå har ett nej nej, eller ett lika så starkt nekande i bakhåll? Nej, en sådan dubbelhet, ett sådant wacklande mellan beslut och beslutets upphäfwande, ett sådant sätt att ändra sig efter omständigheterna och egen fördel tillhör den köttsliga klokheten, men icke den andeliga fasta sannfärdigheten.
18 Men Gud är trofast, så att wårt ord till eder icke har warit ja och nej.
D. ä.: Men Gud är trofast och har bewisat sig trofast deri, att wårt ord till eder, ' nemligen evangelii löftesrika predikan, icke har warit ja och nej tillika. Hwad som således enligt v. 17, gälde om apostelns enskilda löften, det gäller om alla hans ord och tal, såsom ingifna af Guds Ande, som är sanningens Ande.
19 Ty Guds Son, Jesus Kristus, som bland eder är genom oss predikad, genom mig och Silvanus och Timoteus, blef icke ja och nej, utan ja har blifwit i honom.
20 Ty alla Guds löften äro ja i honom, derföre ock amen genom honom, Gud till ära genom oss.
Ty alla Guds löften äro det tillförlitligaste ja i honom, i Guds Son, och derföre ock det oswikligaste amen genom honom, så att de äro i sig sjelfwa och blifwa för det troende hjertat hwad ordet ”amen” betyder, nemligen sanning eller en grund, på hwilken menniskan kan bygga, i lif och död.
21 Men den som stadfäster oss tillika med eder till Kristus och som har smort Oss, är Gud, 1 Joh. 2: 20, 27.
D. ä.: Men den som stadfäster oss på den oswikliga trosgrunden eller gör sitt löftesord till ja och amen i wårt hjerta, den som således stadfäster oss tillika med eder till Kristus (den Smorde) och som har smort oss, är Gud, i det han meddelat oss samma Ande, sanningens och trofasthetens Ande, med hwilken hans Son war smord.
22 hwilken ock har beseglat oss och gifwit oss Andens pant i wåra hjertan. Rom. 8: 16. 2 Kor. 5: 5. Ef. 1: 13 f. 4: 30.
D. ä.: Hwilken ock har beseglat oss, förwissat oss om wårt barnaskap genom sin Ande, likasom förmedelst en med insegel försedd löftesskrift, och gifwit oss Andens pant i wåra hjertan, en pant på hwad wi widare skola få, allt intill det ewiga arfwet; ty likasom ordet pant egentligen betyder handpenning, som utgör en
_467.jpg&oldid=348148){kind=link}