Hoppa till innehållet

Sida:BillingE.Herdabref.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
56

är en privatsak, heter det där. Det verkligt religiösa lifvet kan endast pulsera i de på frivillig sammanslutning baserade religiösa föreningarna, säger man här. Men från båda hållen kommer man till den slutsatsen, att såsom en egentligt religiös storhet har folk- eller statskyrkan ej längre något existensberättigande. Däremot kan det, medger man, möjligen behöfvas en statsinstitution, som, öfverlämnande den egentliga religiösa uppgiften åt det fria initiativet, öfvertar en del af den gamla kyrkans allmännare religiöst-kulturella funktioner — en statsanstalt, ungefär som post och telegraf, den rena statskyrkan, om man så vill, men så ren stat, att något af kyrka egentligen alls icke finns kvar.

Att vår kyrka ej ett ögonblick kan reflektera på förslag af denna art, är naturligtvis för en hvar af oss utan vidare klart. Men frestelsen att gå åtminstone något steg i denna riktning kan komma också i en mycket ädlare och därför så mycket farligare form, knytande sig fast vid en uppgift, som just nu måste te sig för kyrkan såsom en dess mest trängande plikt. I vida »kulturella» — jag anför ordet inom citationstecken — kretsar gör sig i våra dagar ett starkt religiöst behof på ett nytt sätt gällande. Och man söker därifrån också på nytt anknytning med kyrkan. Det är ett af dess glädjeämnen i denna tid. Nu finnes det emellertid mycket i kyrkan, som för dessa kretsar synes trångt och frånstötande; det gäller särskildt allt hvad som smakar af dogm — och så gå också här gärna önskningarna i riktning mot en mera allmänt kulturellt-religiöst färgad kristendomstyp. Nu har kyrkan förvisso ej rätt att utan vidare stämpla detta såsom idel utslag af religiös ytlighet; och det är dess enkla plikt att med samlande af all sin energi sträfva att finna sådana uttryck för evangeliet, som också för de mera fjärran stående göra det lättare att däri igenkänna den stora lefvande verkligheten. Och när jag nyss talade ej blott om kyrkans pregnant kristliga utan också om dess utprägladt lutherska karaktär, dess karaktär af bekännelsekyrka, såsom något, som till hvarje pris måste bevaras, innebar detta ju, såsom af allt det föregående är klart, minst af allt ett kraf på ett stelt fasthållande vid häfdvunna