Sida:BillingE.Herdabref.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
50

»garantien» för att friheten ej skall missbrukas. Vi hafva sett, huru hela tidsandan bidragit att skärpa teologiens blick i kritisk riktning. Skall dess blick blifva lika klar och skarp i att uppdaga den kristna uppenbarelsehistoriens ännu obrutna positiva skatter, behöfver den omslutas af ett församlingslif, som är prägladt af en lefvande erfarenhet af den själanöd, mot hvilken endast friden i Kristus Jesus något förmår, och på hvilket det märkes och känns, hvad denna Guds frid förmår verka. Det är här alls ej fråga om att söka med religiösa påverkningar drifva den teologiska forskningen in på andra vägar, än dem de rent vetenskapliga uppgifterna kräfva, ej heller blott om att kring dess arbete breda en religiös stämningsatmosfär, det rör sig helt enkelt om att hjälpa till att skapa en af grundförutsättningarna för att teologien skall förmå uppspåra och klarlägga den verklighet, som den har att utforska.

Kriteriet för att det är verklighet, teologien stöter på, ligger ju för den såsom för all verklighetsforskning i det fasta sammanhang, den obrutna kontinuitet, till hvilken de enskilda erfarenhetsdata sluta sig samman. Så tillvida räknar teologien ej med ett annat »verklighetsbegrepp» än andra vetenskaper. Men väl gäller det om all andlig verklighet, ej blott den religiösa, att förmågan att gripa den och uppspåra sammanhang däri på ett annat sätt än vid den fysiska verkligheten är betingad — i den meningen är den således ej förutsättningslös — af det djup hvarmed vi själfva lefva ett andligt, personligt lif. Så veta vi ju alla, hur olika djupt olika personer, beroende på det olika djupet hos dem själfva, förmå blicka in i andra mämliskors själs- och viljelif. Efter sig själf dömer man andra. Och hvad vi kristna ständigt på nytt erfara inför Kristus: huru i samma man som vårt eget lif fördjupas, vi få syn på nya sidor hos honom, som vi förut ej förstått; hvad som förut var oss anstötligt blir oss nu ett vittnesbörd om hans höghet, och drag som förut stodo isolerade foga sig nu organiskt in i det helas sammanhang — något liknande, blott ej i samma rikedom, erfara vi också oupphörligt i vår umgängelse med människorna omkring oss. På samma sätt med historiens större, öfverindividuella sammanhang. Hvilka