- 42
också min öfvertygelse. Dock skulle man också, i en något annan mening, kunna göra den rakt motsatta anmärkningen. Förhållandet mellan dogm och evangelium ter sig såsom en motsats just därför att man ej gjort sig klart, hvilka helt olikartade storheter de äro. Man har, trots all ifver att rätt starkt skilja mellan de två, dock förlagt båda s. a. s. på ett och samma plan. Båda äro, så har man sett det, »läror» i, rent formellt sedt, väsentligen samma mening — och då synes afståndet tydligt och oöfverbryggbart: Jesu enkla lära kontra dogmernas hela komplicerade lärobyggnad. Helt annorlunda ställer sig saken, om man håller fast vid det profetiska perspektiv, som, såsom vi sågo, ligger innleslutet i själfva ordet evangelium, och mot hvars bakgrund den sak, som ordet betecknar, måste ses. Nu växer på ett sätt afståndet mellan evangelium och dogm, men just därför knytas de åter tillsamman. Evangelium är alls ej någon lära i vanlig mening utan budskapet om en gärning, som Gud i detta nu genom Kristus vill utföra. Jesus ställer sig i sin förkunnelse ej såsom en betraktare i förhållande till sin person och sin gärning för att utveckla en lära om den, utan förkunnelsen är själf ett led i hans gärning och skall blott tjäna till att tvinga människorna att stanna inför det nådestillbud, den innesluter, och det avgörande, den kräver. Ej för att meddela en mångfald nya »läror» vet han sig vara sänd, utan för att utföra en stor gärning. Och just därför att han så helt går upp i denna sin gärning, lär han så litet om den och om den person som uppbär den. Men den är dock det sammanhållande bandet i all hans »lära», lösryckta från den draga hans ord i sär och kunna uttolkas nära nog hur som helst. Och för dem som skola föra hans evangelium vidare, sedan han ej längre är på jorden, blir därför den främsta uppgiften ej att reproducera eller bygga vidare på hans »lära», utan att, hvar med de hjälpmedel han förfogar öfver, söka göra betydelsen för oss af denna hans gärning klar och fixera den form, i hvilken vi nu äga detsamma som de första lärjungarna hade i hans egen synliga närvaro ibland dem — för att så ifrån denna blickpunkt gripa fast om grundtankarna i hans förkunnelse. Då träda af sig själf hans död och hans
