Sida:BillingE.Herdabref.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23

är mera skarpsynt i att upptäcka och uppfinningsrikt i att skapa faror än det oroliga samvetet? — skrämmer oss bort från den raka vägen och in i ängsligt sysslande med oss själfva; vår hunger efter lif och efter lycka drifver oss att jaga efter nya, ständigt nya surrogat för den inre salighet, som vi sakna; och på båda vägarna smyger sig det kanske farligaste giftet af alla in i ådrorna: den lurande afunden, den dofva bitterheten, onda tankar, som vi ej gärna tillstå ens för oss själfva, men som ligga där och ulma på djupet och sitta som en trollskärfva i ögonen och komma oss att se grått och skeft och vrångt på allt. Mot allt detta är friden, är »saligheten» det enda läkemedlet. Först när vi äro medvetna om en inre rikedom, som öfvergår allt annat, som intet, ej ens döden, kan taga ifrån oss, och som vi ej behöfva strida om med andra, därför att den är oss gifven af ren nåd och därför att den blott ökas genom att dela med sig åt andra, först då har hjärtat något att gripa om, som befriar det från dess krampaktiga grepp om sig själf. Men där friden och saligheten blifva rotfästa i ett människohjärta, där får det kraft till öfvers att ej blott värja sig själf mot de orenande makterna utan också gifva åt de andra. På det gå orden i uppfyllelse om den källa, hvars vatten springer upp med evigt lif, och ur hvilken också till omgifningen strömmar af lefvande vatten flyta fram. Det se vi hos Paulus, det se vi hos Luther. Men tydligast se vi det hos honom, som talade dessa ord och som, när han skildes från sina lärjungar, blott hade en, men en allomfattande gåfva att testamentera dem: frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid gifver jag eder. Friden är den innersta hemligheten också i hans lif. Därför att han ägde den utan mått (Joh. 3: 34), därför kunde han också tjäna och gifva utan mått.

Först under stridsårens allra starkaste spänning, när han stod där ensam emot en hel värld, var det som Luther drefs att söka sig in till den allra innersta punkten. När allt syntes förtvifladt, upptäckte han, så kunde vi nu uttrycka det, i samvetsfriden saligheten och tog så steget ut till den fulla trosfrimodigheten. Och blott därför att han i dessa den yttre