- 43
uppståndelse, såsom tillsammans inneslutande evangeliet om att hans verk äfven gäller oss och att han själf alltjämt är närvarande ibland oss, fram i själfva lärans midtpunkt. När Paulus ger dem denna plats i sin förkunnelse, betyder detta ej ett nytt evangelium utan den form, som Kristi evangelium nu måste ikläda sig för att förblifva detsamma som förut. Och i vid utsträckning gäller nu något liknande, ehuru med starka modifikationer, om dogmerna. De äro i grunden alla — både de gammalkristliga och reformationstidens — kristologiska dogmer. Den ledande tendensen i dem alla är att hålla fast vid och klargöra Kristi oumbärliga betydelse för vår tro eller, allmännare uttryckt, att sörja för att bandet mellan tron och historien, Guds utkorelsehistoria, ej slites. Och åtminstone i denna sin allmänna tendens äro de alltjämt förebildliga för den uppgift, som också är vår tids teologi förelagd. Försvagas bandet mellan tron och historien, tron och Kristus, då går också den rena nådestanken och den fasta visshetsgrunden förlorad: endast därför att Paulus och Luther kunde från sig se bort till denna fasta, objektiva punkt i historien, kunde de tala om nåden, friden och saligheten så rent och djupt, som de kunde. Men äfven i det enskilda skall man — bortsedt från en del af dogmbildningens utlöpare — ju längre man tränger in, dess tydligare se, huru det ytterst öfverallt är verkligt religiösa motiv, som ligga bakom de ofta för oss främmande tankeformerna. Därför kunna de ock äfven i det enskilda alltjämt, om de rätteligen brukas, stå såsom vägvisare för nya, religiöst ofta ytligare tider, manande dem att ej stanna för tidigt i sina försök att finna nya uttryck för samma stora verklighet.
Men visserligen är det en stor skillnad mellan en Pauli tankebildningar och dessa senare »dogmer». Paulus står ännu midt inne i den profetisk-messianska historien, under det allt öfverväldigande intrycket af Guds stora utkorelsegärning i Kristus; från denna värld får han därför, hur många tankeelement han än må förarbeta, också de afgörande formerna för sina tankar. De senare åter äro i fråga om sin formella begreppsapparat hänvisade till att arbeta med tankeelement, som ej blott stamma från helt andra håll än den
