- 24
stridens år ej lät sig dragas utåt utan, såsom jag en gång förut uttryckt det, af själfva hvirfvelstormen, som brusade omkring honom, gjorde en drifkraft till inre fördjupning, förmådde han själf stå fast och för sin tid finna det rätta, befriande budskapet. Endast om tidens vånda på samma sätt får drifva oss att, såsom pärlfiskare, stiga ned på djupen, till väl än djupare afgrunder, för att därifrån hämta upp fridens och salighetens kostbara pärla, kunna vi rätt utföra vårt verk i denna tid. Den behöfva vi för vår egen frimodighets och vår själs frälsnings skull, den behöfva vi för det villiga tjänandets skull, men den behöfva vi redan för att öfverhufvud kunna se rätt på människorna och på vår tid och döma rätt om dem. Den allena kan ur ögat taga bort den bitterhetens trollskärfva, om hvilken vi talade; gifva oss mod att tro allt och hoppas allt och villighet att glädjas öfver sanningen, hvar vi än finna den. Frestelsen till bitterhet ligger i en tid sådan som denna oss präster särskildt nära. Och den är här än farligare än eljest, därför att den så lätt på ett orent sätt, oss själfva omedvetet, blandar sig in i vårt rättmätiga hat mot det onda och förgiftar den strid, som vi äro kallade att föra. Vi själfva märka det ej, men de andra märka det genast, och de hårda orden, som kunnat drifva dem till besinning, tjäna nu blott att också hos dem öka bitterheten. När vi följde frihetens strid mot ofridens makter i Pauli inre, tyckte vi oss märka, att bitterheten var den fiende, som han hade svårast att få makt med, — skall vår strid kunna renas från detta smygande gift, måste friden få utveckla hela sin desinficierande kraft. Under ett af Luthers hårdaste stridsår sade han om sig själf det stora ordet: »Gud har gifvit mig en så glad och frimodig ande, att jag ej på allvar kan vara ond på någon människa.» Den som känner honom vet, att detta är ej blott ett stort, utan ock ett sant ord. Han kunde väl rasa i vrede och tala många hårda, grofva och fula ord — många fler än som behöfts —, men från all giftig bitterhet är han i en förunderlig grad fri — därför verkade också hans vrede som en renande stormvind. Det är, likasom till sist allt hvad man brukar kalla Luthers humor, en af den i samvetsfriden
