Sida:BillingE.Herdabref.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
22

och saligheten ned i hjärtat. Och när Gud här på nytt möter oss med budskapet om sin oförtjänta nåd, då är ock å vår sida den fulla vissheten och frimodigheten ej en rätt utan en plikt. Ingen skenfager ödmjukhet, ej ens vårt eget samvetes anklagelser få hindra oss därifrån. Ty först såsom fullviss och trotsigt frimodig kan tron rätt s. a. s. mobilisera sin omskapande kraft. I många år hade de flesta af Luthers reformatoriska tankar legat där färdiga, men först när han vågade taga steget ut till den fulla vissheten, först när han vågade tillstå för sig själf, att han var en salig människa, lösgjordes de bundna krafterna, och han blef reformator, med mod att trotsa en hel värld och med villighet att gladt offra sitt lif i evangeliets tjänst. Detsamma gäller, såsom han i sin »Den kristna människans frihet» lärt oss, också om det ringaste kall. Blott den som på den nya dagens morgon ånyo i förlåtelsen mottagit allt hvad han för sitt eviga lif behöfver, kan också under dagens lopp lämna alla tankar på sig själf och villigt gifva sig ut i nästans tjänst. Blott den kallelsegärning, som vi mottagit innesluten i Guds förlåtelse och renad i hans frid, kunna vi rätt utföra. Friden i hjärtat är den lilja, som Jungfru Maria, i Karlfeldts dikt, bär i sin hand, och som ger henne makt att »trampa på ormar och på törnen».

Endast saligheten kan göra goda gärningar. När Luther präglade denna sats, hade han närmast de hinder för ett oförbehållsamt tjänande i sikte, som lågo i den allt förgiftande förtjänsttanken och gärningsrättfärdigheten — en också för oss aktuell fiende. Men saken har en universell räckvidd. Huru skola vi månne nämna det hjärta, från hvilket, enligt Jesu ord, alla människornas onda tankar utgå? Många namn kunna vi gifva det, men dess egentliga namn är ofrid, eller osalighet. Så länge det ej finnes frid på bottnen i ett människohjärta, så länge förblir hon ock med nödvändighet, för att nyttja ett af Luthers oefterhärmliga uttryck »incurvatus in se», »inkrökt» i, själfviskt sluten om sig själf. Och så länge ofriden finnes där kvar, tjänar allt som möter oss blott att stegra denna själfviskhetens kramp. Fruktan för de makter, som hota vårt lif och vår lycka — och hvad