Sida:BillingE.Herdabref.djvu/11

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11

inflytande vi alla, vi må än så mycket värja oss däremot, stå.

För den som med sitt hjärta hänger fast vid det gamla och ser, hur det dock är på dess mark, under kyrkomurarnas hägn och i de stilla gårdarnas skygd, som alla mänsklighetens egentliga lifskällor äro belägna, ter sig lätt denna nya ande, som förnekar mycket af det, som för honom varit allra kärast, och sätter sitt frågetecken vid allt, uteslutande såsom en nedrifvande och förstörande makt. Och däri, att här farliga och dödsbringande krafter äro med i spelet, ser han helt visst icke fel: de senaste årens historia ha härom, huru litet vi än eljes ännu förmå tyda dess innebörd, afgifvit ett blott alltför omisstydbart vittnesmål. Men mycket skeft och ensidigt skulle den döma, som hos vår tid icke förmådde se något annat än detta. Man kommer, när man sammanställer de olika dragen i dess bild, gärna att tänka på berättelsen om Jesus och den rike ynglingen, om hvilken det säges, att »han gick bedröfvad bort, ty han hade många ägodelar». Också vår tid har fått för många ägodelar att förvalta. Den yttre, materiella civilisationen har, såsom det ofta — skarpast och djupast af Vitalis Norström — utförts, vuxit den öfver hufvudet och från ett hjälpmedel för den inre andliga kulturen blifvit till en börda, under hvilken personligheten dignar. Det går den såsom det gick en annan rik man, som fick sin bön hörd att allt som han rörde vid skulle förvandlas till guld, men som själf hungrade ihjäl på kuppen. Öfver allt, som tiden rör vid, kommer det något egendomligt liflöst och förstelnadt. Det är ett drag, som går igen i alla dess mest karakteristiska skapelser: en död natur, ett mekaniseradt arbetslif, en opersonlig samhällsordning, ett själslif utan själ, en historia utan viljor. Man får ofta det intrycket, att den saknar organ för att gripa någon annan verklighet än den materiella och förlorat sinnet för allt, som ej kan mätas med kvantitativa mått. Det i falsk mening räknande och beräknande sinnet, det sinne, som Jesus mest af allt hatade, har gått den djupt i blodet. Men vi få ej glömma, att det om den rike ynglingen i evangeliet också berättas, att »Jesus såg på honom och fick kärlek till honom». Och