Sida:BillingE.Herdabref.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
18

sade katolikerna. Luther vänder det upp och ned. Saligheten måste ej blott, om den någonsin skall blifva vår, gifvas oss oberoende af våra gärningar; den måste finnas där först, såsom något redan närvarande, innan en enda god gärning kan ske. »Kära människa, du måste hafva himlen och redan vara salig, innan du gör goda gärningar; gärningarna förtjäna icke himlen, utan tvärtom: himlen, oss af ren nåd gifven, gör själf de goda gärningarna utan sökande efter förtjänst, blott nästan till godo och Gud till ära, till dess ock vår kropp varder från synder, död och helvete förlossad.» Det behöfver ju icke sägas, att för Luther, när han så starkt understryker tanken på saligheten såsom något närvarande, intet ligger mera fjärran än att på något sätt vilja skjuta undan hoppet på saligheten efter döden till förmån för någon slags »Diesseitsreligion». Få hafva som han lefvat i känslan af jordelifvets intighet och längtan efter fulländningen. Den salighet, vi nu kunna gripa, är blott »såsom en liten snibb» af det som en gång skall på oss uppenbaras. Och en »salighet» i det närvarande utan detta perspektiv är blott ett stycke jordisk lycka. Men hvad Luther med sin djärfva sats vill säga är ett femfaldigt: att allt, ej blott början utan också fulländningen är en gåfva af ren nåd; att Gud i den meningen verkligen ger allt, hela saligheten på en gång, att han gifver ej blott enskilda gåfvor utan sig själf, genast och helt; att vi därför redan nu kunna äga full frälsningsvisshet och verklig salighet; att vi endast om vi våga dristigt tillägna oss detta kunna göra de rätta goda gärningarna, slutligen att vi endast, när vi äga denna salighet, kunna tänka rätt också om den kommande saligheten — eljest fylla vi den med sinnligt färgade lönetankar och jordiskt lyckobegär.

I bredare form har Luther utfört samma tankegång i en af sina mest bekanta, och minst förstådda, skrifter: »Om en kristen människas frihet». Hvad Luther här kallar frihet är alldeles detsamma, blott från en något annan synpunkt betraktadt, som vi nyss hörde honom nämna salighet. Den kristnes frihet består i den af ren nåd, genom tron, trots vår synd, upplåtna fulla gemenskapen med Gud, med den däri inneslutna obetingade frälsningsvissheten — i dess absoluta