Sida:BillingE.Herdabref.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
34

en nu bortgången Upsalalärare, när jag berättade för honom, att jag börjat studera detta arbete, rådde mig att i stället nöja mig med ett kritiskt referat däraf. Det låg en innerlig välmening i hans råd, men för mig blef det ju nu än omöjligare att släppa boken. Aldrig glömmer jag den vånda, i hvilken dess studium bragte mig. Det var som en jordbäfning: allt tycktes störta samman under ens fötter. Det pinsammaste var dock, att jag märkte, att jag ej kunde finna den inre behärskningen till att till en början helt objektivt följa bokens framställning, för att sedan i lugn och stillhet söka pröfva och öfverväga. Allt oroligare gingo tankarna hit och dit, oupphörligt försökande inkast, som jag dock själf kände såsom undanflykter, och allt djupare in gräfde sig den pinande, ångestfyllda känslan af att stå inför något, som jag ej rätt vågade se i ögonen men likväl icke kunde komma ifrån. Då fick jag af en konservativ exeget ett ord, för hvilket jag aldrig upphört att tacka honom. Det var den gamle Franz Delitsch, som, efter att länge hafva kämpat mot Wellhausens teorier, i den nya upplagan af sin Genesis-kommentar såg sig nödgad att acceptera mycket af det, som han förut bestridt. I det förord, hvarmed han beledsagade detta uppseendeväckande steg, ställde han nu till alla, som han visste, att han därigenom skulle vålla oro, det ordet ur Jobs bok: I viljen väl dock icke vara advokater för Gud? Det var just det ord, jag behöfde. Det kunde ju ej lösa problemen för mig, men i det att det ställde mig inför det enkla sannfärdighetskrafvet såsom tillika den högsta religiösa plikten, gaf det mig också frimodighet att lugnt se tiden an och att tänka, att »för den uppriktige låter Gud det lyckas». Jag har ofta senare i liknande lägen upprepat dessa Delitschs ord, för mig själf och för andra. Men det märkligaste för mig, när jag nu ser tillbaka, är att gifva akt på, hur just i samma Wellhausens arbete, som ryckte mig midt in i de kritiska spörsmålens hvirfvel — och hvars teser ju sedan i sin ordning fått genomgå kritikens skärseld —, tankar för första gången mötte mig, som sedan för hela min teologiska och religiösa åskådning blifvit af den mest afgörande, positivt befruktande betydelse. Då märkte jag dem ej — jag