- 46
för religiös kraft. Hvarje försök att med yttre auktoritet stödja en viss teologisk ståndpunkt leder blott till, att denna i den vetenskapliga striden blir, om jag får uttrycka mig litet vulgärt, ohjälpligt »handicappad». Det gäller utåt: den får lätt skenet över sig att ej vara framgången ur ett oförbehållsamt sanningssökande. Men det gäller än mer inåt: en samvetsgrann teolog frestas lätt i våra dagar till en viss skrupulös och ömtålig misstänksamhet mot sig själf, att han kanske, medan han anser sig blott fråga efter sanningen, i hemlighet dock ger efter för ett yttre tryck. Öfvas nu verkligen ett sådant tryck i en viss riktning, stegras denna misstänksamhet: han förmår just på grund däraf ej rätt frimodigt bejaka, hvad han dock i sitt innersta känner såsom sanning. Tag blott bort trycket — och den fulla bejakelsen kommer kanske ögonblickligen. Det synes kanske för en och annan egendomligt att tala om krafvet på full teologisk forskningsfrihet såsom i allra första hand ett religiöst och kyrkligt kraf. Dock är intet i grunden mera närliggande. Låt mig illustrera det med ett stort historiskt exempel. Vi erinrade i det föregående om Luthers skrift om »En kristen människas frihet». Detta uttryck betecknar där summan af hela den nya religiösa syn, till hvilken han kämpat sig fram. För några år sedan hade jag anledning att närmare undersöka själfva detta uttrycks genesis hos Luther. Ej utan förvåning, men också med inre uppbyggelse, fann jag då, att det på det, såvidt jag kunde finna, första ställe, där det hos honom möter, betecknar helt enkelt — den häfdvunna akademiska forskningsfriheten, på hvilken han nu gentemot påfvens maktbud åberopar sig. Det kan se ut som en ren tillfällighet, att samma ord vid olika tillfällen kommit att stå såsom beteckning för två så skilda saker. Men det är ju ej en blott tillfällighet. Där består ej blott ett mera yttre historiskt sammanhang — hade Luther vikit för den kyrkliga auktoritetens tryck, hade han aldrig kommit fram till det stora evangeliet om en kristen människas frihet — utan också ett inre, alltid beståndande samband. »En kristen människas frihet» betyder ju, när det fått sin fulla religiösa innebörd, den suveräna, personliga frälsningsvissheten. Men en
