- 20
klappar icke rätt med däri. Blott den som är salig, är ock tillräckligt rik för att utan förbehåll, utan att låta den högra handen veta hvad den vänstra gör, kunna tjäna. Men han kan intet annat än tjäna, det är det enda sätt, hvarpå han nu kan utlösa den kraft och verksamhetslust, som fyller honom. Så lefver nu den kristne »icke i sig själf utan i Kristus och i sin nästa; i Kristus genom tron, i nästan genom kärleken, men förbliver dock alltid i Gud och hans kärlek». Det är ett stycke af Luthers utläggning af, huru Guds frid bevarar våra hjärtan och våra tankar, i Kristus Jesus.
Nu finnes det ju intet som så lätt kan misstydas och missbrukas som denna Luthers lära om frälsningsvissheten. Katolikerna se däri det framför alla andra grundstörtande kätteriet. Och då de aldrig förstått högheten och renheten i Luthers nådetanke, hafva de från sin ståndpunkt alldeles rätt. Så snart i den grund, hvarpå vi bygga vår visshet, något av vårt eget, någon tanke på oss själfva smyger sig med in — och den har tusen smygvägar —, då blir en frälsningsvisshet sådan som Luthers verkligen, såsom de mena, en blasfemisk förhäfvelse, och maningen därtill såsom en plikt blir, såsom de också uppfatta Luther, till en inbjudan till fortsatt själfsuggestion. Den sist antydda faran ligger kanske för vår tid, med dess tendens att upplösa allt andligt i subjektiva, psykologiska tillstånd och stämningar, särskildt nära. Fattar man den glädje och frid, hvarom Paulus, den salighet, hvarom Luther talade, såsom en stämning af säregen ljuflighet och kraft, då blir krafvet på att den alltid skall finnas där icke blott en meningslöshet, utan — just därför att det dock ej är så alldeles meningslöst, att det ju icke kan försökas — det mest fördärfbringande af allt. Det finnes intet för det religiösa lifvet mera förödande, intet som så står i vägen för den verkliga friden som hvarje försök att jaga upp sig till sådana stämningar eller att på konstlad väg vilja hålla dem fast. Men den glädje och frid och salighet, som Paulus och Luther mena, är något helt annat än allt sådant. Den ligger djupt, djupt under alla känslors och stämningars spel. På ytan kunna tviflen och anfäktelsernas stormar rasa — »ja», säger Luther gärna, »den värsta
