Sida:BillingE.Herdabref.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19

oberoende (därför »frihet») af och suveränitet emot allt utom Guds nåd och löften: världens skickelser och hot, dess lidanden och död, men också människans egna goda gärningar, ja, Guds heliga lag. Att vara en sådan suverän, en »fri herre öfver allting», att veta att allt som sker blott måste tjäna till hans salighet, att kunna bruka allt och kunna försaka allt, men framförallt att redan nu hafva den fria tillgången till Fadern för sig upplåten — det är den kristnes stora förmånsrätt, det är hans »salighet» på jorden — men det är också hans plikt. Att veta och våga bekänna sig viss om sin frälsning är för Luther mera en plikt än en rätt. Det gäller redan från religiös synpunkt. Att, när Gud af fri nåd tillsäger oss allt, icke vilja lita på sannfärdigheten i hans löften, på hans vilja och makt att frälsa, det är den största skymf vi kunna tillfoga honom — Luther går en gång t. o. m. så långt, att han säger: det är synden mot den Helige Ande. Men hvad Luther menar med sitt tal om frälsningsvissheten, den fulla frimodigheten — saligheten, kunde man, om man ville tala rätt djärft, säga — såsom en plikt, blir dock först klart, när man tager också den etiska sidan med. Ej blott från Gud utan också från min nästa stjäl jag genom min ovisshet och brist på frimodighet, hvad honom tillhörer. Vid sidan af sin sats om den kristne såsom — i tron — den friaste herre öfver allting och ingen underdånig sätter Luther den andra tesen om den kristne såsom — i kärleken — en tjänstpliktig slaf under allting och allas tjänare. Det ser ut — och det är meningen, att det skall se ut så — som en motsägelse. Men hvad Luther vill säga är ju dock detta, att blott den, som i tron är fri och suverän och salig, verkligen kan oförbehållsamt tjäna de andra, och att också denna tjänst å sin sida är ett stycke af hans frihet och salighet. Och sammanhanget är så förbluffande enkelt — fast så sällsamt svårt för oss att uppdaga. Så länge den kristne låter sin högsta religiösa lifssak ligga i ovisshet, tagas hans gärningar, direkt eller indirekt, i anspråk för honom själf, för grundandet av hans egen rättfärdighet inför Gud. Äfven när han allvarligt vill tjäna de andra, smyger sig dock bitanken på honom själf in, det blir blott en religiöst förklädd egoism — hjärtat