- 103
»såsom en fågel mot himmelens höjd sig lyfter på lediga vingar... så lyfter sig själen med hjärtelig fröjd till himlen med lofsång och böner». Från de tusentals prästgårdarna svinga nu, tänkte jag, förbönerna sig upp, och så, innan de sträcka sig vidare ut, stanna de hvar öfver sin församling och öfverblicka dem där de ligga: hemman vid hemman, gård vid gård, hem vid hem — om alla gjorde som den gamle prästen, skulle det i hela vårt land ej finnas ett hem, som ej dagligen likasom omsveptes af kyrkans förbön. Så kom jag att tänka på ordet i Joh. 1., om huru Guds änglar stiga upp och stiga ned öfver människosonen. Förbönens änglar stiga — där människosonen är — upp öfver alla människor och bönhörelsens änglar stiga ned med välsignelse åt dem alla. Och nu kom ännu ett bibliskt ord fram för tankarna, det, om huru Jesus alltid lefver och alltid beder för oss. Det har ibland förefallit mig, som om detta ord vore det djupast »metafysiska» af alla i bibeln. När människolifvet är som bäst, är det bön. Men hafva vi förut sett, att alla människors gärningar i Guds rikes tjänst blott äro led i en aldrig hvilande Guds gärning, så tränger sig nu aningen fram, att också människornas böner kanske till sist blott äro led i en djupare, aldrig tystnande förbön, burna och framkallade af denna, och att — för att än en gång riskera en sluthypotes — tillvaron till sitt innersta väsen är ej blott en Guds kärlekshandling utan också — bön. Men såsom många svika den plats i Guds gärning, som var dem tillämnad, och därigenom nödga honom till många omvägar, så får ock den bedjande rösten förgäfves vänta på många, som borde bedja med. Därför kunna ock bönhörelsens änglar ej stiga ned med så rika skänker, som de hafva i beredskap. Vi kunna ej mäta den välsignelse, som skulle strömma ut öfver vårt folk genom en kyrka, som i detta stycke på hvarje punkt fyllde sitt kall.
Men en sida däraf finnes det, som vi tydligt kunna följa. När det säges, att Jesus alltid lefver och beder, öfverflytta hans lärjungar blott på den uppståndne det drag i den på jorden lefvandes bild, som djupast fäst sig i deras minne. Nu berättas det en gång om honom, att det var efter en i bön tillbringad natt, som han utvalde åt sig sina tolf apostlar (Luk. 6: 12 ff.). De voro en bönhörelse till honom från hans Fader. Men den kom helt visst ej oförmedlad. Skörden
