- 102
inför Gud. Hvar gå gränserna för den församlingen? Se, nu — hvem kan ett ögonblick tvifla därpå? — hafva vi åter nått fram till den allra vidaste kretsen, det är åter de rent yttre geografiska gränserna vi stannat inför. Där gå de fram öfver berg och dal, genom skogar och åkrar, där ligga gårdarne och torpen i morgonsol eller aftonskymning — och för alla, som där bygga och bo, beder prästen såsom för sin församling — äfven, kanske mest, för dem, som minst synas höra hans församling till. Han beder för dem alla, ty alla äro honom af Gud anförtrodda. Och den profana sockengränsen, som sluter dem alla inom sig, blir så för honom i bönens stund en bild för det högsta af allt, för Guds nåd, som omsluter alla.»
Jag kom en gång att tala med en vän om den anmärkning, som riktats mot min framställning i denna skrift, att den skulle innebära en romantisering af en i själfva verket ganska tarflig verklighet. Han berättade mig då om en verklig »gammal präst», som han känt, och som haft för sed att hvarje gång han bad sin morgon- eller aftonbön lägga församlingsboken framför sig och långsamt genombläddra dess blad för att vara säker på att i sin förbön ej glömma bort någon enda inom församlingens »geografiska» gränser. Själfva det yttre, om man så vill »asketiska» hjälpmedel, som denne gamle präst uppfunnit till värn mot sin glömska och tröghet, är det, förmodar jag, just ej många, som praktiserat. Men saken har ju helt visst hvarje trogen församlingspräst öfvat, och jag tänker, att också mer än en gjort den i själfva verket så nära liggande upptäckten af den hjälp, som ligger i att också i detta allra innersta hålla det yttre och det inre, Faderns och Sonens riken tätt tillsamman och likasom låta själfva församlingens yttre geografi visa förbönen vägen. I hvarje fall har jag sällan så som inför denna berättelse om den gamle prästen intuitivt sett, hvad vår folkkyrka, om den vore hvad den borde vara och som det står i vår makt att göra den till, skulle betyda för vårt folk.
Jag kom att tänka på något, som jag ofta sett och hört, när jag en vårsöndag farit ut till min egen prebendeförsamling: hela luften liksom fylld af lärksång och nästan öfver hvarje åker en liten glittrande punkt högt uppe i rymden — som hade hvar åker, hvar gård sin särskilda lärka. Men,
