- 35
kände blott det negativa — men obemärkta måste de dock hafva legat där och grott. Och hade jag förmått lyssna med större lugn, hade jag kanske sedan ej behöft gå så många omvägar.
Under de år, då de bibelkritiska spörsmålen som mest oroade sinnena och alla häfdvunna föreställningar på detta område likasom siktades i såll, fanns det dock vissa punkter, som icke blott icke af kritiken kunde upplösas, utan som just den lät s. a. s. träda fram i förhöjd relief. Det var själfva de stora bibliska personligheterna. I den systematiska teologien koncentrerades allt under dessa år på ett sätt som aldrig förr kring Jesu mänskliga gestalt. Hans bild stod där egendomligt isolerad mot historien i öfrigt; därför blef den ock själf starkt ensidigt tecknad; särskildt fick den gärna ett visst »alltför mänskligt», sentimentalt drag — här har sedan en ny kritik satt in. Men just i denna isolering, när ljusen likasom rundt omkring släcktes ut, trädde dock drag fram i Kristusbilden, som man förut ej tillfyllest beaktat, och som det är en vinst att hafva på det sättet tvingats att fixera. Under tiden hade emellertid på gamla testamentets område något liknande skett. Medan mycket af det, som för den äldre uppfattningen stod i centrum, åtminstone tillsvidare sveptes in i dunkel, föll det — just Wellhausen var det, som här visade vägen — öfver de stora profetgestalterna en helt ny och oväntad belysning. För mången var det, som om han först nu upptäckt dem. Förut hade intresset ensidigt häftat vid deras framtidsförutsägelser. Därigenom hade det öfver deras egna gestalter kommit något egendomligt blodlöst och verklighetsfrämmande. De lefde likasom i en helt annan värld, långt fjärran från verkligheten, från sin tids strider och frågor: öfver tidens hufvud talade de för den obegripliga ord till en fjärran framtid. Nu flyttades de ned midt i sin tids verklighet; djupare än några andra lefva de med däri, men stå dock samtidigt mer än någonsin höjda öfver den. Såsom spejare stå de, med den bild de själfva älska, på sitt vakttorn, för att de i tid må kunna varna sitt sofvande folk för den hotande faran eller bringa de räddhågade budskapet om den annalkande frälsningen. Så är
