Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Marci Evangelium

←  Mattei Evangelium

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Marci Evangelium

Lukas’ Evangelium  →

Marci Evangelium.

Inledning.

Evangelisten Markus war en följeslagare och medhjälpare åt apostelen Petrus, som kallar honom sin son, 1 Petr. 5: 13. Enligt gamla underrättelser blef Marci Evangelium skrifwet i Rom år 47 efter Kristi födelse. Markus war der tillika med Petrus, och der skref han detta evangelium efter apostelen Petri predikningar. Wi kunna derföre wara wissa om, att Markus wisade allt för sin lärare Petrus, och att Petrus godkände det. Han hade den Helige Andes gåfwa och den ingifwelse af Herren, som fordrades till detta arbete, ty ingen skrift, som icke blifwit antingen skrifwen af apostlar eller af apostlarna godkänd, finnes upptagen i det nya testamentet. Då Petrus och Paulus ledo martyrdöden i Rom omkring år 67 efter Kristi födelse, så hade Marci evangelium, såwäl som de af Matteus och Lukas, redan kommit i bruk och blfwit af dem båda godkändt. Detta evangelium berättar de flesta af de ting, som innehållas i Mattei evagelium, men i ett något kortare och mera lättfattligt omfång, emedan det till en början företrädeswis bestämdes för sådana kristna, som förut warit hedningar. På många ställen gör det också wigtiga tillägg och förklaringar. — Det berättas, att Markus senst lärde i Egypten, och att han der led martyrdöden.

1 Kapitlet.

Johannes predikar och döper. Jesus döpes, frestas, predikar, kallar lärjungar och botar sjukdomar.

Begynnelsen af Jesu Kristi, Guds Sons, evangelium,

2. såsom det är skrifwet hos profeterna: ”Se, jag sänder min ängel före ditt ansigte, hwilken skall bereda din wäg framför dig; Es. 40: 3. Mal. 3: 1. Matt. 3: 1 f. Luk. 3: 3 f.

3 en ropandes röst i öknen: bereden Herrens wäg, gören hans stigar räta!”

4 Johannes uppträdde döpande i öknen och predikade bättringens dop till syndernas förlåtelse.

Begynnelsen af Jesu offentliga medlarekall och liksom inledningen dertill war Johannes döparens uppträdande, hwilkens predikan war evangelii början. Det war han, som först offentligen förkunnade det glada budskapet: gören bättring! himmelriket är nära. Matt. 3: 2. I profetian hade Fadren gifwit det löfte åt sin Son: Se, jag sänder min ängel framför ditt ansigte o. s. w., se Mal. 3: 1. Denna ängel, nemligen Johannes döparen, kom såsom en ropandes röst i öknen, wistades i öknen, predikade och döpte med bättringens döpelse, och detta war öfwergången till det nya testamentet. Hämed war det gamla testamentets offergudstjenst upphäfd, och i det stället wisas syndare till Guds Lam, som borttager werldens synd. Joh. 1: 29.

5 Och till honom utgingo hela Judiska landet och Jerusalems inwånare, och de läto alla döpa sig af honom i floden Jordan, bekännande sina synder. Matt. 3: 5 f.

6 Och Johannes war klädd i kamelhår och hade en lädergjördel om sina länder, och han åt gräshoppor och wildhonung.

7 Och han predikade och sade: Efter mig kommer den som är starkare än jag, hwilkens skorem jag icke är wärdig att luta mig ned och upplösa. Luk. 3: 16 f. Joh. 1: 26 f. Ap. G. 13: 25.

Johannes döparen will härmed säga: jag är icke wärd att wara Messias’ ringaste tjenare.

8 Jag har döpt eder med watten, men han skall döpa eder med den Helige Ande. Ap. G. 1: 5. 2: 4. 11: 15 f. 19: 4.

Både genom profetiorna och den Helige Andes ingifwelse wisste Johannes, att Messias skulle utgjuta den Helige Ande öfwer dem, som trodde på honom, se Es. 44: 3. Joel 2: 28. Löftet om detta dop från himmelen uppfyldes på pingstdagen och har allt sedan blifwit fortsatt, genom en beständig nådeström öfwer Kristi församling, se Ap. G. 1: 5. 2: 4. 11: 16.

9 Och det begaf sig i de dagarna, att Jesus kom från Nasaret i Galileen och wardt döpt af Johannes i Jordan. Matt. 3: 13 f. Luk. 3: 21 f.

10 Och strax då han steg upp ur wattnet, såg han himmelen dela sig och Anden såsom en dufwa nedfara öfwer honom. Joh. 1: 32.

11 Och en röst kom från himmelen: ”Du är min älskade son, i hwilken jag har ett godt behag.” Ps. 2: 7. Es. 42: 1. Mark. 9: 7. 2 Petr. 1: 17.

Jesus såg sjelf den Helige Ande öfwer sig nedkomma, men också Johannes såg honom, och detta blef för honom det tecken, hwarom han hade fått löfte af Herren, Joh. 1: 32, 33. Nu wisste han med fullkomlig wisshet, att Jesus war Messias.

12 Och strax dref Anden honom ut i öknen. Matt. 4: 1 f. Luk. 4: 1 f.

13 Och han war der i öknen i fyratio dagar och frestades af Satan, och han war med wilddjuren, och änglarne tjänade honom.

Här skedde en början af profetians fullbordan, Ps. 8: 7, 8. Jesus hade icke blott såsom Guds Son, utan såsom helig, syndfri menniska fullkomligt herrawälde öfwer djuren. Änglarne tjenade honom icke blott såsom Guds Son, utan såsom den andra Adam, den nye, helige stamfadern för ett nytt, heligt slägte, och såsom jordens och hela skapelsens herre och konung. Jesus war såsom menniska, hwad Adam skulle hafwa warit, om han aldrig fallit i synd. Till denna höga wärdighet och ursprungliga adel, hwartill menniskan först blef skapad, återställer Jesus dem, som blifwa Guds barn genom tron på hans namn. Om Jesus frestelser af Satan berättar Matteus utförligt. Märk, att den Helige Ande, som nedkom öfwer Herren Jesus i dopet, sedan dref honom i öknen till att frestas. I någon ringa mån få Jesu efterföljare erfara någonting dylikt. Efter stor andelig glädje och stora nådesbewisningarn komma de uti stora pröfningar. Efter den Helige Andes utgjutande öfwer lärjungarna på pingstdagen blefwo de strax utsatta för försmädelser och sedan swåra förföljelser.

14 Men sedan Johannes hade blifwit satt i fängelse, kom Jesus till Galileen och predikade evengelium om Guds rike, Matt. 4: 12 f. Luk. 4: 14. Joh. 4: 43. Ap. G. 10: 37.

15 sägande: Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära. Gören bättring och tron evangelium. Matth. 3: 2.

Jesus predikade sjelf evangelium om sitt rike, och hans rike är himmelriket och Guds rike. Den i Guds rådslut bestämda tiden (Dan. 9: 24–26) war nu fullkomnad, detta rike skulle nu upprättas; ty rikets konung, Messias, war kommen, han, som sjelf är detta rikes lifsgrund och kärna, begynnare och fullkomnare. Till ingång i detta rike fordras bättring och tro. Då du läser Jesu ord, så predikar han för dig evangelium om riket. Will du ingå i himmelriket, så bättra dig och tro evangelium.

16 Och när han wandrade omkring utmed det Galileiska hafwet, såg han Simon och Andreas, hans broder, kasta ut nät i hafwet, ty de woro fiskare. Matt. 4: 18 f. Luk. 5: 2 f.

17 Och Jesus sade till dem: Följen mig, och jag skall göra eder till menniskofiskare.

18 Och strax öfwergåfwo de sina nät och följde honom.

19 Och när han hade gått litet längre fram derifrån, såg han Jacob, Sebedei son, och Johannes, hans broder, hwilka ock i båten lagade sina nät.

20 Och strax kallade han dem till sig, och de lemnade sin fader Sebedeus med legodrängarne qwar i båten och följde honom.

21 Och de gingo in i Kapernaum, och strax, på sabbaten, gick han in i synagogan och lärde. Matt. 4: 13, 23. Luk. 4: 34 f.

Det ordet strax eller snart förekommer ofta i den heliga skrift, då frågan är om Guds rikes framgång. Hos Herren är oupphörlig werksamhet och aldrig uppskof eller dröjsmål. Då han synes dröja, så werkar han alltid i det fördolda, och i hans rådslut äro alltid dag och stund bestämda. Strax, på sabbaten betyder på den första af weckodagarna, som han der wistades.

22 Och de häpnade öfwer hans lära; ty han lärde dem såsom en som har magt och icke såsom de skriftlärde. Matt. 7: 28 f.

Se Matt. 7: 28. ”All hans predikan war såsom ens, den der med allwar menade; och hwad han sade, det hade en wäldighet, och war lefwande, såsom det hade haft händer och fötter.” L.

23 Och i deras synagoga war en man, besatt af en oren ande, och han ropade Luk. 4: 33 f.

24 och sade: Ack, hwad hafwa wi att göra med dig, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förderfwa oss? Jag wet hwem du är, Guds helige. Matt. 8: 29.

De orena andrane äro oräkneliga. Den orene anden wisste, hwem Jesus war, och önskade wara fjerran ifrån honom, under det han bekänner honom wara Guds helige. De orene kunna icke fördraga heligheten, de som älska mörkret, kunna icke fördraga ljuset. Guds helige betyder Messias, Guds Son, ty ingen blott menniska är efter syndafallet i sig sjelf helig. De orene andarne, både djefwulsandar och förhärdade menniskor, wänta af Guds helige ingenting annat än förderf.

25 Och Jesus näpste honom, sägande: Tig och gå ut ifrån honom.

Jesus befalde honom att tiga, nemligen att han icke skulle tala såsom v. 24, ty Jesus wille icke hafwa någon bekännelse af en oren ande. Efter denna hotelse kunde han blott ropa, v. 26, och detta rop war ett jemmerrop.

26 Och den orene anden slet honom och ropade med hög röst och gick ut från honom.

27 Och alla förwånades, så att de tillsporde hwarandra och sade: Hwad är detta? Hwilken ny lära är detta? Ty med magt bjuder han äfwen de orene andarne, och de lyda honom.

De hade den föreställningen, att det blott kom an på läran. Om läran och renlärigheten efter sina begrepp woro de skriftlärde och fariseerna ytterst noggranna; men derwid glömde de Herren sjelf och korsfäste Jesus. Så göra också många namnkristne; lärans bokstaf wilja de hafwa, men om Kristi Ande wisar sig werksam, för att hos menniskorna åstadkomma ett andeligt lif och en helig wandel, så försöka de att andeligen korsfästa och döda honom.

28 Och strax gick hans rykte ut i hela den kringliggande trakten af Galileen.

29 Och de gingo stras ut från synagogan och kommo till Simons och Andreas’ hus med Jacob och Johannes. Matt. 8: 14 f. Luk. 4: 38 f.

De, nemligen Kristus och de lärjungar, som woro med honom.

30 Och Simons swärmoder låg i feber, och strax talade de med honom om henne.

31 Och han gick fram och tog henne wid handen och reste henne upp; och strax öfwergaf febern henne, och hon tjenade dem.

Hon blef frisk och tjenade dem wid måltiden. Hwarest Herren Jesus inträder i ett hus, der har man den läkaren, som kan helbregdagöra till kropp och själ, se Matt. 8: 14–16.

32 Men när det hade blifwit afton oxh solen gått ned, förde de till honom al,la som woro sjuka och besatta. Matt. 8: 16 f. Luk. 4: 40 f.

33 Och hela staden war församlad utanför dörren.

34. Och han botade många, som ledo af mångahanda sjukdomar, och utdref många onda andar och tillstadde icke andarne att tala, ty de kände honom. Ap. G. 16: 17 f.

De kände honom såsom Messias, Guds Son, v. 24. Ett sådant wittnesbörd wille Jesus icke hafwa; dels war hans tid ännu icke kommen, att han wille såsom Guds Son gifwa sig tillkänna för werlden, dels kunde denna bekännelse hafwa gifwa ett sken af sannolikhet åt fariseernas hädelse. Matt. 12: 24.

35 Och om morgonen, medan det ännu war mycket mörkt, stod han upp och gick bort till en öde trakt, och der bad han. Luk. 4: 42 f.

Några gånger omtalas i den heliga skrift wår frälsares enskilda bön; hans hela lif war en beständig bön, en oupphöljug gemenskap med Fadren. Härmed har han lärt oss bedja och blifwit sina trognas mästare i bönskolan. Omöjligen kan du wara en Jesu lärjunge, om du lefwer utan bön.

36 Och Simon och de som woro med honom skyndade efter honom.

37 Och när de funno honom, sade de till honom: Alla söka dig.

38 Och han sade till dem: Låtom oss gå till de närmaste småstäderna, att jag ock der må predika; ty dertill har jag gått ut.

Gått ut, sänd af Fadren. Sjelf förkunnade han salighetens evangelium i städer och byar i Judalandet, och han will, att det skall förkunnas i hela werlden, öfwer allt, der menniskor bo. Matt. 28: 19.

39 Och han predikade i deras synagogor öfwer hela Galileen och utdref de onde andarne.

40 Och till honom kom en spetelsk man och bad honom, föll på knä för honom och sade till honom: Om du will, kan du göra mig ren. Matt. 8: 2 f. Luk. 5: 12 f.

Se Matt. 8: 1–4.

41 Då warkunnade sig Jesus och räckte ut handen, rörde wid honom och sade till honom: Jag will; blif ren.

42 Och när han hade sagt detta, gick spetelskan strax bort ifrån honom, och han wardt ren.

Så gerna som den spetelske wille blifwa helbregda, så gerna wille Jesus göra honom ren. Wil du blifwa ren ifrån syndens spetelska, så will han göra dig ren. Bed honom och tro honom på orden, då han säger: Jag will; blif ren.

43 Och han talade till honom strängeligen och wisade honom strax ifrån sig

44 och sade till honom: Se till, att du icke säger något för någon, utan gå bort, wisa dig för presten och offra för din rening hwad Moses har påbjudit, till ett wittnesbörd för dem. 3 Mos. 14: 2 f.

Se Matt. 8: 4. Herren gaf honom en sträng befallning att lyda lagens föreskrift, se 3 Mos. 14: 3, 4, 10. Will du blifwa renad genom Jeus nåd, så måste du wara willig, att sedan i hela din wandel lyda hans ord. Älsken I mig, så hållen mina bud.

45 Men då han hade gått ut, begynte han mycket förkunna och utsprida saken, så att han icke mer kunde uppenbarligen gå in i någon stad, utan höll sig utanför i öde trakter, och de kommo till honom från alla håll.

Öde trakter, d. ä. obebodda ställen, se v. 35.

2 Kapitlet.

Jesus botar en lam, kallar Matteus, underwisar om fastan. Lärjungarne plocka ax på sabbaten.

Och efter några dagar gick han åter in i Kapernaum; och det spordes, att han hade kommit hem.

2 Och strax församlades många, så att icke ens platsen utanför dörren mer kunde rymma dem, och han talade ordet för dem.

Hans tal war lära och predikan om himmelriket, se kap. 1: 14, 15.

3 Och de kommo och förde till honom en lam, som bars af fyra. Matt. 9: 2 f. Luk. 5: 18 f. Es. 43: 25.

4 Och då de icke kunde komma fram till honom för folkets skull, aftäckte de taket på huset, der han war, och gjorde en öppning och nedhissade sängen, på hwilken den lame låg.

På det platta taket kunde man komma upp äfwen utifrån på en trappa, se 5 Mos. 22: 8. Matt. 24: 17. Inwändigt war en öppen gård, kringbyggde på alla sidor; från boningsrummen sträckte sig inåt gården ett framskjutande tak, hwilande på pelare. Der brukade man uppehålla sig, då främlingar woro närwarande. Det war således der Jesus talade till folket, som uppfylde hela den fria rymden. För att gifwa skugga emot solen, hade man öfwer den fria gårdsrymden stundom ett slags tak af utspänd wäf eller stråmattor, eller någonting annat, som lätt kunde borttagas, och det war wäl på detta tak de nu gjorde en öppning, för att nedsläppa den sjuke från kanten af det fasta taket, midt för der Herren Jesus war och talade till folket.

5 Och när Jesus såg deras tro, sade han till den lame: Min son, dina synder äro dig förlåtna.

Jesus såg och wisste, hwad denne sjuke i all synnerhet önskade, nemligen syndernas förlåtelse, derföre swarar han först på denna bön i den sjukes hjerta, och med denna inre helbregdagörelse fick den sjuke äfwen lekamlig helsa. Då Herren Immanuel hjelper, så hjelper han fullständigt. Det ordet: min son, war ett wanligt uttryck af wänlighet, men Jesus lade nu deruti en högre betydelse och en pånyttfödande kraft. Den sjuke och de, som buro honom, hade en längtande tro, och genom denna tro war den sjuke i stånd att kunna emottaga en sådan stor nåd.

6 Men der sutto några af de skriftlärde och tänkte i sina hjertan:

7 Hwarföre talar denne sådana hädelser? Hwem kan förlåta synder, utan Gud allena?

Af Jesu ord till de sjuke och af de underwerk, som skedde, hade de skriftlärde kunnat weta, att Jesus war Messias, emedan han både kunde göra helbregda och förlåta synder; men genom otron woro de så förblindade, att äfwen deras tankar förmörkades. De wisste, att ingen utan Gud kan förlåta synder. Om någon föregifwit, att han kunde förlåta synder, utan att wara Messias, så hade det warit en hädelse emot Gud; men om Jesus icke hade warit Messias, och om hans ord således hade warit en hädelse, så hade det icke warit möjligt, att Gud skulle hafwa gifwit honom magt att förrätta ett sådant underwerk. Detta hade de skriftlärde lätt kunnat weta, om icke deras uppsåtliga otro hade förblindat deras förstånd. Så werkar otron skaldigt på menniskans alla själskrafter och förer slutligen till ewigt förderf.

8 Och Jesus, som strax förnam i sin ande, att de så tänkte inom sig sjelfwa, sade till dem: Hwarföre tänken I sådant i edra hjertan?

9 Hwilket är lättare, att säga till den lame: dina synder äro dig förlåtna, eller att säga: stå upp och tag din säng och gå?

10 Men på det att I mån weta, att Menniskosonen har magt att på jorden förlåta synder — sade han till den lame:

11 Jag säger dig: Stå upp, tag din säng och gå hem.

12 Och han stod strax upp och tog sin säng och gick ut i allas åsyn, så att alla blefwo bestörta och prisade Gud, sägande: Sådant sågo wi aldrig.

Se Matt. 9: 3–8.

13 Och han gick åter ut wid hafwet, och allt folket kom till honom, och han lärde dem.

Wid hafwet, d. ä. det Galileiska hafwet, wid hwars westra sida Kapernaum låg.

14 Och under det han gick förbi, såg han Levi, Alfei son, som satt wid tullen, och han sade till honom: Följ mig. Och han stod upp och följde honom. Matt. 9: 9 f. Luk. 5: 27 f.

Matteus hade äfwen det namnet Levi, likasom Petrus kallades Simon, och Markus äfwen hette Johannes. Ap. G. 12: 12.

15 Och det begaf sig, att då han satt till bords i hans hus, sutto ock många publikaner och syndare till bords med Jesus och hans lärjungar, ty de woro många och hade följt honom.

16 Och när de skriftlärde och fariseerna sågo, att han åt med publikanerna och syndarne, sade de till hans lärjungar: Hwarföre äter och dricker han med publikanerna och syndarne?

17 Och när Jesus hörde det, sade han till dem: De helbregda behöfwa icke läkare, utan de kranka. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. 1 Tim. 1: 15.

Se Matt. 9: 10–13.

18 Och Johannes’ lärjungar och fariseerna höllo fasta. Och de kommo och sade till honom: Hwarföre fasta Johannes’ lärjungar och fariseernas lärjungar, men dina lärjungar fasta icke? Matt. 9: 14 f. Luk. 5: 33 f.

19 Och Jesus sade till dem: Icke kunna wäl bröllopswennerna fasta, så länge brudgummen är med dem? Så länge de hafwa brudgummen med sig, kunna de icke fasta.

20 Men dagar skola komma, då brudgummen skall tagas ifrån dem, och då skola de fasta på den dagen.

21 Ingen syr en lapp af owalkadt tyg på en gammal klädnad; annars rifwer det tillsatta nya bort af det gamla, och hålet warder wärre.

22 Och ingen slår nytt win i gamla läglar; annars spränger det nya winet sönder läglarna, och winet spilles ut, och läglarna förderfwas; utan nytt win bör slås i nya läglar.

23. Och det begaf sig, att han på en sabbat gick genom sädesfält, och hans lärjungar begynte att, under det de gingo, afrycka axen. Matt. 12: 1 f. Luk. 6: 1 f.

24 Och fariseerna sade till honom: Se, hwarföre göra de på sabbaten det som icke är lofligt? 2 Mos. 20: 10. 5 Mos. 23: 25.

25 Och han sade till dem: Hafwen I aldrig läst hwad David gjorde, när han och de som woro med honom ledo brist och blefwo hungrige, 1 Sam. 21: 6.

26 huru han gick in i Guds hus, då Abjatar war öfwersteprest, och åt skådebröden, hwilka det icke är lofligt för andra än presterna att äta, och gaf äfwen åt dem som woro med honom? 2 Mos. 29: 32 f.

Tabernaklet war då i Nobe, se 1 Sam. 21: 1–6. Öfwerstepresten Ahimelek, som då gaf skådobröden åt David, blef på Sauls befallning mördad tillika med 85 andra prester, 1 Sam. 22: 18, och Ahimeleks son Abjatar blef derpå öfwersteprest. Sannolikt war det Abjatar, som på sin faders befallning utbar skådobröden utur tabernaklet, derföre nämnes här Abjatar, som under Davids regering war öfwersteprest i lång tid.

27 Och han sade till dem: Sabbaten är gjord för menniskans skull, icke menniskan för sabbatens skull.

Sabbaten är gjord till menniskans helbregdagörelse, och då nu denne sjuke hade blifwit helbregdagjord till kropp och själ, så hade han just haft en skön sabbatsdag. Ju mera Herren Jesus får werka i ditt hjerta, desto bättre firar du din sabbat.

28 Så är nu Menniskosonen herre äfwen öfwer sabbaten.

Då Jesus förklarade, att han war herre öfwer sabbaten, så war detta äfwen för de skriflärde ett bewis, att han war Messias.

3 Kapitlet.

Jesus botar en förtwinad hand och förordnar tolf apostlar, Synd mot den Helige Ande. Jesu moder och bröder.

Och han gick åter in i synagogan, och der war en man, som hade en förtwinad hand. Matt. 12: 9 f. Luk. 6: 6 f.

2 Och de waktade på honom, om han skulle bota honom på sabbaten, på det att de måtte anklaga honom.

Detta skedde på en annan sabbat, derförer står här i grt. sabbaterna. Sabbaten har till ändamål att beständigt erinra om förbundet, som Gud i nåd gjort med menniskorna, att göra dem delaktiga af detta förbund och styrka och stadfästa dem deruti, d. ä. att gifwa och widmagthålla andeligt lif. Detta lif är för själen en hwila i Gud, men det är tillika helig werksamhet i allt det, som Herren sjelf wisar oss wara ett rätt sabbatswerk, heliga förrättningar, kärlekswerk, o. s. w. Jak. 1: 27. Att de waktade på Jesus, för att få anledning att anklaga honom, bewisar just deras fiendtlighet emot ljuset och sanningen.

3 Och han sade till mannen, som hade den förtwinade handen: Stå upp och kom fram.

Rätt tydligt och uttryckligt wille Jesus med ett underwerk wisa, hwad hans sabbatswerk är, nemligen att helbregdagöra, att motarbeta synden och det onda, både i det andeliga och i det lekamliga.

4 Och han sade till dem: Är det lofligt att på sabbaten göra godt eller att göra ondt, att rädda lif eller att döda? Med de tego.

Jesus genomskådade dem och såg deras mordtankar emot honom. Med dessa mordtankar skulle de jemföra den wälgerning, som han nu ämnade göra, och deraf skulle de se, att icke han ohelgade sabbaten med sin welgerning, men att de ohelgade sabbaten med dråp, ty de waktade för att dräpa honom. På frågan kunde de icke swara, ty icke kunde de säga, att det war lofligt att göra godt på sabbaten, och hade de sagt, att det war loflig att göra godt, så hade de wederlagt sig sjelfwa; derföre tego de, men gåfwo icke sanningen rätt, utan förhärdade sig.

5 Och han såg omkring på dem med wrede, bedröfwad öfwer deras hjertas förhärdelse, och sade till mannen: Räck ut din hand; och han räckte ut henne, och hans hand wardt helbregda igen.

Herrens Jesu wrede war en helig ifwer och nitälskan, och med en helig wrede är alltid medömkan förenad. Hos dessa menniskor war hwarken sanningskärlek eller naturligt medlidande med den sjuke mannen. Här war hjertat blidt. Om denna helbregdagörelsens djupa betydelse såsom en träffande bild af trons upptändande hos menniskan, se Matt. 12: 9–13.

6 Och strax gingo fariseerna ut och höllo råd med Herodianerna mot honom, huru de måtte förgöra honom. Matt. 22: 16.

7 Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till hafwet, och med honom följde en stor mängd från Galileen och Judeen. Luk. 6: 17 f.

8 Äfwen från Jerusalem och Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon kom till honom en stor mängd, när de hade hört de stora ting, som han gjorde. Matt. 4: 25.

Idumeen eller Edoms land, söder om Judalandet, se 1 Mos. 36: 8, 9. Ännu bodde der qwarlefwor af Edoms folk. Så kommo hedningar från Tyrus, Sidon och Edom, hedningar från norr och söder och sökte Jesus. De fingo höra salighetens ord af Jesu egen mun, och då de sedan fingo höra evangelium om försoningen och frälsningen, woro många af dem kraftigt förberedde att ingå i Kristi kyrka och blifwa himmelrikets arfwingar.

9 Och han sade till sina lärjungar, att en båt skulle wara i beredskap åt honom för folkets skull, att de icke skulle tränga honom;

10 ty han botade många, så att alla som hade plågor föllo öfwer honom, att de måtte få röra wid honom.

Jesus undandrog sig icke ifrån att hjelpa och helbregdagöra de kranka; de blefwo säkert helbregdagjorde, så många som sökte honom; men han drog sig afsides i en båt, för att icke hindras af trängseln; han wille, att hela hopen skulle kunna höra hans tal.

11 Och när de orene andarne sågo honom, föllo de ned för honom och ropade, sägande: Du är Guds Son.

Nemligen de orene andar, som woro i de besatta menniskorna, gjorde att dessa föllo ned för honom och ropade, o. s. w.

12 Och han tillsade dem strängligen, att de icke skulle röja honom. Mark. 1: 25.

Se kap. 1: 25. Jesus will icke hafwa wittnesbörd af en oren ande, icke heller will han hafwa en oren menniskoande till evangelii predikare. Den, som är oren, och icke genom Jesu nåd will blifwa ren, skall icke öppna munnen till förkunnade af hans ord eller bekänna honom inför menniskorna.

13 Och han steg upp på berget och kallade till sig dem han sjelf wille; och de kommo till honom. Matt. 10: 1 f. Mark. 6: 7. Luk. 6: 12 f.

Af den stora mängden kallade han några att blifwa hans lärjungar, se Joh. 15: 16, 19.

14 Och han förordnade tolf, att de skulle wara med honom, och att han skulle utsända dem till att predika

15 och hafwa magt att bota sjukdomar och utdrifwa onde andar:

Jemte den apostoliska fullmagten fingo de såsom insegel derpå äfwen magt att göra dessa underwerk. Märkom, att underwerken icke hade till ändamål att tillfredställa någons nyfikenhet eller befrämja någons werldsliga afsigher, utan blott att utöfwa den största barmhertigheten emot lidande medmenniskor och att uppenbara Messias’ härlighet.

16 Simon, hwilken han gaf tillnamnet Petrus, Joh. 1: 42.

17 och Jakob, Sebedei son, och Johannes, Jakobs broder, hwilka han gaf tillnamnet Boanerges, det är ”tordöns söner”,

Boanerges, på ebreiska Bne Regesch, tordöns söner, war ett tillnamn, hwarmed Jesus wisade, huru mägtigt de af Herrans Ande skulle utrustas till sitt embete, såsom han kallade Simon med det tillnamnet Petrus. Härtill hörde äfwen det naturliga anlaget, såsom det käril, hwaruti nådens gåfor skulle utgjutas, se Luk. 9: 54.

18 och Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfei son, och Taddeus och Simon Kananiten,

Se Matt. 10: 3.

19 och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

20 och de kommo hem; och det församlade sig åter folk, så att de icke ens kunde hålla sin måltid.

21 Och när hans anhöriga fingo höra detta, gingo de ut för att taga fast honom, ty de sade: Han är från sina sinnen.

Från sina sinnen, d. ä. de fruktade, att han skulle blifwa wanmägtig. ”De fruktade, att han skulle möda sig för mycket med arbete.” L. — Det war Jesu mat och dryck att göra sin himmelske Faders wilja; hans hjerta, som brann af kärlek, hungrade och törstade att förkunna Guds rike och att hjelpa alla, som sökte honom.

22 Och de skriftlärde, som hade kommit ned från Jerusalem, sade: Han har Beelsebul, och med de onde andarnes furste utdrifwer han de onde andarne. Matt. 12: 24 f. Luk. 11: 15 f.

Se Matt. 12: 24. Så blef Herren Jesus missförstådd både af sina wänner och fiender.

23 Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser: Huru kan Satan utdrifwa Satan?

24 Och om ett rike warder söndradt mot sig sjelf, så kan det riket icke hafwa bestånd,

25 och om ett hus warder söndradt mot sig sjelf, så kan det huset icke hafwa bestånd,

26 och om Satan sätter sig upp mot sig sjelf och är söndrad, så kan han icke hafwa bestånd, utan det är ute med honom.

27 Ingen kan gå in i den starkes hus och utplundra hans bohag, utan att han först binder den starke, och sedan utplundrar han hans hus.

28 Sannerligen säger jag eder: Alla synder skola förlåtas menniskan barn, äfwen de hädelser, med hwilka de än må häda, Luk. 12: 10. Ebr. 6: 4. 1 Joh. 5: 16.

29 men hwilken som hädar den Helige Ande, han har icke förlåtelse till ewig tid, utan han är skyldig till ewig dom.

En sådan synd (synd emot den helige Ande) år en ewighetssynd. Den, som begår denna synden, blifwer så tillsluten för Guds Andes nåd, att ingen bättring är möjlig, och der Guds Ande ej kan werka, der kan synden aldrig förlåtas.

30 Ty de sade: Han har en oren ande.

Se Matt. 12: 32. En oren ande, nemligen Beelsebul, v. 22.

31 Så kommo då hans bröder och hans moder och stodo utanför och sände till honom och kallade honom ut. Matt. 12: 46 f. Luk. 8: 19 f.

Se Matt. 12: 46.

32 Och en hop folk satt omkring honom, och de sade till honom: Se, din moder och dina bröder äro utanför och söka dig.

33 Och han swarade dem och sade: Hwilken år min moder eller mina bröder?

34 Och han såg rundt omkring på dem som sutto omkring honom och sade: Se, min moder och mina bröder!

35 Ty hwilken som gör Guds wilja, han är min broder och min syster och min moder. Joh. 15: 14.

Jesu moder och närmaste anhörige efter köttet hade ännu icke undfått det klara ljus om hans höga embete, som de sedan fingo, se Matt. 12: 49, 50.

4 Kapitlet.

Liknelser om himmelriket. Jesus stillar en storm på hafwet.

Och han begynte åter lära wid hafwet, och till honom församlades mycket folk, så att han steg i en båt och satte sig der på hafwet, och allt folket stod på land wid hafwet. Matt. 13: 1 f.

2 Och han lärde dem mycket i liknelser och sade till dem, då han lärde: Luk. 8: 4 f.

3 Hören! Se, en såningsman gick ut till att så.

4 Och det begaf sig, att när han sådde, föll somt wid wägen, och foglarna kommo och åto upp det.

5 Men somt föll på stengrunden, der det icke hade mycken jord, och det gick strax upp, derföre att det icke hade djup jord;

6 och när solen hade gått upp, förbrändes det, och emedan det icke hade rot, förtorkades det.

7 Och somt föll bland törnena, och törnena wäxte upp och förqwäfde det, och det gaf ingen frukt.

8 Och somt föll i den goda jorden, och det gaf frukt, som kom upp och wäxte, och bar dels trettiofaldt, dels sextiofaldt, dels hundrafaldt.

9 Och han sade: Den som har öron till att höra, han höre.

10 Då han nu wardt allena, sporde honom de som woro med honom, jemte de tolf, om liknelsen. Matt. 13: 10 f. Luk. 8: 9 f.

Utom de tolf, som blefwo apostlar, hade Jesus många andra lärjungar, många som följde honom.

11 Och han sade till dem: Eder är Guds rikes hemlighet gifwen, men för de andra, som äro utanför, kommer allt i liknelser,

Se Matt. 13: 11. De, som äro utanför, äro de, som icke genom bättring och tro wilja ingå i himmelriket.

12 på det att de, seende, skola se och icke förnimma och hörande höra och icke förstå, att de icke må omwända sig och synderna warda dem förlåtna. Es. 6: 9. 29: 10. Joh. 12: 40. Ap. G. 28: 26.

På det att är ett ord, hwarmed Kristus säger oss, att, emedan de icke wilja se sanningen och tro på hans ord, så blifwa de i förståndet blindare och i hjertat hårdare än förut. Då sanningen och nåden werka på menniskan, så måste hon antingen lyda, och då får hon mera ljus och nåd, eller nödgas hon att med förstånd och hjerta göra motstånd, och då blifwer hon blind och hård. Detta är dels en naturlig werkan af hennes motstånd, dels ett straff från Gud.

13 Och han sade till dem: Förstån I icke denna liknelse? Huru skolen I då fatta alla liknelser?

Denna liknelse är en bland de lättaste.

14 Såningsmannen sår ordet.

15 Men dessa äro de wid wägen: der ordet warder sådt, och när de hafwa hört det, strax kommer Satan och tager bort ordet, som blifwit sådt i deras hjertan. Matt. 13: 19 f.

16 Och sammaledes äro dessa de som såddes på stengrunden: de som, då de hafwa hört ordet, strax med glädje mottaga det,

17 och de hafwa icke rot i sig, utan stå till en tid; när sedan bedröfwelse eller förföljelse påkommer för ordets skall, strax taga de anstöt.

18 Och dessa äro de som såddes bland törnena: de som höra ordet,

19 och denna werldens bekymmer och rikedomens swek och de andra begärelserna gå derin och förqwäfwa ordet, och det warder utan frukt. 1 Tim. 6: 9.

Se Matt. 13: 22. Här tillägger evangelisten de orden ”de andra begärelserna”, som utan twifwel war en förklaring, hwarmed Jesus sjelf wisade sina lärjungar, huru långt detta exemplets betydelse sträckte sig. Alla möjliga begärelser, som gå ut på skapade ting, kunna innefattas i det ordet: mamonstjenst, och all sådan tjenst förqwäfwer Guds ord och gör det ofruktsamt i menniskans hjerta.

20 Och dessa äro de som blefwo sådda i den goda jorden: de som höra ordet och mottaga det och bära frukt dels trettiofaldt, dels sextiofaldt, dels hundrafaldt.

Guds ords säd bär hos somliga mera frukt, hos andra mindre; men hos alla trogna bär det frukt.

21 Och han sade till dem: Icke kommer wäl ljuset in för att sättas under skäppan eller under bänken? Månne icke för att sättas på ljusstaken? Matt. 5: 15. Luk. 8: 16 f. 11: 33.

Dessa ord innehålla samma sanning, som Jesus yttrade i sin bergspredikan, och de blefwo wid detta tillfälle särskildt uttalade, utan twifwel med anledning af någon fråga från lärjungarnes sida, om de borde hålla dessa ting hemliga, efter han gaf denna förklaring åt lärjungarna enskildt.

22 Ty intet är fördoldt, utan för att det skall warda uppenbart; icke heller wardt något förborgadt, utan för att det skulle komma i dagen. Matt. 10: 26.

Dessa ord betyda icke blott det, att menniskornas alla gerningar, ord och tankar en gång skola komma i ljuset, utan meningen är här i synnerhet den, att allt, hwad Jesus har talat, och hela evangelii sanning skall förkunnas i hela werlden, äfwen det, som han till en början blott sade till lärjungarna enskildt.

23 Om någon har öron till att höra, han höre.

24 Och han sade till dem: Sen till, hwad I hören. Med det mått, hwarmed I mäten, skall det mätas åt eder, och åt eder, som hören, skall mera warda tillagdt. Matt. 7: 2. Luk. 6: 38.

Här anföres en annan sanning, som äfwen förekommer i Jesu bergspredikan; ty Jesus framstälde wid olika tillfällen samma sanning med särskild tillämpning. Efter det mått, som I medfört, skolen I få eder tillmätt af den gudomliga sanningens håfwor. Den som tager med litet mått får litet, och twärtom.

25 Ty den som har, honom skall warda gifwet, men den som icke har, från honom skall tagas äfwen det han har. Matt. 13: 12. Luk. 8: 18.

Äfwen i detta afseende gälla de ord som stå Matt. 13: 12. Den, som troget anwänder de andeliga gåfwor, han undfått, erhåller ett ännu rikligare mått deraf, och den som illa brukar dessa gåfwor, förlorar dem, eftersom han icke har den yppersta gåfwan, kärleken. 2 Kor. 12: 31. 13: 13.

26 Och han sade: Så är Guds rike, såsom om en man kastar säden i jorden

27 och sofwer och står upp, natt och dag, och säden går upp och wäxer, han wet sjelf icke huru.

28 Af sig sjelf bär jorden frukt, först brodd, sedan ax, sedan fullbildadt hwete i axet.

29 Men när frukten erbjuder sig, strax låter han lien gå, ty skördetiden är för handen.

Detta är en särskild liknelse, som icke meddelas i Mattei evangelium. Wår frälsare wille härmed wisa, att likasom sädesmannen sofwer om natten och står upp om morgonen, utan att med bekymmer och ängslan tänka på det han sått, emedan han icke med sin omsorg kan åstadkomma wäxten och frukten, så skola ock ordets tjenare utså Guds ords utsäde i förtröstan på Herren som wäxten gifwer, och som gifwit det bestämda löfte, att ordet, som af hans mun går, icke skall wara fåfängt, utan skall framgång hafwa, Es. 55: 10, 11. Ps. 127: 2. Sedan sädesmannen sått säden, så beror alltsamman på Herren sjelf, både brodden, axet och kornet, v. 28. Så är det också Herren sjelf, som werkar med ordet, derföre skola hans tjenare utså det med trohet, wishet och ifwer, under bön om Andens ljus och kraft, men icke wara ängslige för, huruwida ordet skall bära frukt eller ej. Den store sädesmannen är Herren sjelf, och hans tjenare skola utså ordet efter hans wilja och i tron på honom. Dig tillkommer att wara trogen i det du skall göra; framgången eller följden kommer dig icke wid, ty den är Herrens sak. Om skördetiden, se Matt. 13: 30. Såsom sädesmannen låter lien gå, då säden år mogen, v. 29, så sänder Herren sjelf alltid i behörig tid sina skördemän, nemligen änglarne.

30 Och han sade: Hwarwid skola wi likna Guds rike, eller med hwilken liknelse skola wi beteckna det?

31 Det är såsom ett senapskorn, hwilket, när det warder sådt i jorden, är mindre än alla andra frön på jorden, Matt. 13: 31 f. Luk. 13: 18 f.

32 men hwilket, när det är sådt, kommer upp och warder större än alla andra kryddwäxter och skjuter stora grenar, så att himmelens foglar kunna bygga sina nästen under dess skugga.

33 Och i många sådana liknelser talade han ordet till dem, allt efter som de förmådde höra;

Jesus lämpade måttet af sanningens ljus efter sina åhörares förmåga att fatta och fördraga det; se Joh. 16: 12. 2 Kor. 3: 2.

34 och utan liknelse talade han icke till dem, men afsides uttydde han allt för sina lärjungar.

Se Matt. 13: 11, 34, 36.

35 Och samma dag på aftonen sade han till dem: Låtom oss fara öfwer till andra stranden. Matt. 8: 18, 23 f. Luk. 8: 22 f.

36 Och de läto folket gå och togo honom med sig, såsom han war i båten, och äfwen andra båtar woro med honom.

37 Och en häftig stormwind uppkom, och wågorna slogo in i båten så att han redan begynte fyllas.

38 Och han war sjelf i bakdelen af båten, sofwande på hufwudgärden, och de wäckte honom och sade till honom: Mästare, sköter du icke om, att wi förgås?

39 Och då han hade blifwit uppwäckt, näpste han wädret och sade till hafwet: Tyst, war stilla. Och wädret saktade sig, och det wardt alldeles lugnt.

40 Och han sade till dem: Hwarföre ären I så rädde? Huru kommer det till, att I icke hafwen tro?

41 Och de wordo ganska förskräckte och sade till hwarandra: Hwem är då denne, att både wädret och hafwet äro honom lydiga?

Se Matt. 8: 24–27.

5 Kapitlet.

Jesus utdrifwer onde andar, stillar en qwinnas blodgång och uppwäcker Jairi dotter.

Och de kommo öfwer till andra sidan hafwet, till Gadarenernas land. Matt. 8: 28 f. Luk. 8: 26 f.

Gadarenerna? land, trakten kring Gadara, öster om sjön Genesaret; der bodde mest hedningar, men också många judar.

2 Och då han hade stigit ur båten, strax mötte honom en man från grifterna, som war besatt af en oren ande

3 och hade sitt tillhåll i grifterna, och icke ens med kedjor kunde någon binda honom.

4 Ty många gånger hade han warit bunden med fotbojor och kedjor, men kedjorna hade af honom blifwit afslitna och fotbojorna sönderbrutna, och ingen förmådde kufwa honom.

Matteus omtalar twå sådana menniskor, men Markus nämner blott den ene, som blef särskildt märkwärdig derföre, att swaret kom utur hans mun, v. 9, och emedan han, sedan han war helbregda, wille följa Herren Jesus.

5 Och han war alltid, dag och natt, i grifterna och på bergen och ropade och slog sig sjelf med stenar.

6 Och när han såg Jesus fjerran ifrån, lopp han till och föll ned för honom

7 och ropade med hög röst och sade: Hwad har jag att göra med dig Jesus, Guds, den högstes, Son? Jag beswär dig wid Gud, att du icke plågar mig.

8 Ty han hade sagt till honom: Far ut från menniskan, du orene ande.

9 Och han sporde honom: Hwad är ditt namn? Och han sade till honom: Legio är mitt namn; ty wi äro många.

Legio, se Matt. 26: 53.

10 Och han bad honom mycket, att han icke skulle sända dem bort ifrån den trakten.

Det war en, som talade i alla de orena andarnas namn. Den olyckliga menniskan war sig icke sjelf mägtig, utan hennes mun måste uttala, hwad den orene anden wille säga.

11 Och der gick wid berget en stor swinhjord i bet.

Se Matt. 8: 30.

12 Och alla de onde andarne bådo honom och sade: Sänd oss in i swinen, att wi må fara in i dem.

13 Och Jesus tillstadde dem det strax. Och de orene andarne foro ut, och foro in i swinen, och hjorden störtade sig utför branten i hafwet, och de woro omkring twå tusen och drunknade i hafwet.

Att en sådan mängd orena djur störtade sig i hafwet blef för menniskorna i denna trakt ett bewis, att de orene andarne woro många och att Jesus öfwer dem hade en fullkomlig magt, se Matt. 8: 32.

14 Och de som waktade swinen flydde och berättade det i staden och på landet; och de gingo ut för att se hwad som hade skett.

15 Och de kommo till Jesus och sågo sen, som hade warit besatt och haft legionen, sittande både klädd och wid sina sinnen, och de wordo förfärade.

16 Och de som hade sett det förtäljde för dem, huru det hade tillgått med den besatte och om swinen.

17 Och de begynte bedja honom gå bort ifrån deras gränser.

Se Matt. 8: 34. Kristus är kommen till att nederslå djefwulens gerningar; men ack! huru många äro icke de, som hellre wilja behålla sina orena lustar och hellre låta hjertat wara ett djefwulens herberge än emottaga Herren Jesus, att de måtte blifwa renade och frälste!

18 Och då han steg i båten, bad honom den som hade warit besatt att få wara med honom.

19 Och han tillstadde det icke, utan sade till honom: Gå hem till de dina och berätta för dem, huru stora ting Herren har gjort med dig och huru han har miskundat sig öfwer dig.

20 Och han gick bort och begynte förkunna i Dekapolis, huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

Dekapolis, se Matt. 4: 25. Att mannen lydde Jesu ord war också en efterföljelse. På detta sätt kan hwar och en, som blifwer helbregdagjord, följa Jesus efter.

21 Och då Jesus hade farit öfwer med båten igen till andra stranden, församlades mycket folk till honom; och han war wid hafwet. Matt. 9: 1. Luk. 8: 40.

Nemligen då Jesus återkom från Gadarenernas land till Galileen.

22 Och se, en af synagogföreståndarne, wid namn Jairus, kom, och när han fick se honom, föll han ned för hans fötter Matt. 9: 18 f. Luk. 8: 41 f.

23 och bad honom mycket och sade: Min dotter ligger på sitt yttersta; kom och lägg händerna på henne, att hon må blifwa hulpen och lefwa.

24 Och han gick med honom, och mycket folk följde honom, och de trängde honom.

25 Och der war en qwinna, som hade haft blodgäng i tolf år Matt. 9: 20 f. Luk. 8: 43 f.

26 och lidit mycket af många läkare och utgifwit allt hwad hon egde och hade dock ingen hjelp förnummit, utan det hade fast mer blifwit wärre med henne.

27 Då hon hade hört om Jesus, kom hon i folkhopen bakifrån och rörde wid hans klädnad,

28 ty hon sade: Om jag får röra allenast wid hans kläder, så blifwer jag hulpen.

29 Och strax uttorkades hennes blods källa, och hon kände i sin kropp, att hon war botad från sin plåga.

30 Och Jesus, som strax kände inom sig, att kraft hade utgått från honom, wände sig om i folkhopen och sade: Hwem rörde wid mina kläder? Matt. 14: 36. Luk. 6: 19.

Jesus wille med denna fråga framdraga i ljuset, huru tron werkade hos denna sjuka qwinna. Han wille härmed lära hwar och en själ, som känner sig sjuk och will bli helbregdagjord, hwar hon skall söka hjelp och blifwa frälste. Hos Jesus är en så rikligt flödande ström af lifgifwande, renande och helsogifwande kraft, att hwar och en, som med trons hand liksom widrör hans klädafåll eller fattar tag i hans ord och löften, blifwer helbregdagjord.

31 Och hans lärjungar sade till honom: Du ser, att folket tränger dig, och du säger: hwem rörde wid mig?

32 Och han såg sig omkring för att se henne, som hade gjort detta.

33 Men qwinnan fruktade och bäfwade, ty hon wisste hwad som hade händt henne, och hon kom och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.

Qwinnan bäfwade, men Jesus ser ingenting hellre, än att en själ tränger sig fram till honom och med trons hand tager och med trons mun insuger den andeliga helsokraft, som utströmmar från honom, och att den själ, som blifwer helbregda, också bekänner huru stora ting Herren med henne gjort hafwer.

34 Och han sade till henne: Dotter, din tro har hulpit dig. Gå i frid och war helbregda från din plåga. Mark. 10: 52.

Detta blef nu för den helbregdagjorda qwinnan en full stadfästelse derpå, att hon skulle få behålla den stora wälgerningens gåfwa. Matt. 9: 22.

35 Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: Din dotter är död, hwarföre gör du nu mera Mästaren omak? Luk. 8: 49 f.

Dessa trodde nu, att hjelpen skulle komma för sent.

36 Men strax då Jesus hörde hwad som sades, sade han till synagogföreståndaren: Frukta icke, allenast tro.

37 Och han tillstadde icke, att någon följde med honom, utom Petrus och Jacob och Johannes, Jakobs broder.

38 Och de kommo in i synagogföreståndarens hus, och han såg en sorlande mängd och menniskor, som gräto och jemrade sig mycket. Matt. 9: 23 f.

39 Och han gick in och sade till dem: Hwarföre sorlen I och gråten? Barnet är icke dödt, utan det sofwer. Joh. 11: 11.

40 Och de gjorde spe af honom; men han dref ut dem alla och tog med sig barnets fader och moder och dem som woro med honom och gick in der barnet låg

41 och tog barnet wid handen och sade till henne: Talita kumi, hwilket betyder: Flicka, jag säger dig, stå upp.

42 Och strax stod flickan upp och gick; ty hon war tolf år gammal. Och de wordo öfwermåttan bestörta.

Hon fick icke blott lif igen, utan fullkomlig helsa. De orden Talita kumi äro Syriska och just de ord, som wår frälsare talade, och hwari uppståndelsekraften blef nedlagd och meddelad. Det war ett allmagtsord.

43 Och han föreskref dem strängeligen, att ingen skulle få weta detta, och sade, att man skulle gifwa henne att äta.

Jesus wille ännu icke, att detta under skulle blifwa allmänt bekant, men ryktet gick dock ut öfwer hela landet, se Matt. 9: 26. Jesus bjöd gifwa henne äta, såsom ett bewis, att hon war återstäld till wanligt lekamligt lif och naturlig helsa. Detta uppståndelsens underwerk kan ock betraktas såsom den tydligaste yttre afmålning af huru Jesus andeligen uppwäcker menniskor från död till lif; och de, som blifwit uppwäckta, hafwa sådant lif och sådan helsa, att de behöfwa andelig näring, och detta bjuder Jesus gifwa dem och säger derföre till herdar och lärare: föd mina får, föd mina lam! Joh. 21: 15, 17.

6 Kapitlet.

Jesus föraktas i sin fädernestad, utsänder sina tolf apostlar. Johannes döparens halshuggning. Jesus spisar fem tusen män och går på wattnet.

Och han gick ut derifrån och kom till sin fädernestad, och hans lärjungar följde honom. Matt. 13: 54.

Fädernestad, Nasaret, se Matt. 13: 57. Luk. 4: 16.

2 Och när sabbaten kom, begynte han lära i synagogan; och många, som hörde honom, häpnade och sade: Hwarifrån har denne detta, och hwilken är den wishet, som är honom gifwen, och hwilka äro dessa krafter, som ske genom hans händer? Luk. 4: 16.

3 Är denne icke timmermannen, Marias son, och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon, och äro icke hans systrar här hos oss? Och de togo anstöt af honom. Joh. 6: 42.

De hade känt honom långt förut, han hade uppwäxt med dem, de ansågo honom såsom sin like, och nu togo de anstöt af hans underbara wishet och magt. Äfwen detta hörde till Jesu förnedring. Om Jesu bröder och systrar, se Matt. 13: 55, 56.

4 Men Jesus sade till dem: En profet är icke föraktad utan i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt hus. Matt. 13: 57 f. Luk. 4: 24. Joh. 4: 44.

De, som blifwit wana wid ett rent Guds ord, men icke welat lyda det, förakta slutligen både ordet och dem, som förkunna det.

5 Och han kunde icke der göra någon annan kraft, än att han lade händerna på några få sjuka och botade dem.

Menniskornas otro kan icke förhindra allmagtens under, men den skjuter ifrån sig nådens undergörande gåfwa, ty Herren will icke twinga någon att emottaga den.

6 Och han förundrade sig öfwer deras otro. Och han gick omkring i de kringliggande byarna och lärde. Matt. 9: 35 f.

Det är i sanning högst förwånande, att menniskorna icke wilja emottaga en gåfwa, som öfwerwäger alla werldens skatter, fastän de få den för intet: syndernas förlåtelse, ewinnerligt lif, oförgängliga rikedomar, en owansklig krona! — i sanning: otron innebär en alldeles förunderlig blindhet. De kringliggande byarne, d. ä. omkring Nasaret.

7 Och han kallade till sig de tolf och begynte utsända dem, twå och twå, och gaf dem magt öfwer de orene andarne. Matt. 10: 1. Mark. 3: 13 f. Luk. 9: 1 f.

8 Och han bjöd dem, att de icke skulle taga något med sig på wägen, utan en staf allena, icke rensel, icke bröd, icke penningar i bältet; Matt. 10: 9 f. Luk. 9: 3 f.

9 dock skulle de hafwa skor^[1] på fötterna, men icke bära twå lifklädningar. Ap. G. 12: 8.

10 Och han sade till dem: Hwar helst I gån in i ett hus, stannen der, till dess I gån ut derifrån. Matt. 10: 11.

Se Matt. 10: 11.

11 Och hwar helst de icke mottaga eder eller höra eder, gån ut derifrån och skudden af stoftet, som är under edra fötter, till ett wittnesbörd öfwer dem. Sannerligen säger jag eder: Det skall wara drägligare för Sodom eller Gomorra på domedag än för den staden. Ap. G. 13: 51.

Se Matt. 10: 12–15.

12 Och de gingo ut och predikade, att man skulle bättra sig.

13 Och de utdrefwo många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Jak. 5: 14.

Lärjungarne predikade om himmelriket, såsom deras mästare hade lärt dem, och att bättring och tro war nödwändig för att ingå i detta rike. Bättring betyder förändring i sinne och wilja. De, som wilja ingå i himmelriket, åtwarnas att wända själ och hjerta till Messias. Såsom ett tecken till helsans gåfwa, som de meddelade, och såsom ett stöd för de sjukas tro begagnade lärjungarne olja, som war ett wanligt läkemedel på den tiden. Detta blef ett bruk bland de första kristna, se Jak. 5: 14. Den romerska kyrkans bruk att gifwa den så kallade sista smörjelsen åt dem, som ligga i dödskampen, och att anse detta som ett sakrament, finner i detta bruk ingen grund, ty smörjelsen bland de första kristna skedde, på det de sjuka måtte blifwa friska, men meddelades ej åt dem, som man trodde skulle dö. Den undergörande kraften låg ej i oljan, utan i tron.

14 Och när konung Herodes fick höra detta, ty hans namn hade blifwit kändt, sade han: Den Johannes, som döpte, är uppstånden från de döda, och derföre werka dessa krafter i honom. Matt. 14: 1 f. Luk. 9: 7 f.

Se Matt. 14: 1. Herodes fruktade sig nu ty han hade ett ondt samwete.

15 Och somliga sade: Det är Elias. Men andra sade: Det ar en profet, såsom en af profeterna.

Se Matt. 16: 14.

16 Då Herodes hörde detta, sade han: Denne är Johannes, som jag halshögg; han har uppstått från de döda.

Här ar ett tydligt wittnesbörd om Judarnes tro på uppståndelsen, fastän den hos de flesta war blott en död tanke.

17 Ty Herodes hade sändt och låtit gripa Johannes och satt honom i fängelse för Herodias’, sin broder Filippi hustrus, skull; ty han hade tagit henne till hustru. Matt. 14: 3 f. Luk. 3: 19. 9: 9.

18 Ty Johannes hade sagt till Herodes: Dig är icke lofligt att hafwa din broders hustru. 3 Mos. 18: 16.

19 Men Herodias hade ondt i sinnet mot honom och wille döda honom, men kunde icke;

20 ty Herodes fruktade Johannes, wetande, att han war en rättfärdig och helig man; och han beskyddade honom, och då han hade hört honom, rättade han sig i mycket efter honom och hörde honom gerna. Matt. 21: 26.

Herodes aktade icke Johannes såsom en profet, utan blott såsom en helig man. Äfwen ogudaktiga menniskor måste i sitt innersta hafwa aktning för upprigtigt fromma.

21 Då nu en läglig dag kom, när Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud åt sina stormän och åt krigshöfdingarne och de förnämste i Galileen.

22 gick Herodias’ egen dotter in och dansade, och hon behagade Herodes och hans bordsgäster, och konungen sade till flickan: Begär af mig hwad helst du will, så skall jag gifwa dig det.

23 Och han swor henne en ed: Hwad helst du begär skall jag gifwa dig, ända till hälften af mitt rike.

24 Och hon gick ut och sade till sin moder: Hwad skall jag begära? Och hon swarade: Johannes döparens hufwud.

25 Och hon gick strax med hast in till konungen och begärde och sade: Jag will, att du gifwer mig genast på ett fat Johannes döparens hufwud.

Herodias hade lärt henne att tillägga det ordet strax eller ofördröjligen, på det Herodes icke måtte få tid att besinna sig, och Herodes gjorde det strax, ty han war berusad till kropp och själ.

26 Då wardt konungen mycket bedröfwad, men för edernas och bordsgästernas skull wille han icke afwisa henne.

27 Och strax sände konungen en drabant med befallning att hemta hans hufwud. Och han gick åstad och halshögg honom i fängelset

28 och frambar hans hufwud på ett fat och gaf det åt flickan, och flickan gaf det åt fin moder.

29 Och när hans lärjungar försporde det, kommo de och togo hans lik och lade det i en graf.

Se Matt. 14: 1, 12.

30 Och apostlarne församlades till Jesus och berättade för honom allt, både hwad de hade gjort och hwad de hade lärt. Matt. 14: 13 f. Luk. 9: 10 f. Joh. 6: 1 f.

Apostlarne återwände från sin beskickning och berättade för Herren Jesus, hwad de hade gjort och lärt och erfarit, och huru hans kraft genom dem warit werksam.

31 Och han sade till dem: Kommen allena afsides med mig till en öde trakt och hwilen eder något litet. Ty de kommande och gående woro många, så att de icke ens hade tid till att äta. Mark. 3: 20.

Så förskaffade Jesus lugn och stillhet åt sina lärjungar. För alla sanna trogna, men i synnerhet för ordets tjenare, är det nödigt att rätt mycket wara i stilla ensamhet med Herren Jesus under betraktelse och bön. Det är icke möjligt att wara en rätt ordets tjenare, om man icke så umgås med Jesus i det fördolda. Men då man har Jesus med sig, så är äfwen ödemarken ett paradis.

32 Och de foro bort i en båt afsides till en öde trakt.

De foro till den öde trakten öster om sjön Genesaret, som till en det bestod af berg och skogar. Om sjelfwa stället se Luk. 9: 10.

33 Och de sågo dem fara sin wäg, och många kände igen dem, och till fots lupo de tillsamman dit från alla städerna och kommo fram före dem och församlades till honom.

34 Och Jesus gick ut och fick se mycket folk och warkunnade sig öfwer dem, emedan de woro såsom får, som icke hafwa någon herde, och han begynte lära dem mycket. Matt. 9: 36.

Häruti bewisade sig den gode herdens stora barmhertighet öfwer detta folk. Legoherdarne hwarken kunde eller wille lära dem salighetens wäg. Om du hungrar och törstar efter rättfärdigheten och saknar en trogen herde och lärare, så kommer dock Jesus sjelf och föder din själ med lifwets ord.

35 Och då tiden redan war långt framskriden, gingo hans lärjungar till honom och sade: Trakten är öde, och tiden är redan långt framskriden.

36 Skilj dem från dig, att de må gå bort i gårdarna och byarna här omkring och köpa sig bröd; ty de hafwa intet att äta.

37 Och han swarade och sade till dem: Gifwen I dem att äta. Och de sade till honom: Skola wi gå bort och köpa bröd för twå hundra penningar^[2] och gifwa dem att äta?

Detta sade Jesus för att pröfwa lärjungarnes tro; ty han wisste wäl, hwad han wille göra.

38 Men han sade till dem: Huru många bröd hafwen I? Gån och sen efter. Och sedan de hade fått weta det, sade de: Fem, och twå fiskar.

39 Och han bjöd dem att låta alla lägra sig i matlag på det gröna gräset.

40 Och de satte sig ned i hopar, hundra och hundra, femtio och femtio.

Sannolikt bestod hwarje matlag af hundra, och hwarje hundra war deladt i twå rader, så att 50 och 50 sutto midt emot hwarandra.

41 Och han tog de fem bröden och de twå fiskarna, såg upp mot himmelen, wälsignade och bröt bröden och gaf åt sina lärjungar, att de skulle lägga fram för dem, och de twå fiskarna skiftade han åt alla.

42 Och de åto alla och blefwo mätta.

43 Och de upphemtade tolf korgar, fulla med stycken, äfwen af fiskarna.

44 Och de som hade ätit bröden woro omkring fem tusen män.

Se Matt. 14: 15–21.

45 Och strax nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och fara förut till andra stranden, till Betsaida, till dess han sjelf hade skilt folket ifrån sig. Matt. 14: 22 f. Joh. 6: 15 f.

Nödgade, de wille icke gerna skilja sig ifrån honom.

46 Och när han hade tagit afsked af dem, gick han bort på berget för att bedja.

Jesu lif war beständigt ett bönens lif, och ofta nämnes både hans offentliga och enskilda bön: bönen war och är en wigtig del af hans medlarekall, se Ebr. 5: 7. 7: 25, och tillika är han den mästare, af hwilken wi skola lära att bedja och emottaga bönens Ande. Matt. 14: 23.

47 Och när det hade blifwit afton, war båten midt på hafwet, och han war allena på land.

48 Och han såg dem wara i nöd på färden, ty wädret låg emot dem. Och han kom wid fjerde nattwäkten till dem, gående på hafwet, och han wille gå förbi dem.

Se Matt. 14: 25. Matteus säger: Jesus kom till dem, men Markus säger: Han wille gå förbi dem. Han kom till dem, han kom dem nära, men han wille, att de skulle ropa och bedja, att han skulle komma, eljest hade han gått förbi. Så kommer Jesus till alla, som äro i andelig nöd, och wisar dem, att han är den, som är mägtig att hjelpa och frälsa, och de, som då åkalla honom, till dem kommer han ännu närmare; de få taga emot honom i tron; då upphör nöden, då stillas stormen i hjertat, då blifwer lugn och frid.

49 Men när de sågo honom gå på hafwet, trodde de, att det war en wålnad, och uppgåfwo ett rop;

50 ty de sågo honom alla och blefwo förskräckte. Och strax talade han med dem och sade till dem: Waren wid godt mod; det är jag, rädens icke.

51 Och han steg upp i båten till dem, och wädret stillade sig, och de blefwo inom sig öfwermåttan häpne och förundrade sig;

Så har den från synden uppwäckta, ångerfulla eller i pröfning stadda trogna själen en rädsla för Herren Jesus, men han kommer och tilltalar henne med ljufliga ord och beder henne icke förskräckas, wisar henne, att han icke är något förskräckligt, obekant andewäsende, utan en menniska, såsom wi, men helig och syndfri, och en barmhertig frälsare, mild och ödmjuk af hjertat. Sådan wisar han sig genom sitt ord och sin nåd för den ängsliga själen, som i syndaångren eller eljest i swår pröfning liksom swäfwar på ett brusande haf, i fara att hwarje ögonblick nedsjunka i djupet. Så gör han genom evangelii ljufliga ljud själen frimodig att bedja honom komma ännu närmare, och han kommer och stiger in till henne i skeppet, och han får fira en glädjefest med häpen förundran öfwer den frid och salighet, hon får smaka.

52 ty de hade icke fått förstånd genom det som hade skett med bröden, ty deras hjerta war förstockadt.

Af det underwerk, som Jesus gjorde med bröden, såwäl som af hans predikan, skulle de hafwa lärt känna honom, såsom den der hade magt öfwer all ting, så att de icke hade behöft förundra sig öfwer något underwerk, som han gjorde. Att lärjungarnes hjerta war sålunda förblindadt, kom deraf, att Jesu försoningsdöd ännu icke war skedd, Jesus ännu icke förklarad, den Helige Andes gåfwa ännu icke förwärfwad, och derföre kunde den Helige Ande icke blifwa utgjuten i deras hjertan, såsom det sedan skedde på pingstdagen, se Joh. 7: 39. Ap. G. 2: 17. Den naturliga menniskan kan icke fatta Herren Jesus eller komma till rätt tro utan den Helige Ande, äfwen om Jesus wisade sig för hennes lekamliga ögon och gjorde de allra största underwerk. Blott den Helige Ande kan werka tron och göra andeligen lefwande.

53 Och då de hade farit öfwer, kommo de till landet Gennesaret och lade der i hamn.

54 Och när be gingo ut ur båten, igenkände folket honom strax;

55 och de lupo omkring i hela den trakten och begynte bära omkring de sjuka på sängar dit, der de hörde, att han war.

56 Och hwarhelst han ingick i byar eller städer eller gårdar, lade man de sjuka på torgen och bad honom, att de åtminstone måtte få röra wid det yttersta af hans klädnad; och så många som rörde derwid blefwo helbregda.

Se Matt. 9: 21. Dessa underwerk till sjukas helbregdagörelse gjorde han öfwer allt, hwart han kom, med alla dem, som hos honom sökte hjelp. Han gick omkring och gjorde wäl, hjelpande alla.

7 Kapitlet.

Jesus bestraffar fariseernas och de skriftlärdes skrymteri, bönhör den kananeiska qwinnan och botar en döfstum.

Och till honom församlades fariseerna och några af de skriftlärde, som hade kommit från Jerusalem. Matt. 15: 1 f.

2 Och när de sågo några af hans lärjungar äta bröd med orena, det är, otwagna händer, klandrade de det.

3 Ty fariseerna och alla Judar äta icke, förr än de, hållande de äldstes stadgar, hafwa noga twagit sina händer.

4 Och när de komma från torget, äta de icke utan att hafwa twagit sig; och mycket annat är, som de hafwa wedertagit att hålla, såsom att twå bägare och krukor och kopparkärl och bänkar.

”Lagen kallade det heligt, som afskildt war till gudsdyrkan; deremot kallades det menligt eller allmänneligt, som oskickligt eller orenligt war till gudsdyrkan.” L. — De äldstes stadgar höllos nästan mera samwetsgrant än Herrens lag.

5 Sedan frågade honom fariseerna och de skriftlärde: Hwarföre wandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta bröd med otwagna händer?

6 Och han swarade och sade till dem: Rätt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, såsom det är skrifwet: ”Detta folk hedrar mig med läpparna, men deras hjerta är långt ifrån mig; Es. 29: 13.

7 men fåfängt dyrka de mig, då de lära läror, som äro menniskors bud”; Kol. 2: 18. Tit. 1: 14.

8 ty I öfwergifwen Guds bud och hållen menniskors stadgar, såsom att twå krukor och bägare, och mycket annat sådant gören I.

9 Och han sade till dem: Just wackert, att I upphäfwen Guds bud för att hålla edra stadgar!

10 Ty Moses har sagt: ”Hedra din fader och din moder” och ”Den som bannar fader eller moder, han skall döden dö”. 2 Mos. 20: 12. 21: 17. 5 Mos. 5: 16. Ef. 6: 2. 3 Mos. 20: 9. Ords. 20: 20.

11 Men I sägen: Om en menniska säger till sin fader eller moder: en korban, det är, en offergåfwa är det, hwarmed du af mig kunde hjelpas —

”Korban kallas ett offer, och är korteligen så mycket sagdt: käre fader, jag gåfwe dig det gerna; men det är korban, jag lägger det bättre an, att jag gifwer det Gud än dig; det hjelper dig ock då mer.” L.

12 och I låten honom så icke mer göra något för sin fader eller moder

13 och gören Guds ord om intet med edra stadgar, hwilka I hafwen stadgat; och mycket annat sådant gören I.

Se Matt. 15: 1–9. Ännu begås denna synd äfwen i den kristna kyrkan, att man sätter menniskostadgar bredwid Herrens ord, och aktar dem i utöfning lika högt, och stundom högre, än Guds ord. Detta sker i synnerhet i den romerska kyrkan, men det är en ganska wanlig synd äfwen bland protestanterna.

14 Och han kallade till sig allt folket och sade till dem: Hören mig alla och förftån.

15 Intet går utifrån in i menniskan, som kan orena henne, men det som går ut från henne, detta är det som orenar menniskan. Tit. 1: 15.

Se Matt. 15: 10–20.

16 Om någon har öron till att höra, han höre.

17 Och när han hade gått ifrån folket in i ett hus, frågade hans lärjungar honom om liknelsen.

18 Och han sade till dem: Så ären ock I oförståndige? Förstån I icke ännu, att allt det som utifrån går in i menniskan, det kan icke orena henne?

19 Ty det går icke in i hennes hjerta utan ned i buken och har sin naturliga utgång, hwarigenom all mat rensas.

Hwarigenom all mat rensas, d. ä, som från alla födoämnen afsöndrar orenligheten.

20 Och han sade: Det som går ut från menniskan, detta är det som orenar menniskan;

21 ty inifrån, från menniskornas hjerta, utgå de onda tankarna, hor, skörlefnad, mord, 1 Mos. 6: 5. 8: 21. Jer. 17: 9.

22 stöld, girighet, ondska, swek, liderlighet, afund, hädelse, högfärd, dåraktighet.

23 Allt detta onda går inifrån ut och orenar menniskan.

Högfärd och dåraktighet sättas här bredwid hwarandra. All synd, men i synnerhet högfärden, är en galenskap. Ju mera synden får magt i menniskans hjerta, desto mera förblindas äfwen hennes naturliga förstånd.

24 Och han stod upp derifrån och gick bort till Tyri och Sidons gränstrakter, och när han gick in i ett hus, wille han icke, att någon skulle weta det; men han kunde icke förblifwa dold, Matt. 15: 21 f.

25 ty en qwinna, hwilkens dotter hade en oren ande, kom, när hon fick höra om honom, och föll ned för hans fötter.

26 Och hon war en Grekisk qwinna af Syrofenicisk härkomst, och hon bad honom, att han skulle utdrifwa den onde anden från hennes dotter.

Syrofenicisk, d. ä. från det syriska Fenicien, trakten wid Tyrus och Sidon, se Matt. 15: 21. Grekisk betyder detsamma som kananeisk eller hednisk, ty alla hedningar i österlandet talade på den tiden grekiska.

27 Och Jesus sade till henne: Låt barnen först warda mättade; ty det är orätt att taga barnens bröd och kasta det at hundarna.

28 Då swarade hon och sade till honom: Ja, Herre; ty äfwen hundarna äta ju under bordet af barnens smulor.

29 Då sade han till henne: För det ordets skull, gå! Den onde anden har gått ut från din dotter.

30 Och när hon kom hem, fann hon den onde anden wara utgången och dottern liggande på sängen.

Jemför Matt. 15: 21–28.

31 Och sedan han åter hade gått ut från Tyri och Sidons gränstrakter, gick han till det Galileiska hafwet, midt igenom Dekapolis’ gränsland. Matt. 15: 29 f.

32 Och de förde till honom en döfstum och bådo honom lägga handen på honom.

Till ett stöd för tron hos dem, som skulle botas, plägade Jesus ofta lägga händerna på dem, se Matt. 19: 13.

33 Och han tog honom afsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde wid hans tunga Mark. 8: 23. Joh. 9: 6.

34 och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: Effata, det är: Upplåt dig!

I det ordet Effata inlade Jesus den hjelpande nåden, och hans suck och blick till himmelen wisade för den sjuke, hwarifrån hjelpen kom. Denne döfstumme hade icke kunnat förnimma ryktet om Jesu underwerk eller höra något af hans ord; derföre gjorde Jesus här flera yttre omständigheter än wanligt, för att wäcka förtröstan och hopp om räddning hos den sjuke, och för att werka på hans själ och hjerta med den synbara widrörande kärlekens fulla magt. Från den heliga munnen gafs helbregdagörande kraft åt den sjuka menniskan. Alla sjukdomar och alla lyten, så wäl som allt annat ondt, äro följder af synden, och ingen annan än Jesus allena kan gifwa fullkomligt lif och fullkomlig helsokraft. Ditt hjerta, din mun och din tunga kunna blott blifwa helbregda genom det ord och den kraft, som går af Jesu mun. Du är döfstum inför Gud, så länge Jesus icke ännu öppnat din mun till att bedja, tacka och lofwa, och ditt öra till att höra hans ord.

35 Och strax öppnades hans öron, och hans tungas band lossades, och han talade riktigt.

36 Och han bjöd dem, att de icke skulle för någon omtala det; men ju mer han förbjöd dem, desto mer förkunnade de det.

37 Och de häpnade öfwermåttan, sägande: Allt har han wäl bestält; han låter både de döfwa höra och de stumma tala.

8 Kapitlet.

Jesus bespisar fyra tusen män, warnar för fariseernas surdeg och gifwer en blind synen. Petri bekännelse. Jesus förkunnar sitt lidande.

I de dagarna, då ganska mycket folk hade samlats och de icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:

2 Jag ömkar mig öfwer folket, ty de hafwa nu i tre dagar dröjt hos mig och hafwa intet att äta. Matt. 15: 32 f. Mark. 6: 34 f.

3 Och om jag låter dem gå fastande hem, skola de uppgifwas på wägen, ty somliga af dem hafwa kommit långwäga ifrån.

4 Och hans lärjungar swarade honom: Hwarifrån skall man här i öknen kunna taga bröd att mätta dessa med? Och han sporde dem:

5 Huru många bröd hafwen I? Och de sade: Sju.

6 Och han tillsade folket att sätta sig ned på marken; och han tog de sju bröden, tackade och bröt och gaf åt sina lärjungar, att de skulle lägga fram dem, och de lade fram för folket.

7 Och de hade några små fiskar, och då han hade wälsignat, bjöd han, att äfwen de skulle framläggas.

8 Och de åto och blefwo mätta, och de upptogo lemningar af stycken, sju korgar.

9 Och de som hade ätit woro omkring fyra tusen; och så skilde han dem från sig.

10 Och strax derefter steg han i båten med sina lärjungar och for till Dalmanutas trakter.

Här nämnes Dalmanuta; Matteus nämner Magadan; dessa orter lågo båda wid Genesarets strand, och sannolikt är att Jesus landsteg mellan båda orterna.

11 Och fariseerna gingo ut och begynte twista med honom och begärde af honom tecken från himmelen, frestande honom. Matt. 16: 1 f. Luk. 11: 29 f. Joh. 6: 30.

12 Då suckade han i sin ande och sade: Hwarföre söker detta slägte efter tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta slägte skall intet tecken gifwas.

Se Matt. 16: 4.

13 Och han lemnade dem och steg åter i en båt och for öfwer till andra stranden.

14 Och de hade förgätit att taga bröd med sig och hade icke mer än ett enda bröd med sig i båten. Matt. 16: 5 f. Luk. 12: 1.

15 Och han bjöd dem och sade: Sen till, tagen eder till wara för fariseernas surdeg och för Herodes’ surdeg.

Matteus nämner fariseer och sadduceer, Matt. 16: 6, och att lärjungarne skulle wakta sig för deras surdeg. I stället för sadduceerna nämnes här Herodes, såsom sadduceernas förnäma öfwerhufwud. Sadduceerna war det högmodiga folk, som prålade med att wara utan tro i de flesta af de wigtiga ting, som Gud för oss har uppenbarat; de satte förnuftet öfwer uppenbarelsen, och detta är en wanlig dårskap ibland dem, som af rikedom, lärdom, höghet, ära eller på annat sätt låta draga sig bort ifrån Gud. All sådan falsk lära är en surdeg, den är upplösande och förstörande först i andeligt och äfwen i borgerligt afseende. We det folk, som är genomsyradt af denna surdeg! För ett sådant samhälle förestår en kamp på lif och död.

16 Och de öfwerlade med hwarandra, sägande: Wi hafwa inga bröd.

17 Och då Jesus förnam det, sade han till dem: Hwarföre öfwerläggen I derom, att I icke hafwen bröd? Fatten I icke ännu, eller förstån I icke? Hafwen I ännu edert hjerta förstockadt? Mark. 6: 52.

18 Sen I icke, ehuru I hafwen ögon. och hören I icke, ehuru I hafwen öron. och minnens I icke?

19 När jag bröt de fem bröden åt de fem tusen, huru många korgar upptogen I fulla af stycken? De sade till honom: Tolf. Matt. 14: 17 f. Mark. 6: 41 f. Luk. 9: 13 f. Joh. 6: 9 f.

20 Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar upptogen I fulla af stycken? Och de sade: Sju. Matt. 15: 34 f.

21 Och han sade till dem: Huru kommer det till, att I icke förstån?

Se Matt. 16: 6–12.

22 Och han kom till Betsaida. Och de förde till honom en blind och bådo honom, att han wille röra wid honom.

23 Och han tog den blinde wid handen och ledde honom utanför byn och spottade på hans ögon och lade händerna på honom och frågade honom, om han såg något.

24 Och han såg upp och sade: Jag ser menniskorna, ty såsom träd ser jag dem wandra omkring,

”Han ser ännu mörkt, såsom då man långt ifrån ser menniskor, likasom träd eller stubbar. Så är ock wår begynnelse till att känna Kristus swag, men hon blifwer alltid starkare och wissare:” L.

25 Sedan lade han åter händerna på hans ögon, och han lät honom se upp, och han wardt botad och såg alla på långt håll klarligen.

Detta underwerk gjorde Jesus gradwis, för att gifwa åt den, som botades, tid till att i själ och hjerta gifwa rum åt nåden, till de andeliga ögonens öppnande och till inre helbregdagörelse, se kap. 7: 33. Jesus förde den blinde ut på fria fältet, innan han botade honom; derigenom fick denne man först skåda Guds fria, sköna skapelse, då hans ögon öppnades, och innan han fick se andra menniskor, fick han se Herren Jesus, sin frälsare. Så will den himmelske läkaren, då han öppnar wår själs ögon, att wi allra först skola se honom och de under, som Gud gjort, att wi skola hålla oss till honom allena och icke låta förwilla oss af menniskors tal eller förundran öfwer den förändring, som med oss sker. Han will också, att wi först skola tala med honom och prisa hans namn.

26 Och han lät honom gå hem och sade: Gå icke ens in i byn och säg det icke heller för någon i byn.

27 Och Jesus och hans lärjungar gingo till byarna wid Cesarea Filippi, och på wägen frågade han sina lärjungar och sade till dem: Hwem säga menniskorna mig wara? Matt. 16: 13 f. Luk. 9: 18 f.

28 Och de swarade: Johannes döparen, och andra Elias, men andra en af profeterna.

29 Och han sade till dem: Men hwem sägen I mig wara? Och Petrus swarade och sade till honom: Du är Kristus.

30 Då tillsade han dem strängeligen, att de icke för någon skulle tala om honom.

Se Matt. 16: 13–20.

31 Och han begynte lära dem, att Menniskosonen måste mycket lida och förkastas af de äldste och öfwerstepresterna och de skriftlärde och dödas och efter tre dagar uppstå igen. Matt. 16: 21 f. Mark. 9: 31. 10: 33 f. Luk. 9: 22 f.

32 Och han talade det ordet oförtäckt, och Petrus tog honom till sig och begynte tillrättawisa honom.

33 Men han wände sig om och såg på sina lärjungar och tillrättawisade Petrus och sade: Gå bort ur min åsyn, Satan; ty du besinnar icke det Gud tillhörer, utan det menniskor tillhörer. Matt. 4: 10.

Se Matt. 16: 21–23.

34 Och han kallade till sig folket jemte sina lärjungar och sade till dem: Hwilken som will efterfölja mig, han förneke sig sjelf och tage sitt kors på sig och följe mig. Matt. 16: 24 f. Luk. 9: 23 f. Joh. 12: 25.

Jesus will härmed uppenbara, att för werldens frälsning och himmelrikets kommande till oss war det först och främst nödwändigt, att Guds Son skulle lida och dö, och tillika skulle hans lärjungar weta, att de hade kors och bedröfwelse att wänta i Jesu efterföljelse, och att wägen till härligheten går genom lidande, kamp och strid.

35 Ty hwilken som will bewara sitt lif, han skall mista det, och hwilken som mister sitt lif för min och evangelii skull, han skall bewara det.

36 Ty hwad skall det hjelpa en menniska, om han winner hela werlden, men förlorar sin själ?

37 Eller hwad kan en menniska gifwa till lösen för sin själ?

Se Matt. 16: 25, 26.

38 Ty hwilken som blyges wid mig och wid mina ord i detta horiska och syndiga slägte, wid honom skall ock Menniskosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de helige änglarne. Sak. 14: 5. Matt. 25: 31. 26: 64. Rom. 1: 16. 2 Tim. 2: 12.

Med Jesu ord menas hela salighetsläran, hela den heliga skrift. Den, som blyges derwid inför de lösaktiga menniskorna, ar ingen Jesu lärjunge. Det är också att blygas wid Jesus och hans ord, om man blyges wid den smälek och den bedröfwelse, hwarmed de trogna pröfwas, och om man blyges Wwd gemenskapen med dem, som Kristus tillhöra. Alla som icke ödmjukt och frimodigt i ord och wandel bekänna honom inför menniskorna, dem will han icke bekänna på den stora dagen inför sin himmelske Fader. Men märkom: Bekännelsen måste wara wis och ödmjuk, sann och helig! Den får icke wara ett skrymteri, den får icke wara owis, häftig, kärlekslös, se Matt. 7: 6, den får icke ske i oträngda mål, den får icke innehålla sjelfberöm, den får icke utgå af ett oheligt nit och aldrig ske för egen äras skull.

9 Kapitlet.

Jesus förklaras, botar en månadsrasande, förkunnar sitt lidande, lärer hwilken är den främste, warnar för förargelse.

Och han sade till dem: Sannerligen säger jag eder: Några äro bland dem som här stå, hwilka icke skola smaka döden, förr än de hafwa fått se Guds rike komma med kraft. Matt. 16: 28. Luk. 9: 27.

Denna vers sammanhänger med sista versen i föregående kapitel. Wår frälsare gör här skilnad mellan sin tillkommelse i sin Faders härlighet och sitt rikes kommande med kraft. Jesu nåderike kom med kraft, i det haus kyrka grundades genom evangelii predikande af apostlarne, och utwidgade sig mägtigt, medan ännu en stor del af de lärjungar lefde, som nu hörde detta tal.

2 Och sex dagar derefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem allena afsides upp på ett högt berg, och han wardt förwandlad inför dem. Matt. 17: 1 f. Luk. 9: 28 f.

Ingen af evangelisterna har sagt oss namnet på förklaringsberget, men efter de gamla kyrkofädernas öfwerensstämmande mening war det berget Tabor.

3 Och hans kläder wordo glänsande, mycket hwita, såsom snö, så att ingen walkare på jorden kan göra dem så hwita.

Jemför Dan. 7: 9.

4 Och för dem syntes Elias med Moses, och de samtalade med Jesus.

5 Och Petrus swarade och sade till Jesus: Rabbi, här är oss godt att wara; låtom oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.

6 Ty han wisste icke, hwad han skulle säga; ty de woro förskräckte.

Försträckte, d. ä. betagne af fruktan och salig förundran.

7 Och en sky kom, som öfwerskyggde dem, och en röst kom ur skyn och sade: Denne är min älskade Son; honom hören. Mark. 1: 11. 2 Petr. 1: 17.

8 Och när de i detsamma sågo sig omkring, sågo de nu ingen utom Jesus, som war allena med dem.

Se Matt. 17: 1–8.

9 Och när de stego ned från berget, bjöd han dem, att de icke för någon skulle omtala hwad de hade sett, förr än Menniskosonen hade uppstått från de döda. Matt. 17: 9 f. Luk. 9: 36.

Se Matt. 17: 9.

10 Och de fäste sig wid det ordet, spörjande sins emellan, hwad det war, att uppstå från de döda.

Ehuru ofta Jesus talade om sin död och uppståndelse, så kunde lärjungarne dock icke förstå denna förutsägelse, förr än den gått i fullbordan.

11 Och de frågade honom, sägande: De skriftlärde säga ju, att Elias måste komma först? Mal. 4: 5.

12 Men han swarade och sade till dem: Elias kommer wisserligen först och återupprättar allt. Och huru är det skrifwet om Menniskosonen? Jo, att han skall lida mycket och för intet aktas. Es. 53: 3. Dan. 9: 26. Ps. 22: 7.

Återupprättar allt, d. w. s. att han genom bättringens predikande och döpelse bereder wäg för Herren Jesus hos alla dem, som anammade denna predikan. De fariseiska fördomarne och falska skriftförklaringarne och menniskobuden måste blifwa undanröjda.

13 Men jag säger eder: Äfwen Elias har kommit, och de gjorde med honom allt hwad de wille, såsom det är skrifwet om honom. Matt. 11: 14. Luk. 1: 17.

Jesus förklarade för dem, att både detta om Johannes och det, att Menniskosonen måste mycket lida, war i skriften förutsagdt. De obotfärdige förkastade först Johannes döparen och sedan Kristus sjelf, se Matt. 17: 11, 12.

14 Och när han kom till sina lärjungar, såg han mycket folk omkring dem och skriftlärde, som twistade med dem.

Dessa woro de öfriga lärjungarne, som icke warit med honom på berget. De skriftlärde trodde sig nu kunna bewisa för dem, att Jesus icke hade någon rätt undergörande magt, eftersom de icke kunde befria den olycklige besatte, v. 17, 18.

15 Och så snart allt folket fick se honom, wordo de häpna och lupo till och helsade honom.

Denna häpnad kom wäl deraf, att något af härlighetens majestät ännu wisade sig hos Jesus, men denna härlighet war icke förskräckande, efter de lupo till och helsade honom, såsom hos Moses, då han kom ned af berget, 2 Mos. 34: 29, 30.

16 Och han frågade de skriftlärde: Hwarom twisten I med dem?

17 Och en ur folkhopen swarade och sade: Mästare, jag har fört till dig min son, som har en stum ande. Matt. 17: 14 f. Luk. 9: 37 f.

En stum ande, war en ond ande, som gjorde den unga menniskan stum. Matt. 17: 15.

18 Och så ofta han griper honom, rycker han honom, och han tuggar fradga och gnisslar med tänderna och förtwinar; och jag sade till dina lärjungar, att de skulle utdrifwa honom, och de förmådde icke.

19 Då swarade han dem och sade: O du otrogna slägte! Huru länge skall jag då wara hos eder? Huru länge skall jag då fördraga eder? Fören honom till mig.

Detta swar gälde äfwen lärjungarne, se Matt. 17: 17.

20 Och de förde honom till honom; och då han fick se honom, strax slet anden honom, och han föll ned på jorden och wältrade sig och tuggade fradga. Mark. 1: 26.

21 Och han frågade hans fader: Huru länge är det som det har warit så med honom? Då sade han: Från barndomen;

22 och han har ofta kastat honom både i eld och i watten för att förgöra honom; men om du kan göra något, så warkunna dig öfwer oss och hjelp oss.

Den olycklige fadren talar tweksamt och med klen tro om Jesu magt att hjelpa, emedan lärjungarne icke kunnat hjelpa, men han beder om hjelp, och denna bön är grundad på tron, fastän hans tro är swag. Märk: att den onde anden icke hade haft magt att döda den besatte. Jemför Job 2: 6.

23 Då sade Jesus till honom: ”Om du kan” — allt kan ske för den som tror. Luk. 17: 6.

Om trons stora magt, se Matt. 17: 20.

24 Och strax ropade piltens fader under tårar och sade: Jag tror; hjelp min otro.

Hjelp min otro! befria mig derifrån. Detta exempel är ganska tröstande för alla nådehungriga själar, som gerna wilja tro och frukta för sin otro. De blifwa hulpna, då de anropa Jesus på detta sätt, likawisst som denne man blef bönhörd.

25 Och när Jesus såg, att folk lopp till, näpste han den orene anden och sade till honom: Du stumme och döfwe ande, jag bjuder dig: Gå ut från honom och gå icke mer in i honom.

Den orene anden kallas stum och döf emedan han beröfwade denna menniskan förmågan att höra och tala. Han blef befald att gå ut och icke mer återwända. Skall wår förlossning från Satans magt blifwa fullständig, så är det nödwändigt, att wi både blifwa frigjorde genom Jesu nåd och att wi sedan blifwa af honom dagligen bewarade och behållne i en rätt tro intill änden.

26 Då ropade han och slet honom häftigt och gick ut, och han wardt såsom en död, så att mängden sade, att han war död.

Detta tillstadde Jesus till en pröfning för i fadrens tro, på det den måtte wäxa och werka en större wälgerning än sonens helbregdagörelse.

27 Men Jesus tog honom wid handen och uppreste honom, och han stod upp.

28 Och när han hade kommit in i ett hus, frågade hans lärjungar honom afsides: Hwarföre kunde icke wi utdrifwa honom? Matt. 17: 19.

29 Och han sade till dem: Detta slag kan icke utgå utan genom bön och fasta.

Se Matt. 17: 19–21.

30 Och de gingo derifrån och wandrade genom Galileen, och han wille icke, att någon skulle weta det.

Jesus wille nu wara allena med sina lärjungar, för att i stillhet kunna säga dem de wigtiga ting, som han förkunnade om sin död och uppståndelse, v. 31.

31 Ty han lärde sina lärjungar och sade till dem: Menniskosonen skall antwardas i menniskors händer, och de skola döda honom, och sedan han har blifwit dödad, skall han på tredje dagen uppstå. Matt. 17: 22. Mark. 8: 3l. Luk. 9: 44.

32 Men de förstodo icke hwad han sade, och de räddes att fråga honom.

De förstodo honom icke, men blefwo dock bedröfwade, se Matt. 17: 23.

33 Och han kom till Kapernaum; och när han hade kommit hem, sporde han dem: Hwarom samtaladen I eder emellan på wägen?

Alla Jesu lärjungar böra dagligen i upprigtig sjelfpröfning inför honom swara på denna fråga: hwad de tala om sins emellan på wägen genom detta lifwet. Gjorde de detta rätt, så skulle högmod, egennytta, kif, afund, wrede, trätor, twedrägt, parti och annat ondt gifwa wika i den himmelske mästarens omedelbara närwaro.

34 Men de tego, ty de hade talat med hwarandra på wägen om hwilken som wore den störste. Matt. 18: 1 f. Luk. 9: 46 f.

35 Och sedan han hade satt sig, kallade han till sig de tolf och sade till dem: Om någon will wara den förste, skall han wara den siste af alla och allas tjenare. Matt. 20: 26. Mark. 10: 43.

Se Matt. 20: 25–27.

36 Och han tog ett barn och stälde det midt ibland dem, och han tog det upp i famnen och sade till dem: Mark. 10: 16.

37 Hwilken som mottager ett enda sådant barn i mitt namn, han mottager mig, och hwilken som mottager mig, han mottager icke mig, utan den som har sändt mig. Matt. 10: 40. Joh. 13: 20.

Med den kärlek, Jesus wisade mot detta barn, wille han just wisa lärjungarne, hurudana de måste wara, som tillhöra honom. Wägen att blifwa stor i Guds rike är just den, att akta sig sjelf ringa, att försaka sig sjelf och blifwe såsom ett barn. De, som anamma Herren Jesus, anamma icke blott honom, utan Fadren. Af dessa ord skola wi också lära, huru stor wigt Jesus lägger på kärlekens utöfning, i synnerhet mot barn och mot alla dem, som Kristus tillhöra.

38 Men Johannes swarade honom, sägande: Mästare, wi sågo en som i ditt namn utdref onde andar, och han följer oss icke, och wi förbjödo honom det, emedan han icke följer oss. Luk. 9: 49 f.

Se Matt. 7: 22. Man kan af omständigheterna förmoda, att denne man war en af Johannes döparens lärjungar, genom hwilken han kunde hafwa kommit till en ann tro, Joh. 1: 29. 3: 28, 36. Matt. 11: 2, 3, och i denna tro kunde han hafwa magt att utdrifwa onda andar, fastän han icke följde med Jesus och hans lärjungar.

39 Då sade Jesus: Förbjuden honom icke; ty ingen är, som gör någon kraft i mitt namn, som snart derefter skulle kunna tala ondt om mig. 2 Kor. 12: 3.

Då han gör under i mitt namn, så behöfwen I icke frukta, att han är fiendtlig emot mig, såsom fariseerna äro; se Matt. 12: 24.

40 Ty den som icke är mot oss, han är för oss.

Wår frälsare säger ingalunda, att den är med honom, som ej är emot honom i afseende på yttre gerningar; ty många synas icke wara emot honom, men de äro ändå icke med honom. Men lärjungarne skulle anse, att den, som icke wore emot dem, han wore med dem, och sådane borde de icke betrakta såsom motståndare, se Fil. 1: 18. Hjertats innersta tillstånd känner han allena, som är hjertats ransakare.

41 Ty hwilken som gifwer eder att dricka en bägare watten för det namnet, att I hören Kristus till, sannerligen säger jag eder: Han skall icke mista sin lön. Matt. 10: 42.

Detta är en widare upplysning af det föregående, v. 37. Jesus will härmed wisa sina lärjungar, att de äro högt aktade inför honom, i den mån de hafwa det rätta barnasinnet, och att de icke derföre borde akta hwarandra ringa, v. 34.

42 Och hwilken som förför en enda af dessa små, som tro på mig, honom är det bättre, att en qwarnsten lägges om hans hals och han kastas i hafwet. Matt. 18: 6. Luk. 17: 1 f.

Se Matt. 18: 6.

43 Och om din hand är dig till förförelse, så hugg henne af. Det är dig bättre att ingå i lifwet lytt, än att hafwa båda händerna och fara till helwetet, till den outsläckliga elden, Matt. 18: 8 f.

44 der deras mask icke dör och elden icke utsläckes. Es. 66: 24. Luk. 16: 24.

Masken syftar på deras inre qwal, som består uti en ewig död, och elden är mera den yttre pina, som omgifwer dem.

45 Och om ditt fot är dig till förförelse, så hugg honom af. Det är dig bättre att ingå i lifwet halt, än att hafwa båda fötterna och kastas till helwetet,

46 der deras mask icke dör och elden icke utsläckes.

47 Och om ditt öga är dig till förförelse, så rif det ut. Det är dig bättre att ingå i Guds rike enögd, än att hafwa twå ögon och kastas till eldens helwete,

48 der deras mask icke dör och elden icke utsläckes.

Att wår frälsare upprepar straffets beskaffenhet tre gånger, gifwer åt denna warning ett öfwermåttan förskräckligt eftertryck.

49 Ty hwar och en skall med eld saltas, och allt offer skall med salt saltas. 3 Mos. 2: 13.

Offren i det gamla testamentet måste saltas. Om saltets betydelse se 3 Mos. 2: 13. För att kunna ingå i himmelen, måste menniskan här i tiden wara ett offer at Herren och dertill beredas af Guds Ande genom Guds ord, se Rom. 12: 1, och i nådens eld här i tiden undergå den beständiga rening, förwandling och förklaring, som fordras af Herrens heliga wälbehag. Men den, som icke sålunda låter bereda sig med detta salt och med denna eld, blifwer en gång saltad med den ewiga wredeselden. Betänk, hwilkendera elden du wäljer. Du kan motstå nådens eld och undandraga dig den; men gör du detta, så kan du icke undandraga dig den outsläckliga elden, som skall förtära motståndarne. Ebr. 10: 27. ”I gamla testamentet wardt allt offer saltadt, och af allt offer wardt något med eld förbrändt; det lämpar Kristus härtill, och uttyder det andeligen: nemligen, att genom den evangeliska läran, såsom genom eld och salt, warder den gamla menniskan korsfäst, förtärd och wäl saltad, ty wår lekamen är detta offer, Rom. 12: 1; men der saltet warder saltlöst och evangelium med menniskolära förderfwadt, der är icke mer den gamla menniskans saltande, der wäxa då maskar; men salt biter, derföre behöfwes att hafwa tålamod och frid i saltet”. L.

50 Godt är saltet, men om saltet mister sin sälta, hwarmed skolen I återställa det? Hafwen salt i eder och hållen frid inbördes. Matt. 5: 13. Luk. 14: 34.

Se Matt. 5: 13. I ordets tjenare skall finnas sanningens renande, skärande och bewarande kraft och andens ljus och eld, och detta måste wara förenadt med sådan kärlek och mildhet, att nitet om sanningen aldrig får urarta till kärlekslöshet, twedrägt och partifinne.

10 Kapitlet.

Jesus lärer om äktenskapet, wälsignar barnen, underwisar en rik yngling om lifwets wäg, förkunnar sitt lidande, tillrättawisar Sebedei söner och gifwer en blind hans syn.

Och han stod upp derifrån och gick till Judeens gränsar genom landet på andra sidan Jordan, och mycket folk kom åter tillsamman till honom, och åter lärde han dem, såsom hans sed war. Matt. 19: 1 f.

Här börjar berättelsen om Jesu sista resa till tempelwigningsfesten, Joh. 10: 22, efter hwilken han icke återwände till Galileen, förr än efter sin uppståndelse.

2 Och fariseerna gingo fram och frågade honom, frestande, om det är lofligt för en man att skilja sin hustru från sig.

3 Men han swarade och sade till dem: Hwad har Moses bjudit eder?

4 Och de sade: Moses tillstadde att skrifwa skiljebref och att skilja henne från sig. 5 Mos. 24: 1. Matt. 5: 31 f.

5 Då swarade Jesus och sade till dem: För edert hjertas hårdhets skull skref han eder detta bud.

Äktenskapsskilnaden war efter Moses’ lag blott tillåten för deras hjertas hårdhets skull, men det war ett lagbud, att i sådant fall ett skiljebref skulle gifwas, se Matt. 19: 8.

6 Men från skapelsens början har Gud gjort dem man och qwinna. 1 Mos. 1: 27. 5: 2.

7 ”Fördenskull skall en man öfwergifwa sin fader och moder och hålla sig till sin hustru, 1 Mos. 2: 24.

8 och de tu skola warda ett kött”. Så äro de icke mer tu, utan ett kött.

9 Hwad således Gud har sammanfogat må menniskan icke åtskilja.

Se Matt. 19: 3–8.

10 Och i huset frågade hans lärjungar honom åter om detsamma.

11 Och han sade till dem: Hwilken som skiljer sin hustru från sig och gifter sig med en annan, han gör hor mot henne; Luk. 16: 18. 2 Kor. 7: 10 f.

Se Matt. 19: 9. 5: 32.

12 och om en qwinna skiljer sin man från sig och gifter sig med en annan, gör han hor.

Så hade Herodias öfwergifwit sin man, kap. 6: 18.

13 Och de buro fram barn till honom, att han skulle taga på dem, men lärjungarne näpste dem som framburo dem. Matt. 19: 13 f. Luk. 18: 15 f.

14 Och när Jesus såg det, wardt han misslynt och sade till dem: Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke; ty sådana hörer Guds rike till. Matt. 18: 3. 2 Kor. 14: 20.

15 Sannerligen säger jag eder: Hwilken som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig der in.

16 Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och wälsignade dem. Mark. 9: 36.

Härmed har wår frälsare wisat, att det är hans heliga wilja, att man skall bära de små barnen till honom i det heliga dopet, att man skall bära dem till honom i daglig bön och förbön, och föra deras hjertan till honom genom tidig, ren, enkel och barnslig underwisning i evangelium. Han emottager dem, han wälsignar dem, och i denna wälsignelse ligga himmelska krafter och Andens gåfwor.

17 Och då han kom ut på wägen, lopp en fram och föll på knä för honom och frågade honom: Gode Mästare, hwad skall jag göra, att jag må ärfwa ewigt lif? Matt. 19: 16 f. Luk. 18: 18 f.

18 Och Jesus sade till honom: Hwarföre kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena.

Se Matt. 19: 16, 17.

19 ”Budorden wet du: Du skall icke göra hor, du skall icke dräpa, du skall icke stjäla, du skall icke bära falskt wittnesbörd, du skall icke afhända någon sitt; hedra din fader och din moder”. 2 Mos. 20: 12 f. 5 Mos. 5: 16 f.

20 Då swarade han och sade till honom: Mästare, allt detta har jag hållit från min ungdom.

21 Och Jesus såg på honom och fattade kärlek till honom och sade till honom: Ett fattas dig. Gå bort och sälj allt det du har och gif åt de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen, och kom och tag korset på dig och följ mig. Matt. 6: 19. Luk. 12: 33.

Jesus såg på honom med kärlek, och med sådan kärlek ser han på alla, som fråga efter wägen till Guds rike. Med denna kärlek wille han ersätta honom för det, han af honom fordrade. Det ena stora hufwudsakliga fattades honom, nemligen kärlek till Gud och upprigtig wilja att försaka werlden och Mamon.

22 Men han blef dyster wid det talet och gick bedröfwad bort, ty han hade många egodelar.

23 Och Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: Huru swårt är det icke för dem som hafwa egodelar att komma in i Guds rike!

24 Men lärjungarne förwånades öfwer hans ord. Då swarade åter Jesus och sade till dem: Barn, huru swårt är det icke för dem som förtrösta på egodelar att komma in i Guds rike! Ps. 62: 11. Ords. 11: 28. 1 Tim. 6: 17.

Här förklarar wår frälsare utförligt orsaken, hwarföre det är swårt för de rika att ingå i Guds rike. De sätta sin tröst på sina rikedomar, de betungas deraf och dragas till det jordiska. Men stor fattigdom kan så nedtrycka sinnet och så förslappa menniskan, att fattigdomen också blifwer ett stort hinder för en sann omwändelse.

25 Det är lättare, att en kamel går genom ett nålsöga, än att en rik kommer in i Guds rike.

26 Och de häpnade öfwermåttan och sade till hwarandra: Hwem kan då warda frälst?

27 Jesus såg på dem och sade: För menniskor är det omöjligt, men icke för Gud, ty för Gud är allt möjligt. Jer. 32: 17. Sak. 8: 6. Luk. 1: 37.

28 Då började Petrus säga till honom: Se, wi hafwa öfwergifwit allt och följt dig. Matt. 19: 27 f. Luk. 18: 28 f.

29 Jesus swarade och sade: Sannerligen säger jag eder: Ingen är, som har öfwergifwit hus eller bröder eller systrar eller fader eller moder eller hustru eller barn eller åkrar för min och evangelii skull,

30 som icke skall få hundrafaldt igen nu i denna tiden, hus och bröder och systrar och moder och barn och åkrar, under förföljelser, och i den tillkommande werlden ewigt lif.

Jesus lofwar äfwen timlig wälsignelse åt dem, som för hans skull försaka timliga ting, men han tillägger det wigtiga ordet: under förföljelser, på det de icke må wänta någon ostörd sällhet i detta lifwet.

31 Men många de första skola blifwa de sista, och de sista de första.

32 Och de woro på wägen, gående upp till Jerusalem; och Jesus gick före dem, och de förwånades och följde efter bäfwande. Och han tog åter till sig de tolf och begynte säga dem, hwad som skulle öfwergå honom: Matt. 20: 17 f. Mark. 8: 31. Luk. 18: 31 f. Joh. 18: 28.

En förskräckelse öfwerföll lärjungarne nu, emedan de kommo ihåg, hwad Jesus hade sagt dem om sin förestående död i Jerusalem, se kap. 9: 31.

33 Se, wi gå upp till Jerusalem, och Menniskosonen skall antwardas åt öfwerstepresterna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden och antwarda honom åt hedningarne,

34 och de skola begabba honom och gissla honom och bespotta honom och döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå igen.

35 Då gingo Jakob och Johannes, Sebedei söner, fram till honom och sade: Mästare, wi wilja, att du gör oss hwad helst wi begära af dig. Matt. 20: 20 f.

De framstälde denna bön genom sin moder Salome, och instämde deruti.

36 Och han sade till dem: Hwad wiljen I att jag skall göra eder?

37 Och de sade till honom: Gif oss att sitta, den ene på din högra sida och den andre på din wenstra i din härlighet.

I din härlighet, d. ä. i ditt härliga rike, som de nu trodde wara nära. Dessa twå lärjungar delade wäl icke de andras förskräckelse, v. 32.

38 Men Jesus sade till dem: I weten icke hwad I begären. Kunnen I dricka den kalk, som jag dricker, och döpas med det dop, hwarmed jag döpes? Matt. 26: 39, 42. Joh. 18: 11. Luk. 12: 50.

39 Och de sade till honom: Det kunna wi. Men Jesus sade till dem: Den kalk, som jag dricker, skolen I dricka, och med det dop, hwarmed jag döpes, skolen I döpas,

40 men att sitta på min högra sida och på min wenstra, det tillkommer icke mig att gifwa, utan det skall gifwas dem, åt hwilka det är beredt.

Se Matt. 20: 22, 23.

41 Och när de tio hörde detta, begynte de blifwa misslynte på Jakob och Johannes.

42 Och Jesus kallade dem till sig och sade till dem: I weten, att de som anses wara folkens furstar herska öfwer dem, och deras store hafwa magt öfwer dem. Luk. 22: 25 f.

De glömma ofta, att Gud allena är den rätte Konungen; men I skolen icke hafwa ett sådant sinne.

43 Men så skall det icke wara bland eder, utan hwilken som will blifwa stor bland eder, han skall wara eder tjenare, Mark. 9: 35.

44 och hwilken som will blifwa främst ibland eder, han skall wara allas dräng.

I ödmjukhet akte den ene den andre högre än sig sjelf! En hwar förekomme den andre med hedersbewisning. Icke på samma sätt skola de älska och ära dem, som hata sanningen, men älska alla så, att de innesluta dem i förbön och söka, så widt som möjligt, åstadkomma deras timliga och ewiga wälfärd, gifwa heder åt den, som heder tillhörer, och ära alla såsom medmenniskor.

45 Ty äfwen Menniskosonen har icke kommit för att låta tjena sig, utan för att tjena och gifwa sitt lif till lösen för många. Joh. 13: 14. Fil. 2: 7. Ef. 1: 7. Kol. 1: 14. 1 Tim. 2: 6. Tit. 2: 14. 1 Petr. 1: 18 f.

46 Och de kommo till Jeriko; och när han gick ut från Jeriko med sina lärjungar och en stor hop folk, satt Timei son, den blinde Bartimeus, wid wägen och tiggde. Matt. 20: 29 f. Luk. 18: 35 f.

Se Matt. 20: 29. Timei son är förklaring af namnet Bartimeus, ty ordet Bar betyder son.

47 Och när han hörde, att det war Jesus från Nasaret, begynte han ropa och säga: Jesus, Davids son, förbarma dig öfwer mig!

48 Och många näpste honom, att han skulle tiga, men han ropade mycket mer: Davids son, förbarma dig öfwer mig!

49 Då stannade Jesus och lät tillkalla honom. Och de tillkallade den blinde och sade till honom: War wid godt mod, stå upp; han kallar dig till sig.

50 Och han kastade af sig sin mantel, stod upp och kom till Jesus.

Att den blinde kallar Jesus Davids son wisar, att han höll honom för Kristus. Af glädje skyndade han så, att han kastade ifrån sig sin öfwerklädnad.

51 Då swarade Jesus och sade till honom: Hwad will du att jag skall göra dig? Och den blinde sade till honom: Rabbuni, att jag må få min syn.

Rabbuni betyder min Herre eller mästare, ett ärofullare uttryck än Rabbi, se Matt. 20: 30–34.

52 Och Jesus sade till honom: Gå; din tro har hulpit dig. Och strax fick han sin syn och följde honom på wägen. Mark. 5: 34.

Markus tillägger här, att det war tron, som gjorde den blinde seende; med tron ropade han och åkallade hjelparen, Jesus Davids son, med tron skyndade han till honom, med förtröstande tro tog han emot hjelpen, och med en tro, full af fröjd, följde han honom och kunde se honom, på hwilken han förut trodde, utan att se. Saliga äro de, som icke se och dock tro! och saliga äro de, som i trons wisshet stundom få andeligen se sin frälsare!

11 Kapitlet.

Jesus inrider i Jerusalem, förbannar fikonträdet, renar templet, tillfrågas om sin rättighet att lära folket.

Och när de nalkades Jerusalem, Betfage och Betania wid oljeberget, sände han twå af sina lärjungar Matt. 21: 1 f. Luk. 19: 29 f. Joh. 12: 12 f.

2 och sade till dem: Gån in i byn, som ligger midt framför eder; och strax då I kommen derin, skolen I finna en fåle bunden, på hwilken ännu ingen menniska har suttit. Lösen honom och fören honom hit.

Om fålen, se Matt. 21: 5.

3 Och om någon säger till eder: hwarföre gören I detta? så sägen: Herren behöfwer honom; och strax sänder han honom hit.

4 Och de gingo åstad och funno fålen, bunden wid porten ute på gatan, och de löste honom.

5 Och några bland dem som stodo der sade till dem: Hwad gören I, som lösen fålen?

6 Och de sade till dem såsom Jesus hade bjudit, och de läto dem wara.

7 Och de förde fålen till Jesus och lade sina kläder på honom, och han satte sig på honom.

8 Och många bredde sina kläder på wägen, och andra skuro qwistar af träden och strödde på wägen.

9 Och de som gingo före och de som följde efter ropade och sade: Hosianna! Wälsignad ware han, som kommer i Herrens namn! Ps. 118: 25 f.

10 Wälsignadt ware wår fader Davids rike, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!

Då de bekände Jesus för Messias, så wisste de också, att han skulle upprätta det rike, som åt David war utlofwadt, ehuru de icke förestälde sig detta som ett andeligt, utan såsom ett jordiskt rike, se 2 Sam. 7: 12. Ps. 84: 10. Ps. 132: 11–17. De wisste, att detta rike med Messias skulle taga sin början. Luk. 1: 68–75.

11 Och Jesus gick in i Jerusalem och i templet; och när han hade besett allt och det redan war sent, gick han ut till Betania med de tolf.

12 Och dagen derefter, då de gingo ut från Betania, blef han hungrig. Matt. 21: 18 f.

13 Och då han långt ifrån fick se ett fikonträd, som hade löf, gick han dit, om han tilläfwentyrs skulle finna något derpå, och när han kom fram till det, fann han intet annat än löf, ty det war icke fikonens tid.

14 Och han swarade och sade till det: Aldrig mer äte någon frukt af dig. Och hans lärjungar hörde det.

Det war ännu icke tid för wanliga fikon; men emedan detta fikonträd redan war fullt med löf, som på fikonträdet wanligtwis icke finnes, utan tillika med frukten, så war just löfwet en anledning, att på detta träd wänta frukt. Då frukt icke fans, så blef just derigenom detta träd en träffande bild af det judiska folket, som till det yttre skenet war ett Guds folk, men utan Andens frukter; det hade löf, men icke fikon, det hade Guds uppenbarade lära och en yttre gudstjenst, men hjertat war förtorkadt. Derföre skulle detta folk nu äfwen i yttre måtto förtorkas, se Matt. 21: 19, 20. Så är också detta fikonträd en träffande bild af hwarje namnkristen, som till skenet är from, men är utan sann tro och utan trons frukter. Märk äfwen: löfwen på fikonträden äro mycket stora och i ögonen fallande, men frukten är af ett ringa utseende, och merendels undangömd ibland löfwen.

15 Och de kommo till Jerusalem. Och Jesus gick in i templet och begynte utdrifwa dem som sålde och köpte i templet och stötte omkull wexlarenas bord och dufwomånglarnes säten Matt. 21: 12 f. Luk. 19: 45 f. Joh. 2: 14 f.

16 och tillstadde icke, att någon bar något käril genom templet.

17 Och han lärde och sade till dem: Är det icke skrifwet: ”Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk”? Men I hafwen gjort det till en röfwarekula. Es. 56: 7. Jer. 7: 11.

Se Matt. 21: 12, 13.

18 Och öfwerstepresterna och de skriftlärde fingo höra detta och sökte, huru de skulle kunna förgöra honom, ty de fruktade honom, emedan allt folket häpnade öfwer hans lära. Luk. 19: 47 f.

Öfwerstepresterna och de skriftlärde försökte att genom listiga frågor utlocka af honom sådana swar, att de måtte kunna anklaga honom.

19 Och då aftonen kom, gick han ut ur staden.

20 Och när de om morgonen gingo förbi fikonträdet, sågo de det förtorkadt ifrån rötterna.

21 Då kom Petrus ihåg det och sade till honom: Mästare, se, det fikonträd, som du förbannade, är förtorkadt. Matt. 21: 20 f.

22 Och Jesus swarade och sade till dem: Hafwen tro på Gud.

23 Ty sannerligen säger jag eder: Hwilken som säger till detta berg: häf dig upp och kasta dig i hafwet, och som icke twiflar i sitt hjerta, utan tror, att det han säger skall ske, honom skall ske allt det han säger. Luk. 17: 6.

24 Fördenskull säger jag eder: Allt det I bedjen i edra böner, tron, att I fån det, så skall det ske eder. Matt. 21: 22. Luk. 11: 9. Joh. 15: 7. 1 Joh. 3: 22. Jak. 1: 5 f.

Se Matt. 21: 18–22.

25 Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I hafwen något emot någon, på det att ock eder Fader, som är i himmelen, må förlåta eder edra öfwerträdelser. Matt. 6: 14. Es. 4: 32. Kol. 3: 13.

26 Men om I icke förlåten, så skall icke heller eder Fader, som är i himmelen, förlåta edra öfwerträdelser.

Dessa ord, som hafwa likhet med Jesu ord wid ett annat tillfälle (se Matt. 6: 14, 15), tillägger Jesus här såsom en warning, att aldrig begagna hans förbannelse öfwer fikonträdet såsom ett exempel, som kunde gifwa dem rättighet att banna sina medmenniskor, och denna warning gäller i alla tider för alla, som wilja bedja i Jesu namn. Se ock 1 Tim. 2: 8.

27 Och de kommo åter till Jerusalem. Och medan han gick omkring i templet, kommo öfwerstepresterna och de skriftlärde och de äldste till honom

Matt. 21: 23 f. Luk. 20: 1 f.

28 och sade till honom: Af hwilken magt gör du detta, och hwem har gifwit dig denna magt, att du kan göra detta? Ap. G. 4: 7. 7: 27.

29 Men Jesus swarade och sade till dem: Äfwen jag skall spörja eder ett ord; swaren mig, så skall ock jag säga eder, af hwilken magt jag gör detta.

30 War Johannes’ döpelse från himmelen eller från menniskor? Swaren mig.

31 Och de öfwerlade för sig sjelfwa och sade: Om wi säga: från himmelen, så skall han säga: Hwarföre trodden I honom då icke? Luk. 7: 30.

32 Men skola wi säga: från menniskor? De fruktade för folket, ty alla höllo Johannes för att werkligen wara en profet. Mark. 6: 20.

33 Och de swarade och sade till Jesus: Wi weta det icke. Och Jesus swarade och sade till dem: Icke heller säger jag eder, af hwilken magt jag gör detta.

Se Matt. 21: 23–27.

12 Kapitlet.

Jesus framställer liknelsen om wingårdsmannen, lärer om skattepenningen, uppståndelsen, det förnämsta budet i lagen samt om sin härkomst såsom den utlofwade Messias. Enkans skärf.

Och han begynte tala till dem i liknelser: En man planterade en wingård och satte stängsel omkring honom och gräfda en press och byggde ett torn och öfwerlemnade honom åt wingårdsmän och for utrikes. Matt. 21: 33 f. Luk. 20: 9 f. Ps. 80: 9. H. W. 8: 11. Es. 5: 1. Jer. 2: 21.

2 Och när tiden war inne, sände han en tjenare till wingårdsmännen, att han skulle af wingårdsmännen uppbära af wingårdens frukt.

3 Men de grepo och hubflängde honom och skickade honom tomhänd bort.

4 Och åter sände han till dem en annan tjenare. Och honom slogo de med stenar i hufwudet och bortskickade honom skymfad.

5 Och åter sände han en annan, och honom dräpte de; och många andra, somliga hudflängde de och somliga dräpte de.

6 Ännu hade han en enda son, som war honom kär. Äfwen honom sände han sist till dem, sägande: De skola hafwa försyn för min son.

7 Men dessa wingårdsmän sade sins emellan: Denne är arfwingen; kommen, låtom oss dräpa honom, så wardet arfwet wårt.

8 Och de togo honom och dräpte honom och kastade honom ut ur wingården.

9 Hwad skall nu wingårdens herre göra? Han skall komma och förgöra wingårdsmännen och lemna wingården åt andra.

10 Hafwen I icke heller läst denna skrift: ”Den sten, som byggningsmännen förkastade, han har blifwit en hörnsten. Ps. 118: 22 f. Es. 8: 14. 28: 16. Ap. G. 4: 11. Rom. 9: 33. 1 Petr. 2: 7.

11 Af Herren har han blifwit detta, och är underbar i wåra ögon”?

Se Matt. 21: 33–44.

12 Och de sökte att gripa honom, men de räddes för folket, ty de förstodo, att han sade liknelsen om dem; och de öfwergåfwo honom och gingo sin wäg.

13 Och de sände till honom några af fariseerna och Herodianerna, att de skulle fånga honom med ord. Matt. 22: 15 f. Luk. 20: 20 f.

14 Och då de kommo, sade de till honom: Mästare, wi weta, att du är sannfärdig och sköter om ingen, ty du ser icke till menniskors person, utan lärer Guds wäg rätt. Är det lofligt att gifwa kejsaren skatt eller icke? Skola wi gifwa eller icke gifwa?

15 Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: Hwarföre fresten I mig? Tagen hit en penning, att jag må se honom.

16 Och de togo fram en sådan, och han sade till dem: Hwilkens bild och öfwerskrift är detta? Och de sade till honom: Kejsarens.

17 Då swarade Jesus och sade till dem: Gifwen kejsaren det kejsaren tillhörer och Gud det Gud tillhörer. Och de förundrade sig öfwer honom. Rom. 13: 7.

Se Matt. 22: 15–22.

18 Och till honom kommo sadduceer, de som säga, att det icke gifwes någon uppståndelse, och frågade honom, sägande: Matt. 22: 23 f. Luk. 20: 27 f.

19 Mästare! Moses har skrifwit åt oss: ”Om någons broder dör och efterlemnar hustru, men icke lemnar barn efter sig, då skall hans broder taga hans hustru och uppwäcke säd åt sin broder”. 5 Mos. 25: 5.

20 Det war sju bröder; och den förste tog sig hustru och lemnade wid sin död ingen säd efter sig.

21 Och den andre tog henne och dog, och icke heller han lemnade säd efter sig, och den tredje sammaledes.

22 Och de sju togo henne och lemnade ingen säd efter sig. Sist af alla dog ock qwinnan.

23 När de nu i uppståndelsen hafwa uppstått, hwilken af dem skall få henne till hustru, ty alla sju hafwa haft henne till hustru?

24 Och Jesus swarade och sade till dem: Faren I icke derföre wilse, att I icke förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?

25 Ty när de hafwa uppstått från de döda, hwarken gifta de sig eller bortgiftas, utan de äro såsom änglarne i himmelen.

26 Men om de döda, att de uppstå, hafwen I icke läst i Moses’ bok, på stället om törnbusken, huru Gud talade till honom och sade: ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”? 2 Mos. 3: 6, 16. Ap. G. 7: 30 f. Ebr. 11: 16.

27 Gud är icke dödas, utan lefwandes Gud. I faren alltså mycket wilse.

Se Matt. 22: 23–33.

28 Då gick en af de skriftlärde, som hade hört dem twista och som hade insett, att han hade swarat dem wäl, fram och sporde honom: Hwilket är det främsta af alla buden? Matt. 22: 34 f.

29 Jesus swarade: Det främsta af alla buden är detta: ”Hör, Israel! Herren wår Gud är allena Herre. 5 Mos. 6: 4 f.

30 Och du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjerta och af all din själ och af allt ditt förstånd och af all din kraft”. Detta är det främsta budet.

31 Och det andra är detta likt: ”Du skall älska din nästa såsom dig sjelf”. Intet annat bud är större än dessa. 3 Mos. 19: 18. Rom. 13: 9. Gal. 5: 14. 1 Tim. 1: 5. Jak. 2: 8.

32 Och den skriftlärde sade till honom: Mästare, du sade i sanning rätt, att han är en och att ingen annan är utom honom,

33 och att älska honom af allt sitt hjerta och af allt sitt förstånd och af all sin själ och af all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig sjelf, det är mer än alla brännoffren och de andra offren. 1 Sam. 15: 22. Hos. 6: 6.

34 Och Jesus, som såg, att han hade swarat förståndigt, sade till honom: Du är icke långt ifrån Guds rike. Och ingen dristade fråga honom något mer.

Du är icke långt ifrån Guds rike, du har kunskap och insigt, Rom. 2: 18, men det är icke nog med detta, utan hufwudsaken är, att du inträder i Guds rike, ty att wara Guds rike nära är ingalunda detsamma, som att wara deruti. En wigtig warning för många, se Matt. 22: 36–40.

35 Och Jesus swarade och sade, lärande i templet: Huru kunna de skriftlärde säga, att Kristus är Davida son? Matt. 22: 41 f. Luk. 20: 41 f.

36 Ty David sjelf har sagt i den Helige Ande: ”Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”. Ps. 110: 1. Ap. G. 2: 34. 2 Kor. 15: 25. Ebr. 1: 13. 10: 12 f.

37 Så kallar nu David sjelf honom herre; huru kan han då wara hans son? Och det myckna folket hörde honom gerna.

Se Matt. 22: 42–46.

38 Och han lärde dem och sade till dem: Tagen eder till wara för de skriftlärde, som wilja gå omkring i fotsida kläder och blifwa helsade på torgen Matt. 23: 6 f. Luk. 20: 46.

39 och sitta främst i synagogorna och hafwa högsätena wid gästabuden.

40 och som uppäta enkornas hus och såsom en förewändning hålla långa böner. Dessa skola få hårdare dom.

Skenhelighet, högmod och obarmhertighet woro förenade synder hos de skriftlärde och fariseerna, se Matt. 23: 1–33.

41 Och Jesus satte sig midt emot offerkistan och såg på, huru folket lade penningar i offerkistan. Och många rika lade mycket in. Luk. 21: 1 f.

42 Och en fattig enka kom och lade in twå skärfwar, eller ett öre.

43 Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga enka lade in mer än alla de andra, som lade in i offerkistan. 2 Kor. 8: 12.

44 Ty de inlade alla af sitt öfwerflöd, men denna inlade af sin fattigdom allt hwad hon egde, hela sitt lifsuppehälle.

Herren ser till gifwarens hjerta och sinnelag. Hos denna qwinna war tro och kärlek, derföre gaf hon icke blott alla sina penningar, som för henne war mycket, ty det war hennes allt, utan hon wille gifwa sig sjelf, sitt hjerta åt Herren.

13 Kapitlet.

Om Jerusalems förstöring och Jesu tillkommelse.

Och då han gick ut från templet, sade en af hans lärjungar till honom: Mästare, se, hurudana stenar och hurudana byggnader! Matt. 24: 1 f. Luk. 21: 5 f.

2 Och Jesus swarade och sade till honom: Ser du dessa stora byggnader? Sten skall icke lemnas på sten, som icke warder nedbruten. 1 Kon. 9: 7 f. Mik. 3: 12.

3 Och när han satt på oljeberget, midt emot templet, frågade Petrus och Jakob och Johannes och Andreas honom afsides:

4 Säg oss, när skall detta ske, och hwad skall wara tecknet, när allt detta skall fullbordas?

5 Och Jesus swarade dem och begynte säga: Sen till, att ingen wilseleder eder. Ef. 5: 6. Kol. 2: 8. 2 Tess. 2: 3.

6 Ty många skola komma i mitt namn och säga: jag är det, och de skola wilseleda många.

7 Men när I fån höra krig och rykten om krig, blifwen icke förfärade. Ty så måste ske, men ännu är icke änden.

8 Ty folk skall resa sig mot folk och rike mot rike; och det skall wara jordbäfningar på den ena orten efter den andra, och det skall wara hungersnöd och oroligheter. Detta är begynnelsen till födslosmärtor.

9 Men tagen I eder till wara. Ty de skola antwarda eder till domstolar, och I skolen hudflängas i synagogor och warda framdragne inför furstar och konungar för min skull, till ett wittnesbörd för dem. Matt. 10: 17 f. Joh. 15: 19 f. 16: 2 f. Upp. 2: 10.

Alla dessa warningar gälde för de lärjungar, som då lefde, så widt som dessa profetior i deras tid blefwo uppfylda, och de gälla för sanna trogna i alla tider, under det Kristi kyrka wäntar på sin Herres tillkommelse, men i synnerhet är denna profetiska lärdom ämnad att tjena till warning, ljus och tröst för Herrens trogna i den ytterste tidens stora bedröfwelser.

10 Och evangelium måste först warda predikadt ibland alla folk.

11 Men när de bortföra och antwarda eder, så waren icke förut bekymrade för hwad I skolen tala, ej heller öfwertänken det, utan hwad helst som blifwer eder gifwet i den stunden, talen det; ty det är icke I, som talen, utan den Helige Ande. Matt. 10: 19 f. Luk. 12: 11 f.

12 Och den ene brodern skall antwarda den andre till döden och fadern sitt barn, och barn skola sätta sig upp mot föräldrar och tillskynda dem döden.

13 Och I skolen wara hatade af alla för mitt namns skull; men den som håller ut intill änden, han skall warda frälst. Upp. 2: 7.

14 Men när I fån se förödelsens styggelse, om hwilken är taladt af profeten Daniel, stå der hon icke bör — den som läser det, han gifwe akt derpå — då flykte de som äro i Judeen till bergen, Dan. 9: 27. 12: 11.

15 och den som är på taket stige icke ned i huset och gånge icke in för att hemta något ur sitt hus, Luk. 17: 31.

16 och den som är ute på marken wände icke tillbaka för att hemta sin mantel.

17 Men we dem som äro hafwande och dem som gifwa di i de dagarna!

18 Men bedjen, att eder flykt icke sker om wintern;

19 ty dessa dagar skola blifwa dagar af wedermöda, sådan som icke har warit från början af den skapelse Gud har skapat intill nu, och icke någonsin skall warda.

20 Och om Herren icke hade förkortat de dagarna, så skulle intet kött hafwa blifwit frälst, men för de utwaldas skull, hwilka han har utwalt, har han förkortat de dagarna.

21 Och om någon då säger till eder: se, här är Kristus, eller se der, så tron det icke. Luk. 17: 23. 21: 8. 2 Tess. 2: 11.

22 Ty falske Krister och falske profeter skola uppstå och göra tecken och under för att, om möjligt, wilseleda äfwen de utwalda.

Om dessa falska tecken och under, se 5 Mos. 13: 1–3. 2 Tess. 2: 9, 11. Upp. 13: 12, 14.

23 Men tagen I eder till wara. Se, jag har förutsagt eder allt.

24 Men i de bagarna, efter den wedermödan, skall solen förmörkas och månen icke gifwa sitt sken, Es. 13: 10. Hes. 32: 7. Joel 2: 10, 31. 3: 15 f. Matt. 24: 29 f. Luk. 21: 25 f. Upp. 6: 12. Ap. G. 2: 20.

25 och stjernorna skola falla ifrån himmelen, och himlarnas krafter skola bäfwa.

26 Och då skola de se Menniskosonen komma i skyar med stor magt och härlighet. Dan. 7: 10, 13. Mark. 14: 62. Ap. G. 1: 11. 1 Tess. 4: 16. Upp. 1: 7.

27 Och då skall han utsända sina änglar och församla sina utwalda från de fyra wäderstrecken, från jordens ände till himmelens ände.

D. ä. från himlens och jordens yttersta gränser.

28 Men af fikonträdet lären en liknelse. När dess qwist redan har blifwit mjuk och löfwen hafwa spruckit ut, då weten I, att sommaren är nära. Matt. 24: 32 f. Luk. 21: 29 f.

29 Likaså äfwen I, när I sen detta ske, så weten, att det är nära för dörren.

30 Sannerligen säger jag eder: Detta slägte skall icke förgås, förr än allt detta har skett.

31 Himmelen och jorden skola förgås, men mina ord skola icke förgås. Ps. 102: 27. Es. 40: 8. Ebr. 1: 11.

32 Men om den dagen och den stunden wet ingen, icke ens änglarne i himmelen, ej heller Sonen, utan Fadren allena. Ap. G. 1: 7.

Jesus war i sitt förnedringstillstånd icke allwetande, i anseende till den menskliga naturen, utan blott i anseende till den gudomliga; han förnedrade sig sjelf, Fil. 2, han åsidosatte bruket af sina gudomliga egenskaper, och hans menskliga natur blef icke fulländad och helt och hållet intagen i den gudomliga naturen, förr än genom hans död, uppståndelse och himmelsfärd. Denna wår frälsares sjelfförnedring och sjelfförsakelse under hela hans jordiska lif utgör också en del af hans dyra förtjenst och tillfyllestgörelse.

33 Sen till, waken och bedjen; ty I weten icke, när tiden är. Matt. 24: 42 f. Luk. 12: 40. 21: 36. 1 Tess. 5: 6.

Allt detta jemför med Matt. 24.

34 Likasom en man, som farit utrikes, då han lemnade sitt hus och gaf sina tjenare magten och åt hwar och en hans syssla, äfwen bjöd portwaktaren att waka.

Här äro orden så stälda, att hwar och en, som läser detta, skall tänka efter, och på sig sjelf göra tillämpningen; hwar och en skall besinna, att han är kallad att wara en Herrens tjenare, att beständigt wara redo och wänta hans tillkommelse.

35 Waken fördenskull; ty I weten icke, när husets herre kommer, antingen på aftonen eller wid midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen:

36 att, då han kommer plötsligen, han icke må finna eder sofwande.

37 Men hwad jag säger till eder, det säger jag till alla: waken!

Med detta warningsordet waken, som beständigt bör genljuda i wårt hjertas innersta, har Herren tillika wisat, att han will gifwa nåd att waka och bedja. Att åter insomna, sedan man blifwit wäckt ur syndasömnen, är således alltid en uppsåtlig synd.

14 Kapitlet.

Jesus begjutes med smörjelse, förrådes, håller påsk, instiftar nattwarden, ängslas, beder, gripes, förhöres inför rådet, förnekas af Petrus.

Och twå dagar derefter war påsk och sötebrödshögtiden, och öfwerstepresterna och de skriftlärde sökte, huru de skulle kunna gripa honom med list och döda honom. 2 Mos. 12: 15. Matt. 26: 1 f. Luk. 22: 1 f.

Se 2 Mos. 23: 15, 36. Matt. 26: 1, 2. Det, som här berättas, skedde således på tisdagen i lidandesweckan.

2 Men de sade: Icke under högtiden, att icke tilläfwentyrs ett upplopp warder bland folket.

3 Och då han war i Betania, i Simon den spetelskes hus, och satt till bords, kom en qwinna, som hade en alabasterflaska med kostbar smörjelse af oförfalskad nardus, och hon bröt sönder alabasterflaskan och utgöt den på hans hufwud. Matt. 26: 6 f. Joh. 12: 3 f.

Se Matt. 26: 6, 7. Nardusoljan war mycket dyrbar; den omtalas på flera ställen i Högaw., der den tillika är en bild af själens brudkärlek till Kristus, se Högaw. 1: 12. 4: 14.

4 Men några knotade sins emellan och sade: Hwarföre skedde denna förspillning af smörjelsen?

5 Ty denna smörjelse hade kunnat säljas för mer än tre hundra penningar^[3] och gifwas åt de fattiga. Och de gjorde henne förebråelser.

Tre hundra denarer woro omkr. 200 kronor.

6 Men Jesus sade: Låten henne wara. Hwarföre göten I henne bekymmer? En god gerning har hon gjort mot mig.

7 Ty de fattiga hafwen I alltid bland eder, och I kunnen, när I wiljen, göra dem godt, men mig hafwen I icke alltid.

8 Hwad hon kunde, det gjorde hon; hon har i förwäg smort min kropp till begrafningen.

9 Sannerligen säger jag eder: Hwar helst detta evangelium warder predikadt i hela werlden, skall ock hwad hon har gjort warda sagdt henne till åminnelse.

Se Matt. 26: 8–13.

10 Och Judas Iskariot, en af de tolf, gick bort till öfwerstepresterna för att förråda honom åt dem. Matt. 26: 14 f. Luk. 22: 3 f.

11 Och när de hörde det, blefwo de glade och lofwade att gifwa honom penningar. Och han sökte, huru han lägligast kunde förråda honom.

Se Matt. 26: 15. Han fick de 30 silfwerpenningarna genast, på förhand, och derigenom blef han så mycket mera bunden.

12 Och på första sötebrödsdagen, när de slagtade påskalammet, hade hans lärjungar till honom: Hwart will du att wi skola gå och reda till, att du må äta påskalammet? 2 Mos. 12: 17. Matt. 26: 17 f. Luk. 22: 7 f.

13 Och han sände twå af sina lärjungar och sade till dem: Gån in i staden, och der skall en man möta eder. som bär en kruka watten; följen honom.

14Och der han går in, sägen till husbonden: Mästaren säger dig: Hwar är herberget, der jag kan äta påskalammet med mina lärjungar?

15 Och han skall wisa eder en stor sal i öfra wåningen, stäld i ordning och tillredd; reden till der för oss.

Se Ap. G. 1: 13. Sannolikt war detta den sal, der lärjungarne på pingstdagen woro församlade, då de undfingo den Helige Ande.

16 Och hans lärjungar gingo ut och kommo in i staden och funno såsom han hade sagt dem och tillredde påskalammet.

17 Och när det hade blifwit afton, kom han med de tolf. Matt. 26: 20 f. Luk. 22: 14, 21 f.

18 Och under det de sutto till bords och åto, sade Jesus: Sannerligen säger jag eder: En af eder, den som äter med mig, skall förråda mig. Joh. 13: 21. Ps. 41: 10.

19 Och de begynte bedröfwas och säga till honom, den ene efter den andre: Icke är det wäl jag? Och en annan: Icke är det wäl jag?

20 Men han swarade och sade till dem: En af de tolf, den som doppar med mig i fatet. Luk. 22: 21.

21 Menniskosonen går bort, såsom det är skrifwet om honom; men we den menniskan, genom hwilken Menniskosonen warder förrådd! Det wore godt för den menniskan, att hon icke wore född.

Se Matt. 26: 17–24.

22 Och medan de åto, tog Jesus ett bröd, wälsignade och bröt det och gaf dem och sade: Tagen; detta ät min lekamen. Matt. 26: 26 f. Luk. 22: 19 f. 2 Kor. 11: 23 f.

23 Och han tog kalken, tackade och gaf dem, och de drucko deraf alla.

24 Och han sade till dem: Detta är mitt blod, det nya förbundets, hwilket warder utgjutet för många.

Se Matt. 26: 26–28.

25 Sannerligen säger jag eder: Jag skall icke mer dricka af winträdets frukt intill den dagen, då jag dricker det nytt i Guds rike.

Se Matt. 26: 29.

26 Och när de hade sjungit lofsången, gingo de ut till oljeberget. Matt. 26: 30 f.

27 Och Jesus sade till dem: I denna natt skolen I alla taga anstöt af mig, ty det är skrifwet: ”Jag skall slå herden, och fåren skola warda förskingrade”. Sak. 13: 7. Joh. 16: 32.

28 Men sedan jag har uppstått, skall jag gå före eder till Galileen. Mark. 16: 7.

Se Matt. 26: 30–32.

29 Och Petrus sade till honom: Om än alla taga anstöt, skall jag det icke.

30 Och Jesus sade till honom: Sannerligen säger jag dig: I dag, i denna natt, förr än hanen har twå gånger galit, skall du tre gånger förneka mig. Luk. 22: 34. Joh. 13: 38 f.

Om hanens galande berättar Markus utförligare än de andra evangelisterne. Markus war Petri lärjunge och följeslagare, och för Petrus woro äfwen de minsta omständigheter, som rörde detta fall, ganska wigtiga. Hanens galande twå gånger och en trefaldig förnekelse. Den första förnekelsen skedde således ungefär wid midnattstiden. I österlanden plägar hanen gala första gången omkring en timme efter midnatt, och det ändra galandet sker wanligtwis nära dagningen, och under hela denna tid war wår frälsare utsatt för de ilskefulla presternas och det uppretade folkets råa misshandlingar: de bespottade honom och slogo honom; och de inre och yttre lidanden, som han genomgick under denna förskräckliga natt, kunna wi lika så litet fatta i deras oändliga djup, som wi kunna fatta hans lidande på korset.

31 Då sade han ännu kraftigare: Om jag än måste dö med dig, skall jag dock icke förneka dig. Sammalunda sade de ock alla. Luk. 22: 33.

32 Och de kommo till en landtgård, hwilkens namn är Getsemane, och han sade till sina lärjungar: Sitten här, medan jag beder. Matt. 26: 36 f. Luk. 22: 39 f. Joh. 18: 1.

33 Och han tog Petrus och Jakob och Johannas med sig och begynte förfäras och ängslas.

Så djupt war hans själslidande. Matt. 26: 37.

34 Och han sade till dem: Min själ är djupt bedröfwad intill döden. Blifwen här och waken. Joh. 12: 27.

35 Och han gick litet längre fram, föll ned på jorden och bad, att, om möjligt wore, denna stund måtte gå från honom.

Denna stund, Matt. 26: 39, denna kalk. Det oändliga lidande, som hörde till denna stund, war en bottenlös bedröfwelsekalk.

36 Och han sade: Abba, Fader! Allt är möjligt för dig. Tag denna kalk bort ifrån mig. Dock icke hwad jag will, utan hwad du! Joh. 6: 38. Ebr. 5: 7.

Abba betyder fader. Markus meddelar stundom just de orden, som wår frälsare uttalade på sitt wanliga tungomål, och han bifogar förklaring öfwer sådana ord, se kap. 5: 41 och kap. 7: 34. Häraf kunna wi se, huru wigtiga äfwen de särskilda orden, som wår frälsare talade, woro för hans lärjungar.

37 Och han kom och fann dem sofwande och sade till Petrus: Simon, sofwer du? Förmådde du icke waka en enda timme?

38 Waken och bedjen, att I icke mån komma i frestelse. Anden är willig, men köttet är swagt. 1 Petr. 5: 7 f. Gal. 5: 17.

39 Och han gick åter bort och bad, sägande samma ord.

40 Och då han kom igen, fann han dem åter sofwande, ty deras ögon woro tunga, och de wisste icke, hwad de skulle swara honom.

41 Och han kom tredje gången och sade till dem: Sofwen nu och hwilen eder. Det är nog. Stunden har kommit. Se, Menniskosonen antwardas i syndarnes händer.

Det är nog, d. ä.: nu hafwen I slumrat länge nog. Syndarnes, d. ä. de ogudaktiga hedningarnes händer, se Matt. 20: 19.

42 Stån upp, låtom oss gå; se, den som förråder mig är nära.

43 Och strax, medan han ännu talade, kom Judas, en af de tolf, och med honom en stor folkskara, med swärd och stafwar, från öfwerstepresterna och de skriftlärde och de äldste. Matt. 26: 47 f. Luk. 22: 47 f. Joh. 18: 3 f.

44 Men den som förrådde honom hade gifwit dem ett öfwerenskommet tecken, sägande: Den som jag kysser, han är det; gripen honom och bortfören honom säkert.

Det är sannolikt, att Judas tänkte, det Jesus skulle med sin undergörande magt befria sig ifrån sina fiender, och att hans rikes upprättande skulle genom fiendernas wåldsamma tilltag blifwa påskyndadt. Således hoppades Judas att kunna uträtta något godt med det onda han gjorde, men tillika will han förebygga all förebråelse och allt answar inför öfwerstepresterna, i det han nu gifwer denna warning, att säkert förwara den de wille gripa. Han tänkte nog, att Jesus ändå skulle genom en glänsande seger befria sig ifrån dem. Så kan frestaren kläda frestelsen i hopp och ljus!

45 Och då han kom, gick han strax fram till honom och sade: Rabbi, Rabbi, och kysste honom ifrigt.

Deraf att ordet Rabbi uttalades twå gånger, och af ordet ”kysste”, som på grundspråket uttryckes med ett ord, som betyder ett innerligt kyssande och omfamnande, synes att Judas äfwen försökte bedraga Herren Jesus sjelf med sitt skrymteri, såsom om han icke stode i någon gemenskap med dem, som skulle gripa honom. Så långt kan menniskan komma i förblindelse, att hon söker bedraga både sitt samwete och Herren sjelf.

46 Och de buro händer på honom och grepo honom.

47 Men en af dem som stodo bredwid drog sitt swärd och slog öfwersteprestens tjenare och högg af honom örat.

Se Joh. 18: 10.

48 Och Jesus swarade och sade till dem: Såsom mot en röfware hafwen I gått ut med swärd och stafwar för att fasttaga mig.

49 Hwar dag har jag warit bland eder i templet lärande, och I hafwen icke gripit mig. Men på det att skrifterna skola fullbordas! Es. 53.

Se Matt. 26: 55, 56. Ps. 22: 7. Ps. 69: 10.

50 Och alla öfwergåfwo honom och flydde. Ps. 88: 9.

51 Och med honom följde en ung man, som hade ett linnekläde kastadt öfwer sin nakna kropp, och honom grepo de unge männen.

Denna yngling war måhända Markus sjelf. Han war hemma i Jerusalem, se Ap. G. 12: 12. Han hade på sig en sådan linnerock, som begagnades, då man uppstod om natten. De unge män, som grepo honom, woro sannolikt öfwersteprestens tjenare.

52 Men han lemnade linneklädet qwar och flydde naken från dem.

53 Och de förde Jesus bort till öfwerstepresten, och med honom kommo alla öfwerstepresterna och de äldste och de skriftlärde. Matt. 26: 57 f. Luk. 22: 54 f. Joh. 18: 13, 24.

54 Och Petrus hade följt långt efter honom ända in i öfwersteprestens palats och satt bland tjenarne och värmde sig wid elden.

55 Men öfwerstepresterna och hela rådet sökte wittnesbörd mot Jesus för att låta döda honom, men de funno intet. Matt. 26: 59 f.

56 Ty många wittnade falskt mot honom, men wittnesbörden woro icke samstämmiga.

57 Då stodo några upp och wittnade falskt mot honom och sade:

58 Wi hafwa hört honom säga: Jag skall bryta ned detta tempel, som är gjordt med händer, och på tre dagar bygga upp ett annat, som icke är gjordt med händer. Mark. 15: 29. Joh. 2: 19.

59 Men icke ens så blef deras wittnesbörd samstämmigt.

Wittnesbörden stämde icke öfwerens. Till en dödsdom war det nödwändigt, att åtminstone twå wittnen skulle stämma öfwerens i sitt wittnesmål, och att det brott, hwarom de wittnade, skulle wara döden wärdt.

60 Då stod öfwerstepresten upp ibland dem och frågade Jesus, sägande: Swarar du intet till det som dessa wittna mot dig?

61 Men han teg och swarade intet. Åter frågade öfwerstepresten honom och sade till honom: Är du Kristus, den wälsignades Son?

62Och Jesus sade: Jag är det, och I skolen få se Menniskosonen sitta på kraftens högra sida och komma med himmelens skyar. Ps. 110: 1. Mark. 13: 26. Rom. 14: 10. 1 Tess. 4: 16. Upp. 1: 7.

63 Då ref öfwerstepresten sönder sina kläder och sade: Hwad behöfwa wi mera några wittnen? I hafwen hört hädelsen.

64 Hwad synes eder? Och alla dömde honom skyldig till döden.

Se Matt. 26: 50–66.

65 Och några begynte spotta på honom och öfwertäcka hans ansigte och slå honom med knytnäfwarna och säga till honom: Profetera! Och tjenarne kindpustade honom. Es. 50: 6. Luk. 22: 63 f.

Nu ansågo de dödsdomen wara fäld, och trodde sig derföre hafwa rättighet att misshandla Herren så mycket de wille. Somliga wille, i skenhelig afsigt, ådagalägga sin afsky för den förmenta hädelsen, se Matt. 26: 67.

66 Och då Petrus war nere på gården, kom en af öfwersteprestens tjensteqwinnor. Matt. 26: 58, 69 f. Luk. 22: 55 f. Joh. 18: 17, 25 f.

67 Och då hon fick se Petrus wärma sig, såg hon på honom och sade: Du war ock med Jesus från Nasaret.

68 Men han nekade och sade: Jag wet icke, ej heller förstår jag hwad du säger. Och han gick ut på den yttre gården. Och hanen gol.

Nu gol hanen för första gången, men Petrus aktade icke derpå.

69 Och när tjensteqwinnan fick se honom, begynte hon åter säga till dem som stodo der bredwid: Denne är en af dem.

Af ordalydelsen finner man, att dessa menniskor höllo på att samtala om Jesus och hans lärjungar. Den första tjensteqwinnan, som tilltalade Petrus, war dörrwakterskan. Matt. 26: 69. Joh. 18: 16, 17, och derefter en annan tjensteqwinna, Matt. 26: 71, och derefter flera, Matt. 26: 73, och då den andra tjensteqwinnan talade till de närwarande om honom, instämde äfwen den första, och detta är det, som Markus i denna vers berättar.

70 Då nekade han åter. Och litet derefter sade åter de som der stodo till Petrus: För wisso är du en af dem, ty du är ock en Galileer och ditt uttal ljuder så.

71 Men han begynte förbanna sig och swärja: Jag känner icke denna menniska, om hwilken I talen.

72 Och för andra gången gol hanen. Då kom Petrus ihåg det ord, som Jesus hade sagt till honom: Förr än hanen har twå gånger galit, skall du tre gånger förneka mig. Och han brast ut i gråt.

Och han brast ut i gråt, kan ock betyda: han skyndade ut och grät. Matt. 26: 75.

15 Kapitlet.

Jesus förhöres af Pilatus, dömes, misshandlas, korsfästes, dör och begrafwes.

Och strax på morgonen höllo öfwerstepresterna med de äldste och skriftlärde, hela det stora rådet, en rådplägning; och de bundo Jesus och förde honom bort och antwardade honom åt Pilatus. Matt. 27: 1 f. Luk. 22: 66. 23: 1 f. Joh. 18: 28 f. Ap. G. 3: 13.

2 Och Pilatus frågade honom: Är du Judarnes konung? Och han swarade och sade till honom: Du säger det. Matt. 27: 11 f.

3 Och öfwerstepresterna framstälde många anklagelser mot honom.

4 Då frågade åter Pilatus honom och sade: Swarar du intet? Si, huru mycket de wittna mot dig!

5 Men Jesus swarade intet widare, så att Pilatus förundrade sig.

6 Men wid högtiden plägade han gifwa dem en fånge lös, hwilken de begärde. Matt. 27: 15 f. Luk. 23: 17 f. Joh. 18: 39 f.

7 Och der war en, benämnd Barabbas, som war fängslad tillika med sina medbrottsliga i ett upplopp, hwilka under upploppet hade begått dråp.

8 Då ropade folket och begynte begära, att han wille göra såsom han alltid plägade göra åt dem.

Se Matt. 27: 1–17.

9 Och Pilatus swarade dem och sade: Wiljen I, att jag skall gifwa eder Judarnes konung lös?

10 Ty han wisste, att öfwerstepresterna af afund hade utlemnat honom.

11 Men öfwerstepresterna uppwiglade folket, att han hellre skulle gifwa dem Barabbas lös. Ap. G. 3: 14.

12 Men Pilatus swarade åter och sade till dem: Hwad wiljen I då att jag skall göra med den, som I kallen Judarnes konung?

13 Då ropade de åter: Korsfäst honom!

14 Och Pilatus sade till dem: Hwad ondt har han då gjort? Men de skriade öfwerljudt: Korsfäst honom!

Se Matt. 27: 18–23.

15 Och Pilatus, som wille göra folket till wiljes, gaf dem Barabbas lös och lät gissla Jesus och utlemnade honom till att korsfästas. Joh. 19: 1.

16 Då förde krigsmännen honom in på gården, i palatset, och kallade tillhopa hela skaran Matt. 27: 27 f.

17 och klädde på honom en purpurmantel och flätade en krona af törnen, hwilken de satte på honom. Joh. 19: 2 f.

18 Och de begynte helsa honom: Hell dig, Judarnes konung!

19 Och de slogo hans hufwud med ett rör och spottade på honom och föllo på knä och tillbådo honom. Es. 50: 6.

Det föregående skedde utanför palatset, men nu fördes han in uti gården, v. 16, och der skedde detta begabberi.

20 Och sedan de hade begabbat honom, afklädde de honom purpurmanteln och klädde honom i hans egna kläder. Och de förde honom ut för att korsfästa honom.

21 Och de twingade en man, som gick förbi, Simon från Cyrene, som kom från landet, Alexanders och Rusi fader, att bära hans kors. Matt. 27: 32 f. Luk. 23: 26.

Dessa twå söner blefwo sedan bland de kristna mycket bekanta, och nämnas derföre wid namn.

22 Och de förde honom till platsen Golgata, hwilket betyder hufwudskalleplats. Luk. 23: 33 f. Joh. 19: 17 f.

23 Och de gåfwo honom myrrablandadt win att dricka, men han mottog det icke.

Se Matt. 27: 34.

24 Och sedan de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig, kastande lott om dem, hwad hwar och en skulle få. Ps. 22: 19.

25 Och det war den tredje timmen, då de korsfäste honom.

Johannes, i kap. 19: 14, säger, att det war wid sjette timmen, Jesus utlemnades att korsfästas. Den tredje, den sjette och den nionde timmen (kl. 9, 12 och 3) woro Judarnes trenne bönestunder, och tjenade derföre till dagens indelning. Blef nu Jesus korsfäst mellan den tredje och sjette timmen, så kunde den ene lätt bestämma tiden efter den tredje, den andre efter den sjette timmen, helst någon fullkomlig noggrannhet ju icke låg i evangelistens afsigt. Också bör härwid anmärkas, att några läsarter hos Johannes äfwen hafwa tredje timmen. Alltså hängde Herren Jesus på korset omkring sex timmar.

26 Och öfwerskriften om hans sak war så skrifwen: ”Judarnes konung”.

27 Och de korsfäste med honom twå röfware, en på hans högra och en på hans wenstra sida. Matt. 27: 38 f. Luk. 23: 32 f.

28 Och så blef skriften fullbordad, som säger: ”Och bland ogerningsmän wardt han räknad.” Es. 53: 12.

29 Och de som gingo förbi hädade honom, riste sina hufwud och sade: Twi dig, som bryter ned templet och bygger upp det på tre dagar! Mark. 14: 58. Joh. 2: 19.

30 Hjelp dig sjelf och stig ned från korset.

31 Sammalunda begabbade honom ock öfwerstepresterna sins emellan med de skriftlärde och sade: Andra har han hulpit; sig sjelf kan han icke hjelpa.

32 Kristus, Israels konung, stige nu ned af korset, att wi må se och tro. Äfwen de som woro korsfästa med honom skymfade honom.

33 Och wid sjette timmen wardt mörker öfwer hela landet ända till nionde timmen. Matt. 27: 45 f. Luk. 28: 44 f.

34 Och i nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: Eli, Eli, lama sabaktani? hwilket betyder: Min Gud, min Gud, hwarföre har du öfwergifwit mig? Ps. 22: 2.

35 Och några af dem som stodo der bredwid och hörde detta sade: Se, han åkallar Elias.

36 Och en lopp och fylde en swamp med ättika och satte den på ett rör och gaf honom att dricka, sägande: Håll, låtom oss se, om Elias kommer för att taga honom ned. Joh. 19: 29 f.

37 Då ropade Jesus med hög röst och gaf upp andan.

38 Och förlåten i templet remnade i twå stycken från ofwan och ända ner. 2 Mos. 26: 31.

39 Men när höfwitsmannen, som stod der midt emot honom, såg, att han med ett sådant rop gaf upp andan. Sade han: För wisso war denne mannen Guds Son.

40 Och der woro äfwen qwinnor, som på afstånd sågo derpå, bland hwilka woro äfwen Maria Magdalena och Maria, Jakob den lilles och Joses’ moder, och Salome,

41 hwilka, medan han war i Galileen, hade följt och tjenat honom, och många andra qwinnor, som med honom hade gått upp till Jerusalem. Luk. 8: 2.

42 Och redan om aftonen, emedan det war tillredelsedag, det är dagen före Sabbaten, Matt. 27: 57 f. Luk. 23: 50 f. Joh. 19: 38 f.

43 gick Josef, som war från Arimatea, en ansedd rådsherre, hwilken, äfwen han, wäntade efter Guds rike, dristeligen in till Pilatus och begärde Jesu kropp.

Det fordrades mod och dristighet hos Josef att begära Jesu lekamen, ty han kunde wänta att derföre blifwa hatad af öfwerstepresterna och hela rådet och äfwen af folket, och han kunde frukta, att äfwen inför Pilatus blifwa förtalad och misstänkt för upproriska stämplingar. Men hos Josef hade den tro börjat, som förökas i pröfningen och lidandet, den kärlek, som är outsläcklig, Hög. W. 8: 7, och det hopp, som hoppas, äfwen då all förhoppning synes wara förgäfwes.

44 Men Pilatus undrade, om han redan war död, och kallade till sig höfwitsmannen och frågade honom, om han längesedan dött.

45 Och då han hade fått weta det af höfwitsmannen, skänkte han hans kropp åt Josef.

Sedan Pilatus gjort sig fullkomligt förwissad, att Jesus war död, biföll han Josefs begäran. Befallningen att sönderslå de korsfästas ben, för att påskynda deras död, för den ingående sabbatens skull, hade wäl blifwit gifwen, men ännu icke hunnit fullbordas, och Pilatus undrade derföre, att Jesus redan war död. Öfwer de afrättades lik kunde domaren fritt förfoga.

46 Och denne köpte en linneduk, tog honom ned och swepte honom i linneduken och lade honom ned i en graf, som war uthuggen i ett hälleberg, och wältrade en sten för dörren till grafwen.

Grafwen war uthuggen i ett berg, så att öppningen war såsom en dörr på den ena sidan, och man kunde gå in deruti såsom i ett litet rum.

47 Men Maria Magdalena och Maria, Joses’ moder, sågo efter hwar han lades.

16 Kapitlet.

Jesus uppstår från de döda, wisar sig för lärjungarne, gifwer dem det sista uppdraget, uppfar till himmelen.

Och då Sabbaten war förliden, köpte Maria Magdalena och Maria, Jakobs moder, och Salome wälluktande kryddor för att gå och smörja honom. Matt. 28: 1 f. Luk. 24: 1 f. Joh. 20: 1 f.

De hade redan före sabbaten köpt dessa kryddor, som de wille begagna till balsamering; men sabbaten kom emellan, derföre måste de wara stilla, Luk. 23: 56.

2 Och på första dagen i weckan kommo de till grafwen mycket bittida, då solen gick upp.

3 Och de sade till hwarandra: Hwem skall åt oss wältra bort stenen från grafwens dörr?

Af dessa qwinnor kom Maria Magdalena mycket bittida i gryningen, Matt. 28: 1, och de andra wid soluppgången till grafwen.

4 Och när de sågo upp, sågo de stenen wara bortwältrad; ty han war ganska stor.

Den stora sten, som hade gjort dem bekymmer, war redan bortwältrad, innan de komme fram. Så blifwa för Jesu wänner många orsaker till bekymmer och ängslan undanröjda, innan de kunna få något beswär deraf. Men på dessa qwinnor wäntade en ännu större orsak till glädje: Jesus war uppstånden!

5 Och när de hade kommit in i grafwen, sågo de en ung man sitta på högra sidan, klädd i hwit fotsid klädnad; och de wordo förfärade.

En ängel, som hade gestalten af en yngling. Att Lukas omtalar twå änglar, Luk. 24: 4, är ingen motsägelse mot Matteus och Markus, se Matt. 28: 5, 6.

6 Men han sade till dem: Waren icke förfärade. I söken Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är icke här. Se rummet, der de hade lagt honom.

7 Men gån bort och sägen till hans lärjungar och till Petrus, att han går före eder till Galileen. Der skolen I få se honom, såsom han har sagt eder. Mark. 14: 28. Ap. G. 1: 3. 13: 31. 2 Kor. 15: 5.

Att Petrus af Herren nämnes särskildt och fick en särskild helsning, måste för denne fallne, sörjande lärjunge hafwa warit en outsäglig tröst. Så läker Jesus alla sår och förtager swedan, så snart den icke längre ät nödig till förödmjukelse, utan uppmuntran till frimodighet och förtröstan behöfwes. Petrus skulle icke twifla om Jesu kärlek, han skulle icke tänka, att han af den uppståndne frälsaren war förskjuten, fastän han hade förnekat honom.

8 Och de gingo ut och flydde ifrån grafwen, ty bäfwan och häpenhet hade kommit öfwer dem, och de sade icke något för någon, ty de woro förskräckta.

De talade icke med någon för häpenhets och glädjes skull, utan skyndade till lärjungarne med det glada budskapet.

9 Men när han hade uppstått om morgonen på första dagen i weckan, syntes han först för Maria Magdalena, från hwilken han hade utdrifwit sju onde andar. Joh. 20: 14 f.

Se Joh. 20: 14–16.

10 Hon gick och berättade det för dem som hade warit med honom och som sörjde och gräto.

11 Och när de fingo höra, att han lefde och hade blifwit sedd af henne, trodde de det icke.

12 Men derefter uppenbarade han sig i en annan skepelse för twå af dem, under det de woro på wandring, gående utåt landet. Luk. 24: 13 f.

Om dessa twenne berättar Lukas utförligt, se Luk. 24: 13–35.

13 Äfwen dessa gingo bort och berättade det för de andra, men de trodde icke heller dem.

De elfwa apostlarne sade till dessa twenne lärjungar, att Jesus war uppstånden, och att han hade uppenbarat sig för Simon, Luk. 24: 34, men hwarken woro de i stånd att sätta full tro till det, som Simon hade sagt, eller till det, som qwinnorna hade sagt, v. 11, ej heller till det, som dessa twå lärjungar nu sade. Apostlarne woro ingalunda lättrogna, de trodde icke på uppståndelsen, förrän de sågo sin frälsare med sina egna ögon. Icke heller kan någon menniska komma till någon rätt tro på uppståndelsen, förr än Jesus sjelf liksom uppenbarar sig, i det han hos den af längtan brinnande själen öppnar trons öga. Luk. 24: 31.

14 Och sedan uppenbarade han sig äfwen för de elfwa, när de sutto till bords, och förebrådde dem deras otro och deras hjertas hårdhet, att de icke hade trott dem som hade sett honom wara uppstånden. Luk. 24: 36 f. Joh. 20: 19 f. 2 Kor. 15: 7.

Detta skedde på aftonen af uppståndelsedagen, se Luk. 24: 36. Joh. 20: 19.

15 Och han sade till dem: Gån ut i hela werlden och prediken evangelium för hela skapelsen. Matt. 28: 19.

Jesus uttalade detta wigtiga uppdrag, för dess stora betydelses skull, tre särskilda gånger, och gaf dem liksom en trefaldig inwigning till deras stora embete: först nu på uppståndelsedagens afton, se Joh. 20: 21. Luk. 24: 47, 48, sedan då han uppenbarade sig för dem på berget i Galileen, Matt. 28: 16–20, och derefter innan han uppfor till himmelen, Ap. G. 1: 2. Här sammanfattar evangelisten Markus allt detta uti ett sammandrag.

16 Den som tror och blifwer döpt, han skall warda frälst, men den som icke tror, han skall warda fördömd. Joh. 3: 18.

Det är således otron, som egentligen är fördömelsens orsak; ty den, som will omwända sig och tro på Guds Son, får syndernas förlåtelse och blifwer frälst. Dopet ät nödwändigt till saligheten för hwar och en, som är i tillfälle att blifwa delaktig deraf; men de, som utan eget förwållande gå miste derom, behöfwa derföre icke gå miste om frälsningsnåden i Kristus.

17 Men dem som tro skola dessa tecken åtfölja: I mitt namn skola de utdrifwa onde andar, de skola tala med nya tungor; Luk. 10: 17 f. Ap. G. 5: 16. 8: 7. 16: 18. 2: 4. 10: 46. 19: 6. 2 Kor. 12: 10.

18 ormar skola de bära, och om de dricka något som är dödande, skall det icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola blifwa helbregda. Ap. G. 28: 3, 8.

Fastän gåfwan att göra underwerk nu är ganska sällsynt i Kristi kyrka, så har dock den sanna tron en underbar kraft. Ofta ske i alla tider underbara bönhörelsenr, och Herrens hand ät icke förkortad. Hans Ande är icke bortwiken utur församlingen. Bära ormar, se Ap. G. 28: 3, 5. De största af alla under, de andeliga undren, ske ännu fortfarande. Menniskor blifwa omwända genom evangelii predikan; djefwulen mister den ena själen efter den andra, som förut warit i hans wåld; de förlossade menniskorna börja tala ett nytt tungomål, de börja att med bön och lofsång tala med Gud, hwilket de förut icke kunde; syndalustarnes ormar utdrifwas ut deras hjertan; den giftiga ande, som de måste insupa under mångahanda frestelser och i omgifningen af en syndig werld, kan icke skada dem, så länge de beständigt hemta läkemedel hos Herren; och genom bön och förbön och trons och kärlekens magt bidraga de till hwarandras helbregdagörelse, se Jak. 5: 13–20. Dessa underbara gåfwor äro alla qwar i församlingen. Men apostlarne och de första kristna kunde äfwen i annat afseende tala med nya tungor, se 2 Kor. 12: 10, 14. Apostlarne kunde uppwäcka döda, göra sjuka helbregda, utdrifwa orena andar o. s. w., och denna magt är ännu qwar i deras ord, och genom detta ord skall allt ondt öfwerwinnas och upphäfwas.

19 Då nu Herren hade talat med dem, wardt han upptagen i himmelen och sitter på Guds högra sida. Luk. 24: 50 f. Ap. G. 1: 2 f., 9.

Både på uppståndelsedagen och wid alla öfriga tillfällen, då Jesus uppenbarade sig för sina lärjungar, talade han med dem, se Luk. 24 och Joh. 20 och 21. Jesus Kristus, wår Herre, är nu upphöjd på Guds högra hand i gudomligt majestät och härlighet, äfwen efter den menskliga naturen, och regerar i det rike, som Fadren har öfwerlemnat åt sin Son, Dan. 7: 9–14, och som skall fortfara, till dess alla, som wilja frälsas, blifwa delaktige af frälsningsnåden.

20 Men de gingo ut och predikade allestädes, och Herren werkade med dem och stadfäste ordet med åtföljande tecken. Ap. G. 14: 3. Ebr. 2: 4.

Detta gjorde apostlarne strax efter pingstdagen, allt efter som Herrens ande wisade dem, hwar evangelium skulle förkunnas, och i hwilka fatt de skulle göra bruk af den undergörande gåfwan. Kristi kyrka har således Herrens befallning och apostlarnes exempel, som förbinda henne till ett beständig werksamhet i kärleken, att göra medmenniskor delaktiga af evangelii wälsignelser, till dess Herrens namn blifwer förhärligadt ibland hedningarne, från solens uppgång allt intill nedergången. Mal. 1: 11.

.

1. egentligen sandaler, som woro en lättare fotbeklädnad. Jfr Matt. 10: 10.
2. I utskriften: en denar, se Matt. 18: 28.
3. I urskriften: denarer. Se Matt. 18: 28.