| Jobs goda samwete. | Jobs Bok. | Cap. 31. | 49 |
mig, då han af mina lamms skinn wärmd wardt?
Sidor eller länder står här i stället för hela kroppen. De fattiga hafwa wälsignat mig, ty jag klädde dem med ullen af mina får.
21. Hafwer jag låtit komma min hand wid den faderlösa, ändock jag såg mig i porten makt hafwa;
22. Så falle mina skuldror ifrån mina axlar, och min arm gånge sönder ifrån läggen.
23. Ty jag fruktade Gud såsom en olycka öfwer mig, och kunde Hans tunga icke bära.
Grt.: Ty öfwer mig war fruktan för förderf ifrån Herran, och för Hans majestät förmådde jag intet. Den rätta gudsfruktan är en wida bättre och mäktigare lag, än alla menskliga lagar, sedeläror och stadgar. En sådan gudsfruktan bewarar den mäktige från öfwermod och hårdhet, och den fattige och ringe ifrån sjelfswåld, fräckhet, kryperi och falskhet.
24. Hafwer jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du är mitt hopp?* *Ps. 62: 11. Marc. 10: 24. 1 Tim. 6: 17.
25. Hafwer jag gladt mig, att jag mycket egodelar hade, och min hand allahanda förwärfwat hade?
Icke blott girigheten war en synd i Jobs ögon, utan också förtröstan på egodelarna. Utan att wara girig och snål kan en menniska med själ och hjerta wara fästad wid egodelarna och hafwa dem till sin gud. Så widt det kommer an på menniskor, är det till en stor del penningemakten, som regerar i wår tid. Förloras egodelarne, så äro många så olycklige och rådlöse, som om Gud wore död, och många äro så angelägna att samla mammon, som om ingen Gud i himmelen funnes till, som kunde försörja barn och barnabarn. Dessa behöfwa att lära känna den sanne Guden, ty de känna Honom icke.
26. Hafwer jag sett på ljuset, då det klarligen sken, och på månan, då han i fyllo gick?
I föregående verser har Job försäkrat, att han icke haft mammon till sin gud, och nu wisar han, att han icke heller fallit i det afguderi, som redan på den tiden war wanligt, att tillbedja solen och månan. Man tillbad den klara morgonsolen och fullmånan.
27. Hafwer mitt hjerta hemligen låtit sig tälja i det sinnel, att min mun skulle kyssa min hand?
Himlakropparnes dyrkan bestod till en del deruti, att man kysste handen och utsträckte den till solen eller månan. Detta skulle wara en kyllningskyss, hwarmed man wille erkänna himlakropparne såsom gudar. Se Ps. 2: 12. Tälja, grt. bedraga, förföra.
28. Hwilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjden.
Häraf se wi, att detta afguderi ännu icke hade tagit öfwerhand, utan ansågs såsom ett affall ifrån den sanna gudsdyrkan, ifrån den uppenbarade sanningen, och såsom ett brott, hwilket i somliga länder bestraffades af öfwerheten. Detta är också ett bewis för denna boks höga ålder.
29. Hafwer jag gladt mig, när det min fiende illa gick; och upphäfwit mig, att olycka råkade uppå honom?* *Ords. 24: 18.
30. Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ en banna.* *Matth. 5: 44. Rom. 12: 14.
Här wisar Job tydligen, att Herrans Ande i hans hjerta hade upptändt det nya lif, som åtföljes af Christi sinne: Älsker edra owänner, wälsigner dem, som eder banna, görer wäl emot dem, som eder hata m. m. Matth. 5: 44. Taler wäl om dem, som gå efter edert argesta, taler wäl och önsker dem intet ondt. Rom. 12: 14.
31. Hafwa icke de män i min hydda måst säga: Ack! att wi icke måtte af hans kött mättade warda.
Jobs folk önskade, att de aldrig måtte få se honom i någon olycka, äfwen om de deraf kunde draga någon fördel.
32. Ute måste den främmande icke blifwa; utan den wägfarande lät jag min dörr upp.* *Ebr. 13: 2. 1 Pet. 4: 9.
Den sanna gästfriheten är en del af den menniskokärlek, som är en trons frukt.
33. Hafwer jag såsom en menniska skylt mitt skalkhet, att jag skulle hemligen fördölja min missgerning?
34. Hafwer jag grufwat mig för stora hopen?* eller hafwer frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörren. *2 Mos. 23: 2.
Grt: Hafwer den stora hopens förakt mig förskräckt, så att jag blef stilla m. m.? Gjorde jag mig någonsin skyldig till en gerning, som jag behöfde fördölja eller som kom mig att blygas, så att jag icke för folket kunde frimodigt wisa mitt ansigte?
35. Ho gifwer mig en förklarare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någon måtte skrifwa en bok om min sak.
Grt.: O, att jag hade den, som wille höra mig! här är min underskrift (namnteckningen under min förswarsskrift). Måtte den Allsmäktige swara mig och min anklagare skrifwa en klagoskrift!
36. Så wille jag taga henne uppå mina axlar; och ombinda mig henne såsom en krona.
_053.jpg&oldid=344697){kind=link}